DSC00264_1115x185
Kvinnliga människorättsförsvarare – vilka utmaningar står de inför?

Guatemala har ratificerat de flesta av de viktigaste konventionerna om mänskliga rättigheter men som i många andra länder är det bara en läpparnas och pennans bekännelse. Straffriheten för människorättsbrott under den väpnade konflikten 1960-1996 är utbredd, de som höjer rösten för urfolkens rättigheter och vågar protestera mot utvinningsindustrins framfart smutskastas och kriminaliseras. Ett flertal ledare har gripits och fängslats, några har mördats. Majoriteten är män men det finns också kvinnor som är aktiva i kampen för de mänskliga rättigheterna.

collage1

F.V Reyna Pedro Mateo, Maria Toldeo, vy över Santa Eulalia. Foto: Andrea Bodekull,

Två av dem bor i samhället Santa Eulalia som ligger i norra delen av departementet Huehuetenango. Båda har häktningsorder hängande över sig vilket gör att de inte kan röra sig fritt utanför sin hemkommun. Reyna Pedro Mateo, mamma till åtta barn och ett fosterbarn, är änka efter Daniel Pedro Mateo som mördades 2013 för organiserat motstånd mot ett vattenkraftbolag. Hon fortsätter dock att vara aktiv och säger att hon är stolt över att vara kvinna och människorättsförsvarare. För henne är försvaret av naturresurserna en del av livet eftersom de är livet. 
(mer…)

Fånge på Sepur Zarco: Soldaterna gav mig urin att dricka

På måndagen drog rättegången i fallet Sepur Zarco igång. Två män åtalas för tvångsförsvinnanden, mord och sexuellt slaveri på en militärbas på 1980-talet. Hör överlevare berätta om hur de hölls som slavar på basen i en film av Mujeres Transformando el Mundo, MTM, som för grupptalan i fallet.


(mer…)

Vi måste fortsätta framåt, för att det aldrig ska upprepas igen.

Den stora salen i Nebaj förändras. De tygtäckta stolarna är i en cirkel och väntar på gästerna. Gästerna är kvinnor som överlevde inbördeskriget i Guatemala, och vågat berätta om vad som hände. I varje hörn finns det vita, gula, röda, lila blommor som symboliserar solen, månen, luften och vattnet, och i mitten av rummet finns blåa blommor som symboliserar jordens mittpunkt och hjärta. Morgonljuset filtreras genom fönstren och på väggarna syns bilder från en utställning ”Deras sanning är vår sanning”. Den skapades av kvinnliga journalister som fotade vittnena i folkmordsfallet under det senaste året.

Rummet doftar barr av att golvet har täckts av granbarr. Varje kvinna som har varit vittne, möts av ett hav av applåder. Detta är deras dag, då organisationerna Centro de Acción Legal en Derechos Humanos (CALDH), Mujeres Transformando el Mundo (MTM), Unión Nacional De Mujeres Guatemaltecas (UNAMG), Equipo de Estudios Comunitarios y Acción Psicosocial (ECAP), UDEFEGUA y Nosotras las Mujeres hyllar kvinnorna som har sökt rättvisa för det som skedde under inbördeskriget. Kristna Fredsrörelsen har medföljt många av vittnena, flera av organisationerna och blev tillfrågade av CALDH att observera mötet.

Sexuella våldet som strategi

Det sexuella våldet under inbördeskriget var högt, där 99% var riktat mot kvinnor, och av dessa kvinnor var nästan 89% kvinnor från urfolksgrupper. Comisión de Esclarecimiento Histórico (CEH), en stor rapport med syftet att klargöra brotten under kriget menar att: ”våldet var inte en produkt av fåtal isolerade fall, eller några soldaters överdrifter, utan del av planlagd strategi”.

Sedan 2005, har Consorcio Actoras de Cambio, samlat in material och stöttat kvinnor som överlevde våldet i Izabal, Huehuetenango, Chimaltenango y Alta Verapaz. De har kunnat se fler strukturer som definierat det sexuella våldet militären begick under kriget. I deras rapport Rompiendo el Silencio, fördjupar de att sexuellt våld “var ett instrument för krig, ett krig vars mål var att förminska kvinnors värde”

Våldtäkterna lämnade inte bara fysista ärr, utan psykologiska trauman, som rädsla, skam, skuld, ilska och sorg hos kvinnorna. Eftersom de var del av samhällen som värderar “oskuld, avhållsamhet och att bara tillhöra en man”, fick kvinnorna ofta … förnekelse inom deras egna familj och samhällen” menade en kvinnorättsorganisation. Än idag lever många kvinnor i smärtan, enligt CEH.

Att bryta tystnaden

Vittne i folkmordsfallet tittar på bilder från utställningen.

Vittne i folkmordsfallet tittar på bilder från utställningen.

Fotona som ställdes ut under forumet visade de juridiska fallen de senaste året. Under trettio år hade ingen skyldig till det sexuella våldet blivit undersökt eller åtalad, ännu mindre hamnat i fängelse. Utställningen visade kvinnorna, med ansiktet täckt av säkerhetsskäl, som deklarerade framför domaren i september 2012, över att de blev sexuella slavar i militärbasen Sepur Zarco, Izabal, mellan 1982 och 1983. Med deras vittnesmål, 15 kvinnor och 4 män, öppnades det första fall som åtalar soldater i Guatemala för sexuellt våld under inbördeskriget.

Det visades även foton av vittnen från folkmordsfallet. Under det här året har vi skrivit om det här på bloggen, men inte lika mycket av det mod som 10 kvinnor visade när de vittnade om det sexuella våldet de fick utstå under inbördeskriget. 37 kvinnor vittnade under fallet, du kan läsa bland annat här om deras omskakande vittnesmål. I domen kan man läsa hur det sexuella våldet syftade till att förstöra urfolkets ixil starka band, då kvinnan är central i samhället. Bland annat därför, menade domarna, var det tydligt att det skedde folkmord och ett medvetet försök att förgöra folkgruppen maya-ixil.

Våld igår och idag

Det som skedde under kriget lever tyvärr kvar i Guatemala. Under 2012, visade FNs rapport, var Guatemala det näst högsta nivån av mord mot kvinnor, där kvinnor från alla socioekonomiska klasser drabbas. I november 2013, visade Grupo Guatemalteco de Mujeres (GGM) att våldet ökat 19% i jämförelse med året innan. Våldet mot kvinnor har i princip straffrihet, där mindre än 3% av de anmälda brotten avslutas med en dom.

Paula Barrios, från Mujeres Transformando el Mundo, ser en direkt relation mellan nutidens straffrihet med dåtidens brott som aldrig döms. ”Om vi ser det som skedde under inbördeskriget, och att dessa fall fortfarande är utan svar, hur ska vi kunna förvänta oss att dagens brott blir lösta?” Därför, poängerade Irma Velásquez Nimatuj att hon inte ser kvinnorna i Forumet som offer, utan som förändringsaktörer i det juridiska systemet i landet. Hon uttryckte hur viktigt det var att de vågade vittna, för henne, för kvinnor idag och de som blev mördade.

Många vittnen, när de såg fotona, sa hur viktigt det var att berätta det som hände. “Jag är glad, för vi säger sanningen, vi ljuger inte, vi led mycket och detta är foton av oss när vi berättar sanningen”, sa ett vittne av fallet i Sepur Zarco. En annan kvinna berättade om varför de vågade berätta: ”Jag kommer vara lugn när jag ser soldaterna i fängelse, för de skapade så mycket lidande. Vi vill se rättvisa.”.

Ett vittne från folkmordsfallet berättade om hennes syn på det hela som får avsluta det här inlägget om de modiga kvinnorna: “Det är en process, vi började och jag hoppas vi kan fortsätta, här (i fotoutställningen) finns det vi gjorde, men det finns mycket kvar att göra… Vi måste fortsätta framåt, för våra barns skulle, för att det inte ska hända igen att de rika har oss under sina fötter, att de behandlar oss som stenar eller andra föremål”.

 

Detta är en översättning av en artikel publicerad av ACOGUATE, det projektet genom vilken Kristna Fredsrörelsen har fredsobservatörer i Guatemala. Översättning: Sara Svensson

Vittne i folkmordsfallet: “Mitt hjärtas smärta och mardrömmar är nu fria”

Sedan rättegångsförhandlingarna i folkmordsfallet drog igång här i Guatemala City har över 100 överlevare från ixilområdet intagit vittnesbåset och berättat sina historier för domstolen och omvärlden. Berättelser om massakrer, våldtäkter, tortyr och tvångsförflyttningar genomförda av den guatemalanska armén, vars högste ansvarige var den dåvarande diktatorn Efraín Ríos Montt.

En av ixilkvinnorna i rättegångssalen håller i en blomma. Foto: Roderico Diaz

En av ixilkvinnorna i rättegångssalen håller i en blomma. Foto: Roderico Diaz

Gaspar Velasco från samhället Vijolom II i Ixil sitter vänd mot domarna och berättar om hur militären kom till samhället den 3 maj 1982. Runt hörnet väntade massakrer, våldtäkter och livet på flykt i bergen. Den 15 augusti rycktes en stor del av Gaspars familj ifrån honom, berättar han. Hans tre barn, far, bror och syster dödades av armén.

– Jag var en av få som överlevde. Kanske överlevde jag för att kunna komma hit idag.

Gaspar Velasco är ett av närmare 100 vittnen som sedan rättegångsförhandlingarna inleddes den 19 mars har berättat sina historier för domstolen. För några av dem sitter orden långt inne. För andra tycks det vara en befrielse att äntligen få höras och de pratar nästan okontrollerbart. Ibland så pass snabbt och mycket att domaren måste avbryta dem för att ge tolken möjlighet att hinna översätta för den stora andelen av oss rättegångsbesökare som inte behärskar mayaspråket ixil.

Chockerande vittnesskildringar

Kulisserna ändras för varje vittnesmål och om så bara för korta ögonblick förflyttas jag till den plats som inför mitt inre utgör händelsernas centrum. Ofta är det mörkt. Ibland kallt. Flera gånger under resan mellan dået och nuet utkämpar jag en dragkamp mellan förtvivlan och illamående.

Som när jag hör den äldre mannen Tiburcio Utuy berätta hur han bevittnade soldaterna låsa in en familj i sitt hem för att sedan tända eld på det. Han berättar om de hjärtskärande skriken från en familj som brinner inne utan att veta varför. Han går sen över till att beskriva timmarna av tortyr som soldaterna utsatte honom för. Hur han lämnades hängande upp och ned tills de blå, röda och vita fläckarna tog över synfältet. Eller all stryk han fick. Hur han blickade ned och såg sina egna tarmar hänga utanpå kroppen. Han berättar att han tog dem i sina händer och tryckte tillbaka dem i öppningen i buken.

Ett av de tio kvinnliga vittnena berättar det om det sexuella våld som hon utsattes för av den guatemalanska armén.Foto: Roderico Diaz

Ett av de tio kvinnliga vittnena berättar det om det sexuella våld som hon utsattes för av den guatemalanska armén.Foto: Roderico Diaz

Eller kvinnan som berättar hur hon var tolv år när soldaterna förde iväg henne till militärbasen. Med händer och fötter fastbundna och en trasa i munnen våldtog de henne. Hon försvann, lämnade här och nu för en stund. Hur lång vet hon inte men när hon återfick medvetandet badade hon i sitt eget blod. Soldaterna, fler än hon kan minnas, tog ifrån henne något som de aldrig hade rätt till. Hon blev kvar i livet men med en livslång skam, likt ett ärr som aldrig försvinner. Något som bevisas när åklagaren dagen innan kvinnans vittnesmål begär lyckta dörrar under förhandlingarna.

– En av kvinnorna har berättat för oss att hennes man inte vet om vad hon har varit med om. Hon säger att får han reda på det så kommer han att slå henne, berättar åklagaren för domarna.

Förutom massakrer, tortyr och våldtäkter berättar de 100 männen och kvinnorna om nedbrända skördar, nedbrända hus. Kläder och minnen i lågor. Djuren sköts, höggs eller brändes ihjäl de med. Dog de inte av kulorna eller bomberna skulle de minsann dö av svält. Med knivar skar soldaterna av kvinnornas plagg direkt från deras kroppar och slängde dem i elden. Det räckte inte att förinta, det toppades dessutom med ett körsbär av förnedring.

Att frånta fisken dess vatten

– En fisk utan vatten dör. Gerillan utan lokalbefolkningen dör, säger översten Fransisco Luis Gordillo i en intervju från maj 1982.

Vi sitter i rättegångssalen och riktar blickarna mot storbildsskärmen där överste Gordillo projiceras. Innan honom var det den åtalade Efraín Ríos Montts tur. I en 43 minuter lång videointervju från 1982 berättar ex-diktatorn om den militära räddningen. Han frågar kaxigt intervjuaren vilken slags ledare han vore om han inte kunde kontrollera armén. Det stora, självsäkra leendet viker inte för en stund från den förre diktatorns läppar, och han kan knappt sitta still på sin stol. Nedanför den leende Ríos Montt 1982 sitter Ríos Montt idag och iakttar sitt forna jag. Idag står han åtalad för folkmord och brott mot mänskligheten. Jag undrar vilka tankar som passerar genom hans huvud. Jag undrar om han fortfarande ler.

En intervju med Efraín Ríos Montt från 1982 används som bevisning i åtalet mot ex-diktatorn och den förre militäre underrättelsechefen Mauricio Rodríguez Sánchez för folkmord och brott mot mänskligheten. Foto: elPeriódico

En intervju med Efraín Ríos Montt från 1982 används som bevisning i åtalet mot ex-diktatorn och den förre militäre underrättelsechefen Mauricio Rodríguez Sánchez för folkmord och brott mot mänskligheten. Foto: elPeriódico

– De sa att vi var gerillasoldater. De sa att vi gav mat till gerillan. Men jag vet inte vad gerillan är.

Orden upprepas av vittne efter vittne och får mig att minnas de femton ursprungskvinnorna som jag träffade i höstas. Det var ett annat fall, från en annan del av landet men jag hör samma ord, samma berättelser. Och det framgår med all tydlighet att övergreppen mot ixilbefolkningen inte står sig ensamma, de var inte isolerade händelser. Långt därifrån.

Ursprungsfolken i Huehuetenango, Alta Verapaz, Quiché, Chimaltenango, Petén och Baja Verapaz må ha olika seder och tala olika språk, men de förenas i den historiska orättvisa som har riktats mot dem. Massakrer, påtvingade försvinnanden, tortyr, sexuellt våld, förnedring och stigmatisering är frukten av den rasistiska maktordning som har kännetecknat Guatemala i flera hundra år. Men nu kliver de fram, de ena efter de andra, efter decennier av tystnad och rädsla och kräver rättvisa.

Berättar om hur deras hjärtan mår

Överlevare från hela landet visade sitt stöd med ixilfolket, genom att bära orden "mitt hjärta är Ixil" runt halsen. Foto: Roderico Diaz

Överlevare från hela landet visade sitt stöd med ixilfolket, genom att bära orden “mitt hjärta är Ixil” runt halsen. Foto: Roderico Diaz

I slutet av varje vittnesmål frågar åklagaren vittnena hur deras hjärtan mår efter att ha berättat sina historier. Trots att det är vittnenas hjärtan som står i fokus känner jag mitt eget hjärta växa i bröstkorgen i takt med att jag hör deras svar. Ett av vittnena säger:

– Idag känner jag mig fri eftersom jag berättar sanningen inför Gud som gav oss liv. Det är vad jag känner i mitt hjärta. Tiden är inne att berätta sanningen, att vittna om sanningen, vad som hände människor. Jag är det enda som kvarstår från massakern och av mina älskade vars blod har spillts. De var oskyldiga och de behandlades som djur, inte ens som djur. Om vi sparkar på en hund drabbas vi efteråt av dåligt samvete. Vi är inte hundar. Jag ger mitt vittnesmål inför Gud, må Gud välsigna denna stund, denna dag. Detta är hur mitt hjärta mår, tack för att du frågar. Mitt hjärtas smärta och mardrömmar är nu fria eftersom jag har fått ur mig allt som funnits i mitt sinne. Vad jag såg med mina egna ögon, vad jag såg med min kropp.

Efter en månad börjar folkmordsrättegången närma sig sitt slut. Enligt uppgifter rör det sig endast om några dagar nu. Få av oss som har passerat genom rättegångssalen i Guatemala City under denna månad har undgått att beröras av maya-ixilfolkets starka vittnesmål kring ett av de mörkaste kapitlen i Guatemalas historia. Samtidigt står ursprungsfolk från andra regioner i landet enade bakom de modiga vittnena, och reser varje vecka in till huvudstaden för att visa dem sitt stöd. Runt deras halsar hänger en skylt med orden ”mitt hjärta är ixil”.

Tamara Vocar, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala

“Sorgen gjorde mig sjuk”

Vi har tidigare skrivit om massakern den 22 december 1997 på medlemmar i den pacifistiska och katolska motståndsgruppen Las Abejas här på bloggen. 16 år efter massakern lider överlevarna fortfarande av skadorna, fysiska och psykiska. Vi har träffat två av dem, Maria Vázquez och Catarina Méndez, och det här är deras historia.

22 december 1997 mördades 45 kvinnnor, män och barn i Acteal där de deltog i en bönceremoni. Vi träffade Catarina Méndez och Maria Vázquez som båda överlevde massakern. Foto: Aino Ravandoni

Maria bodde med sin mamma och sin bror när massakern inträffade. De blev båda mördade och Maria ensam kvar i huset. ”Sorgen gjorde mig sjuk” berättar hon när vi sitter i det sotsvarta köket i Acteal. Jag får ett tryck över bröstet när jag försöker föreställa mig hur det skulle vara. Ingen mamma, ingen bror. Ensam i ett tomt hus. Laga mat till en. Ingen att säga god morgon till, ingen som säger god natt. Och jag förstår att Maria blev sjuk. Jag frågar henne hur hon tog sig ur sin sorgsjuka. Hon ser mig i ögonen och säger att hon inte stannade i huset och grät nej. Hon använde sin sorg och berättade för alla som kom till Acteal om massakern och de hon förlorat. För att alla måste veta. För att det inte ska hända igen.

Catarina var 19 år när paramilitärerna sköt henne sju gånger. Sju gånger. Som tur var bara i armar och ben. Det är så svårt att förstå att en kropp klarar sju kulor av metall, ändå står Katarina framför mig alldeles levande. På vänstra handleden ser jag ett ärr. Hon har en metallplatta på benet för att kunna gå men det är svårt. Ändå gick hon i tre och en halv timme på marschen som de kvinnliga medlemmarna i Las Abejas organiserade på internationella kvinnodagen. Själv kastade jag mig ner på marken så fort vi stannade en stund och hörde mig själv klaga som en fyraåring ”Är vi inte framme snart?”.

Kring 500 deltagare, främst kvinnor marscherar under gassande sol till Acteal den 8:de mars under internationella kvinnodagen. “Vi kvinnor är inte slavar”, “Kvinnorna skänker liv, nej till krig”, “Ut med militären från Chiapas” står det bland annat på plakaten. Foto: Aino Ravandoni

45 personer mördades under de där fem timmarna av massaker den 22 december 1997. 21 kvinnor, 15 barn (allt från två till 17 år), 9 män. Fyra av kvinnorna var gravida när de sköts ihjäl. Om vi räknar de ofödda barnen så blir antalet dödade 49. 29 skottskadades, av dem lider nio fortfarande av skador och måste träffa läkare. På sjukhusen diskrimineras ursprungsbefolkningen varför en grupp ideellt arbetande mexikaner följer dem till läkarbesöken för att se till att de får rätt vård. Ändå upptäcktes inte förrän i år att en man som överlevt massakern som klagat över ont i ryggen fortfarande hade två kulor kvar under skuldrorna. 16 år med två kulor i ryggen.

Acteal

Kyrkan i Acteal på Las Abejas (Binas) heliga mark.
Foto: Aino Ravandoni

Idag kräver Las Abejas rättvisa. Inte hämnd. De vill att de ansvariga för massakern ska ställas inför rätta. Men så sent som för en månad sedan släpptes ännu en av paramilitärerna som dömts för inblandning i massakern ur fängelse. På grund av felaktigheter i den rättsliga processen, inte för att de var oskyldiga. Ingen av de ansvarig har ställts inför rätta. Las Abejas sätter nu sitt hopp till Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter som antagit fallet och kanske kan det, efter 16 år av straffrihet, skipas rättvisa i Acteal. Vi hoppas och tror.

Anna Hedlund, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas 2013-2014