DSC00264_1115x185
Kristna Fredsrörelsen ber om rättvisa för Bety och Jyri

Den 27 april 2010 mördades den finländska observatören Jyri Jaakkola och den mexikanska människorättsförsvararen Bety Cariño i ett bakhåll i delstaten Oaxaca i Mexiko. Tre år efter morden är det fortfarande ingen som har dömts för dåden. Tolv arresteringsordrar har utfärdats och en man sitter häktad.

Personer som engagerar sig för de mänskliga rättigheterna i Mexiko utsätts ofta för våld och hot. Kristna Fredsrörelsen har i tre års tid påmint de mexikanska myndigheterna om vikten av att utreda detta emblematiska fall och vi gör det nu återigen. Klicka här för att läsa årets uttalande (på spanska). Tidigare års uttalanden går att läsa här och här (spanska).

jyri-y-bety

Foto: http://lavozdelanahuac.blogspot.mx

Tidigare års fredsobservatörer har uppmärksammat fallet här på bloggen och i länkarna nedan kan du läsa mer om Bety och Jyri.

2012: Rättvisa för Bety och Jyri 

2011: Ett år sedan morden i Oaxaca

2010: Blixtaktion Oaxaca

Fredsobservatörerna för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko 2013-2014

Rättegångsförhandlingarna i folkmordsfallet återupptas
Den guatemalanske ex-diktatorn Efraín Ríos Montt (till höger i bild) står tillsammans med den förre militärchefen Mauricio Rodríguez Sánchez åtalad för folkmord och brott mot mänskligheten. Foto: Roderico Diaz

Den guatemalanske ex-diktatorn Efraín Ríos Montt (till höger i bild) står tillsammans med den förre militärchefen Mauricio Rodríguez Sánchez åtalad för folkmord och brott mot mänskligheten. Foto: Roderico Diaz

Efter en och en halv veckas ovisshet kring folkmordsfallets framtid meddelade domaren Jazmín Barrios idag att de historiska rättegångsförhandlingarna återupptas. Kristna Fredsrörelsen var på plats i rättegångssalen och observerade förhandlingarna.

Klockan halv nio i morse samlades återigen allmänheten, journalister, aktivister, diplomater och internationella observatörer i Högsta Domstolens Sala de Vistas. Den majestätiska rättegångssalen med sina marmorklädda väggar och sitt höga välvda tak har sedan den 19 april ekat tom i väntan på besked från konstitutionsdomstolen kring folkmordsfallets framtid. Överklaganden och motprotester från försvaret och målsägarna har förlamat förhandlingarna, och ett tag såg utsikterna för en fortsatt rättegång dystra ut. Men idag meddelade alltså domaren i fallet, Jazmín Barrios, att rättegångsförhandlingarna fortsätter.

Barrios meddelade att konstitutionsdomstolen efter överläggningar har beslutat att ge Efraín Ríos Montts tidigare försvarare Franscisco García Gudiel rätt i sitt överklagande mot samma domares beslut att avlägsna honom från försvaret av ex-diktatorn under den allra första rättegångsdagen. Konstitutionsdomstolen beslutade även att de bevis i form av vittnen och experter som försvaret lade fram och domaren Miguel Ángel Gálvez avslog i början av februari, i ett tidigare skede i rättsprocessen, officiellt ska godkännas och inkorporeras i fallet.

Advokaten Francisco García Gudiel, som idag var tillbaka i rättegångssalen för första gången sedan rättegångsstarten, begärde att förhandlingarna skulle tas om från början eftersom Ríos Montt hade fråntagits den försvarsadvokat som han själv hade utsett och därmed hade berövats sin rätt till försvar. Jazmín Barrios och hennes två domarkollegor avslog begäran med hänvisning till att konstitutionsdomstolen i sin resolution fastställer att en tillbakagång i rättegångsförhandlingarna vore olaglig. Dessutom fastställer konstitutionsdomstolen att det endast var under de första 1,5 dygnen av förhandlingar som Efraín Ríos Montts försvar påverkades negativt. Efter det inkorporerades den grupp advokater som under hela rättsprocessen framtill dess hade utövat ex-diktatorns försvar. Oklart i dagsläget är vad som händer med de fem vittnesmål som hann passera under de 1,5 dygnen som Efraín Ríos Montt var utan försvarsadvokat.

Den förre militärchefen Mauricio Rodríguez Sánchez å andra sidan hade en allmän försvarsadvokat vid sin sida. Advokaten begärde att bli avlägsnad från målet med hänvisning till att den åtalade har uttryckt att han inte vill ha en allmän försvarsadvokat. Åklagaren Orlando Lopez påpekade för domaren att Rodríguez Sánchez den 19 april, efter att både hans och Ríos Montts advokater lämnade rättssalen i protest, uttryckte att han inte har råd att tillsätta nya advokater och ansåg att denna nya vändning var ett led i att förhala processen ytterligare. Domaren Barrios avslog försvarsadvokatens begäran med hänvisning till att det skulle påverka Rodríguez Sánchez rätt till försvar. Däremot har den åtalade fortfarande möjlighet att inkorporera sina gamla advokater i fallet, försäkrade hon.

Förhandlingarna återupptas igen på torsdagen kl.08.30. Då förväntas Francisco García Gudiel lämna ytterligare information gällande de sex vittnen som kvarstår att höras i förhandlingarna innan slutpläderingarna kan hållas.

Tamara Vocar, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala

Oviss framtid för rättegångsförhandlingarna i folkmordsfallet

”Ett enat folk kan aldrig besegras” och ”Mitt hjärta är Ixil”. Det är slagord som har skallat de senaste dagarna i Guatemala i demonstrationer när hundratals människor har intagit gatorna för att visa sitt stöd för folkmordsprocessen.

Efter domare Flores beslut om att annullera förhandlingarna i folkmordsfallet den 18 april samlades vittnen och överlevare från hela landet framför Högsta Domstolen i Guatemala City i protest. Foto: Tamara Vocar

Folkmordsrättegången mot förre diktatorn Efraín Ríos Montt och den militäre underrättelsechefen Mauricio Rodríguez Sánchez hade pågått i en månad och närmade sig sitt slutskede när domare Carol Patricia Flores torsdagen den 18 april kom med ett besked om att hela rättegången skulle annulleras. Det skulle innebära att de berättelser som över hundra vittnen har delat med sig om sexuella övergrepp och om hur deras nära och kära mördades inte skulle vara giltiga i processen. Istället hävdade Flores att allt som hänt efter den 23 november 2011 har varit ogiltigt. Det var nämligen då som hon togs bort ifrån processen efter att ha förklarats partisk. Nu hävdar alltså Flores att det beslutet var felaktigt och att allt som hänt sedan dess ska lämnas utan hänseende.

Nyheten kom som ett hårt slag mot kampen för rättvisa, och starka känslor svallade när beskedet kom. Om Flores beslut står sig skulle Efraín Ríos Montt, som har suttit i husarrest sedan januari 2012, försättas på fri fot. Domare Jazmín Barrios, som har hållit den senaste månadens rättegångsförhandlingar, hävdar att beslutet om att ogiltigförklara rättegången var olagligt och får stöd i detta av riksåklagare Claudia Paz y Paz som också menar att Flores inte har mandat att bestämma över ifall en rättsprocess som pågår ska annulleras eller inte.

För att samla kraft inför det kommande arbetet samlades över 250 människor redan samma kväll som Flores beslut utanför Högsta Domstolen med ljuslyktor och trummusik. Solen hade precis gått ner och det började bli lite kyligt i luften, men man kunde ändå känna värmen från alla de som samlats. Det var verkligen imponerande att se vilken kraft som finns hos de överlevande och deras anhöriga, som efter allt de varit igenom fortsätter att kämpa för rättvisa. Kvällen fortsatte med rop om rättvisa och och slut på straffriheten och deltagarna satte upp stora banderoller på grinden framför domstolen. På dessa syntes ansiktena på de ansvariga för folkmordet med budskapet att det måste bli slut på att dessa krigsförbrytare går fria.

Uppemot 500 anhängare till folkmordsprocessen tågade från Högsta Domstolen till landets Konstitutionsdomstol och krävde rättvisa och fortsatta rättegångsförhandlingar i det historiska fallet: Foto: Erik Woodward

Uppemot 500 anhängare till folkmordsprocessen tågade från Högsta Domstolen till landets Konstitutionsdomstol och krävde rättvisa och fortsatta rättegångsförhandlingar i det historiska fallet: Foto: Erik Woodward

Demonstrationerna fortsatte även på fredagsmorgonen då närmare femhundra människor återigen samlades utanför rättssalen för att sedan tåga genom staden fram till Konstitutionsdomstolen. Där fortsatte slagorden flera personer som Kristna Fredsrörelsen medföljer höll tal. Advokaterna som representerar de överlevande från folkmordet gick även in för att lämna in formella protester mot domare Flores beslut.

Nu är det upp till Konstitutionsdomstolen att bestämma vad som kommer hända med processen. Vi vet ännu inte om de kommer bekräfta Flores beslut om att ta om rättegången eller om processen kan fortsätta. Ett annullerande av målet skulle kränka guatemalanernas rätt till rättsligt skydd i landets domstolar. Denna rättighet garanteras av artikel 25 i den Amerikanska Konventionen om de Mänskliga rättigheterna, som Guatemala ratificerade 1978. Att annullera rättegången skulle därför innebära ett brott mot internationell rätt.

Kampen för rättvisa fortsätter således här i Guatemala. Eller för att citera Juan Raymondo Matom från Nebaj, anhörig till några av de som miste livet i ixilområdet:

– Det här slaget kändes, men inte lika hårt som kulorna, knivarna eller elden vi har känt förut för nu finns internationella organisationer här och observerar.

Anders Nordenskjöld, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala

Vittne i folkmordsfallet: “Mitt hjärtas smärta och mardrömmar är nu fria”

Sedan rättegångsförhandlingarna i folkmordsfallet drog igång här i Guatemala City har över 100 överlevare från ixilområdet intagit vittnesbåset och berättat sina historier för domstolen och omvärlden. Berättelser om massakrer, våldtäkter, tortyr och tvångsförflyttningar genomförda av den guatemalanska armén, vars högste ansvarige var den dåvarande diktatorn Efraín Ríos Montt.

En av ixilkvinnorna i rättegångssalen håller i en blomma. Foto: Roderico Diaz

En av ixilkvinnorna i rättegångssalen håller i en blomma. Foto: Roderico Diaz

Gaspar Velasco från samhället Vijolom II i Ixil sitter vänd mot domarna och berättar om hur militären kom till samhället den 3 maj 1982. Runt hörnet väntade massakrer, våldtäkter och livet på flykt i bergen. Den 15 augusti rycktes en stor del av Gaspars familj ifrån honom, berättar han. Hans tre barn, far, bror och syster dödades av armén.

– Jag var en av få som överlevde. Kanske överlevde jag för att kunna komma hit idag.

Gaspar Velasco är ett av närmare 100 vittnen som sedan rättegångsförhandlingarna inleddes den 19 mars har berättat sina historier för domstolen. För några av dem sitter orden långt inne. För andra tycks det vara en befrielse att äntligen få höras och de pratar nästan okontrollerbart. Ibland så pass snabbt och mycket att domaren måste avbryta dem för att ge tolken möjlighet att hinna översätta för den stora andelen av oss rättegångsbesökare som inte behärskar mayaspråket ixil.

Chockerande vittnesskildringar

Kulisserna ändras för varje vittnesmål och om så bara för korta ögonblick förflyttas jag till den plats som inför mitt inre utgör händelsernas centrum. Ofta är det mörkt. Ibland kallt. Flera gånger under resan mellan dået och nuet utkämpar jag en dragkamp mellan förtvivlan och illamående.

Som när jag hör den äldre mannen Tiburcio Utuy berätta hur han bevittnade soldaterna låsa in en familj i sitt hem för att sedan tända eld på det. Han berättar om de hjärtskärande skriken från en familj som brinner inne utan att veta varför. Han går sen över till att beskriva timmarna av tortyr som soldaterna utsatte honom för. Hur han lämnades hängande upp och ned tills de blå, röda och vita fläckarna tog över synfältet. Eller all stryk han fick. Hur han blickade ned och såg sina egna tarmar hänga utanpå kroppen. Han berättar att han tog dem i sina händer och tryckte tillbaka dem i öppningen i buken.

Ett av de tio kvinnliga vittnena berättar det om det sexuella våld som hon utsattes för av den guatemalanska armén.Foto: Roderico Diaz

Ett av de tio kvinnliga vittnena berättar det om det sexuella våld som hon utsattes för av den guatemalanska armén.Foto: Roderico Diaz

Eller kvinnan som berättar hur hon var tolv år när soldaterna förde iväg henne till militärbasen. Med händer och fötter fastbundna och en trasa i munnen våldtog de henne. Hon försvann, lämnade här och nu för en stund. Hur lång vet hon inte men när hon återfick medvetandet badade hon i sitt eget blod. Soldaterna, fler än hon kan minnas, tog ifrån henne något som de aldrig hade rätt till. Hon blev kvar i livet men med en livslång skam, likt ett ärr som aldrig försvinner. Något som bevisas när åklagaren dagen innan kvinnans vittnesmål begär lyckta dörrar under förhandlingarna.

– En av kvinnorna har berättat för oss att hennes man inte vet om vad hon har varit med om. Hon säger att får han reda på det så kommer han att slå henne, berättar åklagaren för domarna.

Förutom massakrer, tortyr och våldtäkter berättar de 100 männen och kvinnorna om nedbrända skördar, nedbrända hus. Kläder och minnen i lågor. Djuren sköts, höggs eller brändes ihjäl de med. Dog de inte av kulorna eller bomberna skulle de minsann dö av svält. Med knivar skar soldaterna av kvinnornas plagg direkt från deras kroppar och slängde dem i elden. Det räckte inte att förinta, det toppades dessutom med ett körsbär av förnedring.

Att frånta fisken dess vatten

– En fisk utan vatten dör. Gerillan utan lokalbefolkningen dör, säger översten Fransisco Luis Gordillo i en intervju från maj 1982.

Vi sitter i rättegångssalen och riktar blickarna mot storbildsskärmen där överste Gordillo projiceras. Innan honom var det den åtalade Efraín Ríos Montts tur. I en 43 minuter lång videointervju från 1982 berättar ex-diktatorn om den militära räddningen. Han frågar kaxigt intervjuaren vilken slags ledare han vore om han inte kunde kontrollera armén. Det stora, självsäkra leendet viker inte för en stund från den förre diktatorns läppar, och han kan knappt sitta still på sin stol. Nedanför den leende Ríos Montt 1982 sitter Ríos Montt idag och iakttar sitt forna jag. Idag står han åtalad för folkmord och brott mot mänskligheten. Jag undrar vilka tankar som passerar genom hans huvud. Jag undrar om han fortfarande ler.

En intervju med Efraín Ríos Montt från 1982 används som bevisning i åtalet mot ex-diktatorn och den förre militäre underrättelsechefen Mauricio Rodríguez Sánchez för folkmord och brott mot mänskligheten. Foto: elPeriódico

En intervju med Efraín Ríos Montt från 1982 används som bevisning i åtalet mot ex-diktatorn och den förre militäre underrättelsechefen Mauricio Rodríguez Sánchez för folkmord och brott mot mänskligheten. Foto: elPeriódico

– De sa att vi var gerillasoldater. De sa att vi gav mat till gerillan. Men jag vet inte vad gerillan är.

Orden upprepas av vittne efter vittne och får mig att minnas de femton ursprungskvinnorna som jag träffade i höstas. Det var ett annat fall, från en annan del av landet men jag hör samma ord, samma berättelser. Och det framgår med all tydlighet att övergreppen mot ixilbefolkningen inte står sig ensamma, de var inte isolerade händelser. Långt därifrån.

Ursprungsfolken i Huehuetenango, Alta Verapaz, Quiché, Chimaltenango, Petén och Baja Verapaz må ha olika seder och tala olika språk, men de förenas i den historiska orättvisa som har riktats mot dem. Massakrer, påtvingade försvinnanden, tortyr, sexuellt våld, förnedring och stigmatisering är frukten av den rasistiska maktordning som har kännetecknat Guatemala i flera hundra år. Men nu kliver de fram, de ena efter de andra, efter decennier av tystnad och rädsla och kräver rättvisa.

Berättar om hur deras hjärtan mår

Överlevare från hela landet visade sitt stöd med ixilfolket, genom att bära orden "mitt hjärta är Ixil" runt halsen. Foto: Roderico Diaz

Överlevare från hela landet visade sitt stöd med ixilfolket, genom att bära orden “mitt hjärta är Ixil” runt halsen. Foto: Roderico Diaz

I slutet av varje vittnesmål frågar åklagaren vittnena hur deras hjärtan mår efter att ha berättat sina historier. Trots att det är vittnenas hjärtan som står i fokus känner jag mitt eget hjärta växa i bröstkorgen i takt med att jag hör deras svar. Ett av vittnena säger:

– Idag känner jag mig fri eftersom jag berättar sanningen inför Gud som gav oss liv. Det är vad jag känner i mitt hjärta. Tiden är inne att berätta sanningen, att vittna om sanningen, vad som hände människor. Jag är det enda som kvarstår från massakern och av mina älskade vars blod har spillts. De var oskyldiga och de behandlades som djur, inte ens som djur. Om vi sparkar på en hund drabbas vi efteråt av dåligt samvete. Vi är inte hundar. Jag ger mitt vittnesmål inför Gud, må Gud välsigna denna stund, denna dag. Detta är hur mitt hjärta mår, tack för att du frågar. Mitt hjärtas smärta och mardrömmar är nu fria eftersom jag har fått ur mig allt som funnits i mitt sinne. Vad jag såg med mina egna ögon, vad jag såg med min kropp.

Efter en månad börjar folkmordsrättegången närma sig sitt slut. Enligt uppgifter rör det sig endast om några dagar nu. Få av oss som har passerat genom rättegångssalen i Guatemala City under denna månad har undgått att beröras av maya-ixilfolkets starka vittnesmål kring ett av de mörkaste kapitlen i Guatemalas historia. Samtidigt står ursprungsfolk från andra regioner i landet enade bakom de modiga vittnena, och reser varje vecka in till huvudstaden för att visa dem sitt stöd. Runt deras halsar hänger en skylt med orden ”mitt hjärta är ixil”.

Tamara Vocar, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala

“Sorgen gjorde mig sjuk”

Vi har tidigare skrivit om massakern den 22 december 1997 på medlemmar i den pacifistiska och katolska motståndsgruppen Las Abejas här på bloggen. 16 år efter massakern lider överlevarna fortfarande av skadorna, fysiska och psykiska. Vi har träffat två av dem, Maria Vázquez och Catarina Méndez, och det här är deras historia.

22 december 1997 mördades 45 kvinnnor, män och barn i Acteal där de deltog i en bönceremoni. Vi träffade Catarina Méndez och Maria Vázquez som båda överlevde massakern. Foto: Aino Ravandoni

Maria bodde med sin mamma och sin bror när massakern inträffade. De blev båda mördade och Maria ensam kvar i huset. ”Sorgen gjorde mig sjuk” berättar hon när vi sitter i det sotsvarta köket i Acteal. Jag får ett tryck över bröstet när jag försöker föreställa mig hur det skulle vara. Ingen mamma, ingen bror. Ensam i ett tomt hus. Laga mat till en. Ingen att säga god morgon till, ingen som säger god natt. Och jag förstår att Maria blev sjuk. Jag frågar henne hur hon tog sig ur sin sorgsjuka. Hon ser mig i ögonen och säger att hon inte stannade i huset och grät nej. Hon använde sin sorg och berättade för alla som kom till Acteal om massakern och de hon förlorat. För att alla måste veta. För att det inte ska hända igen.

Catarina var 19 år när paramilitärerna sköt henne sju gånger. Sju gånger. Som tur var bara i armar och ben. Det är så svårt att förstå att en kropp klarar sju kulor av metall, ändå står Katarina framför mig alldeles levande. På vänstra handleden ser jag ett ärr. Hon har en metallplatta på benet för att kunna gå men det är svårt. Ändå gick hon i tre och en halv timme på marschen som de kvinnliga medlemmarna i Las Abejas organiserade på internationella kvinnodagen. Själv kastade jag mig ner på marken så fort vi stannade en stund och hörde mig själv klaga som en fyraåring ”Är vi inte framme snart?”.

Kring 500 deltagare, främst kvinnor marscherar under gassande sol till Acteal den 8:de mars under internationella kvinnodagen. “Vi kvinnor är inte slavar”, “Kvinnorna skänker liv, nej till krig”, “Ut med militären från Chiapas” står det bland annat på plakaten. Foto: Aino Ravandoni

45 personer mördades under de där fem timmarna av massaker den 22 december 1997. 21 kvinnor, 15 barn (allt från två till 17 år), 9 män. Fyra av kvinnorna var gravida när de sköts ihjäl. Om vi räknar de ofödda barnen så blir antalet dödade 49. 29 skottskadades, av dem lider nio fortfarande av skador och måste träffa läkare. På sjukhusen diskrimineras ursprungsbefolkningen varför en grupp ideellt arbetande mexikaner följer dem till läkarbesöken för att se till att de får rätt vård. Ändå upptäcktes inte förrän i år att en man som överlevt massakern som klagat över ont i ryggen fortfarande hade två kulor kvar under skuldrorna. 16 år med två kulor i ryggen.

Acteal

Kyrkan i Acteal på Las Abejas (Binas) heliga mark.
Foto: Aino Ravandoni

Idag kräver Las Abejas rättvisa. Inte hämnd. De vill att de ansvariga för massakern ska ställas inför rätta. Men så sent som för en månad sedan släpptes ännu en av paramilitärerna som dömts för inblandning i massakern ur fängelse. På grund av felaktigheter i den rättsliga processen, inte för att de var oskyldiga. Ingen av de ansvarig har ställts inför rätta. Las Abejas sätter nu sitt hopp till Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter som antagit fallet och kanske kan det, efter 16 år av straffrihet, skipas rättvisa i Acteal. Vi hoppas och tror.

Anna Hedlund, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas 2013-2014