DSC00264_1115x185
Människorättsorganisationer tackade den avgående riksåklagaren Claudia Paz y Paz

Fredagen den 16 maj samlades personer och representanter från olika människorättsorganisationer, framför åklagarmyndigheten i Guatemala City, för att tacka av Claudia Paz y Paz på hennes sista dag i ämbetet som riksåklagare. Hon lämnade åklagarmyndigheten under applåder, blomregn och jubel – folk ropade i kör ”Claudia Paz y Paz, Fiscal de la dignidad!” Claudia Paz y Paz, värdighetens riksåklagare!

pazypaz avtackande

Claudia Paz y Paz mottog blommor från AJR framför åklagarmyndigheten den 16 maj

(mer…)

Vi måste fortsätta framåt, för att det aldrig ska upprepas igen.

Den stora salen i Nebaj förändras. De tygtäckta stolarna är i en cirkel och väntar på gästerna. Gästerna är kvinnor som överlevde inbördeskriget i Guatemala, och vågat berätta om vad som hände. I varje hörn finns det vita, gula, röda, lila blommor som symboliserar solen, månen, luften och vattnet, och i mitten av rummet finns blåa blommor som symboliserar jordens mittpunkt och hjärta. Morgonljuset filtreras genom fönstren och på väggarna syns bilder från en utställning ”Deras sanning är vår sanning”. Den skapades av kvinnliga journalister som fotade vittnena i folkmordsfallet under det senaste året.

Rummet doftar barr av att golvet har täckts av granbarr. Varje kvinna som har varit vittne, möts av ett hav av applåder. Detta är deras dag, då organisationerna Centro de Acción Legal en Derechos Humanos (CALDH), Mujeres Transformando el Mundo (MTM), Unión Nacional De Mujeres Guatemaltecas (UNAMG), Equipo de Estudios Comunitarios y Acción Psicosocial (ECAP), UDEFEGUA y Nosotras las Mujeres hyllar kvinnorna som har sökt rättvisa för det som skedde under inbördeskriget. Kristna Fredsrörelsen har medföljt många av vittnena, flera av organisationerna och blev tillfrågade av CALDH att observera mötet.

Sexuella våldet som strategi

Det sexuella våldet under inbördeskriget var högt, där 99% var riktat mot kvinnor, och av dessa kvinnor var nästan 89% kvinnor från urfolksgrupper. Comisión de Esclarecimiento Histórico (CEH), en stor rapport med syftet att klargöra brotten under kriget menar att: ”våldet var inte en produkt av fåtal isolerade fall, eller några soldaters överdrifter, utan del av planlagd strategi”.

Sedan 2005, har Consorcio Actoras de Cambio, samlat in material och stöttat kvinnor som överlevde våldet i Izabal, Huehuetenango, Chimaltenango y Alta Verapaz. De har kunnat se fler strukturer som definierat det sexuella våldet militären begick under kriget. I deras rapport Rompiendo el Silencio, fördjupar de att sexuellt våld “var ett instrument för krig, ett krig vars mål var att förminska kvinnors värde”

Våldtäkterna lämnade inte bara fysista ärr, utan psykologiska trauman, som rädsla, skam, skuld, ilska och sorg hos kvinnorna. Eftersom de var del av samhällen som värderar “oskuld, avhållsamhet och att bara tillhöra en man”, fick kvinnorna ofta … förnekelse inom deras egna familj och samhällen” menade en kvinnorättsorganisation. Än idag lever många kvinnor i smärtan, enligt CEH.

Att bryta tystnaden

Vittne i folkmordsfallet tittar på bilder från utställningen.

Vittne i folkmordsfallet tittar på bilder från utställningen.

Fotona som ställdes ut under forumet visade de juridiska fallen de senaste året. Under trettio år hade ingen skyldig till det sexuella våldet blivit undersökt eller åtalad, ännu mindre hamnat i fängelse. Utställningen visade kvinnorna, med ansiktet täckt av säkerhetsskäl, som deklarerade framför domaren i september 2012, över att de blev sexuella slavar i militärbasen Sepur Zarco, Izabal, mellan 1982 och 1983. Med deras vittnesmål, 15 kvinnor och 4 män, öppnades det första fall som åtalar soldater i Guatemala för sexuellt våld under inbördeskriget.

Det visades även foton av vittnen från folkmordsfallet. Under det här året har vi skrivit om det här på bloggen, men inte lika mycket av det mod som 10 kvinnor visade när de vittnade om det sexuella våldet de fick utstå under inbördeskriget. 37 kvinnor vittnade under fallet, du kan läsa bland annat här om deras omskakande vittnesmål. I domen kan man läsa hur det sexuella våldet syftade till att förstöra urfolkets ixil starka band, då kvinnan är central i samhället. Bland annat därför, menade domarna, var det tydligt att det skedde folkmord och ett medvetet försök att förgöra folkgruppen maya-ixil.

Våld igår och idag

Det som skedde under kriget lever tyvärr kvar i Guatemala. Under 2012, visade FNs rapport, var Guatemala det näst högsta nivån av mord mot kvinnor, där kvinnor från alla socioekonomiska klasser drabbas. I november 2013, visade Grupo Guatemalteco de Mujeres (GGM) att våldet ökat 19% i jämförelse med året innan. Våldet mot kvinnor har i princip straffrihet, där mindre än 3% av de anmälda brotten avslutas med en dom.

Paula Barrios, från Mujeres Transformando el Mundo, ser en direkt relation mellan nutidens straffrihet med dåtidens brott som aldrig döms. ”Om vi ser det som skedde under inbördeskriget, och att dessa fall fortfarande är utan svar, hur ska vi kunna förvänta oss att dagens brott blir lösta?” Därför, poängerade Irma Velásquez Nimatuj att hon inte ser kvinnorna i Forumet som offer, utan som förändringsaktörer i det juridiska systemet i landet. Hon uttryckte hur viktigt det var att de vågade vittna, för henne, för kvinnor idag och de som blev mördade.

Många vittnen, när de såg fotona, sa hur viktigt det var att berätta det som hände. “Jag är glad, för vi säger sanningen, vi ljuger inte, vi led mycket och detta är foton av oss när vi berättar sanningen”, sa ett vittne av fallet i Sepur Zarco. En annan kvinna berättade om varför de vågade berätta: ”Jag kommer vara lugn när jag ser soldaterna i fängelse, för de skapade så mycket lidande. Vi vill se rättvisa.”.

Ett vittne från folkmordsfallet berättade om hennes syn på det hela som får avsluta det här inlägget om de modiga kvinnorna: “Det är en process, vi började och jag hoppas vi kan fortsätta, här (i fotoutställningen) finns det vi gjorde, men det finns mycket kvar att göra… Vi måste fortsätta framåt, för våra barns skulle, för att det inte ska hända igen att de rika har oss under sina fötter, att de behandlar oss som stenar eller andra föremål”.

 

Detta är en översättning av en artikel publicerad av ACOGUATE, det projektet genom vilken Kristna Fredsrörelsen har fredsobservatörer i Guatemala. Översättning: Sara Svensson

IMG_5165     Torget i Nebaj där demonstrationen hölls. Modiga människorättsförvarare håller uppe en banderoll med ansikten på några av de tusentals som försvann och mördades under inbördeskriget. Foto: Sara Svensson
Att vandra för rättvisa

Vägen har hål fyllda med vatten efter nattens regn, och fortfarande faller det droppar när vi börjar vandra längs Nebajs vägar. Vi möter gruppen av människor från huvudstaden som kommit för att tillsammans med lokalbor protestera mot orättvisan som ursprungsbefolkning maya-ixil har fått leva med i många århundraden.

Under förmiddagen har den traditionella borgmästaren för maya-ixil folkgruppen ordnat seminarier där många engagerade i AJR (Asociación de Justicia y Reconciliación) deltog och diskuterade gårdagens inbördeskrig och dagens utmaningar, många gånger samma förtryck i olika förpackningar. Med en viss försening genomfördes demonstrationståget genom Nebaj som planerat, då ett antal organisationer deltog med olika budskap som kan sammanfattas i ordet:

Rättvisa.

IMG_5153

Demonstrationen tog upp många frågor, men det främsta kravet var historisk rättvisa. Foto: Sara Svensson

 

Rättvisa för de sju ledare som blev mördade 1936 för att de valde att göra motstånd mot ett massivt förtryck mot maya-ixil folket. Den 21 juni har blivit ”Día de la Dignidad y la Resistencia del Pueblo” (ungefär: ”Dagen för självaktning och folkets motstånd”) som har instiftats för att påminnas om mordet på dessa sju ledare och förtrycket från dåvarande regering med Jorge Ubico i spetsen. Ledarna gjorde motstånd för att ursprungsbefolkningen var tvungen att jobba under slavliknande förhållanden, och för det blev de mördade.

 

Den lilla staden Nebaj är plötsligt full av människor som kräver rättvisa. Nyfikna grannar tittar ut mot folket som vandrar med stora skyltar med budskap som: ”Mitt hjärta är glatt, det är vår sanning, vi vann över rädslan” eller ”För minnet av de som blev mördade, ger vi inte upp motståndet”. Några människor bär i ena handen träkors med inristade namn på vänner och familj, och i andra handen, stora vita liljor. Båda smärtsamma påminnelser om alla de som blev mördade och som försvann under inbördeskriget.

 

Rättvisa.

 

Rättvisa för militärens systematiska förtryck under början av åttiotalet. Brända skördar, brända hus, brända liv. Kvinnors kroppar som spelbrickor i ett smutsigt spel där det mest heliga förgjordes i massvåldtäkter. ”Kvinnor som på sina kroppar fick leva med effekterna av ett krig mot gerillan”, säger en kvinna ifrån scenen på torget. ”Vi vill återvinna makten över våra kroppar och vårt land”, fortsätter hon, och beskriver därmed hur förtrycket över kroppar och över land var förödande för maya-ixil befolkning.

Kvinnornas mäktiga röst genomsyrar demonstrationståget och talen på torget. ”Jag vill inte att vi ska förneka att det som skedde här var ett folkmord. Jag såg det med egna ögon, hur militären mördade när de kom till min hemby”, berättar ett av barnbarnen till en av ledarna som mördades den 21 juni 1936. ”Motståndet mina förfäder visade 1936 fortsätter än idag, och vi vill ära deras minne”, fortsätter hon.

Rättvisa.

 

BIlderna på plakatet visar människor som försvann under inbördeskriget. Foto: Sara Svensson

Bilderna på plakatet visar människor som försvann under inbördeskriget. Foto: Sara Svensson

 

Vandringen närmar sig sitt slut och torget fylls av folket. Många av de som deltar vittnade i rättegången mot fd diktatorn Efraín Ríos Montt.  Den här dagen är även den här händelsen i fokus, hur det skedde en upprättelse när samtliga tre domare avgjorde att det bevisligen var ett systematiskt folkmord mot maya-ixil folkgruppen som skedde 1982-1983. Trots att konstitutionsdomstolen senare annullerade beslutet, delades en utskrift av domen ut till ursprungsbefolkningens borgmästare i Nebaj, Cotzal och Chajul. En representant för CALDH (Centro de Acción Legal de Derechos Humanos) gav den tjocka utskriften och berättar varför den är viktig:

 

”För tretton år sedan började vi prata med befolkningen här för att höra mer om vad som hände för trettio år sedan. Vi ville inte ha hämnd utan vi ville ha rättvisa och påbörjade en vandring för att det skulle bli verklighet. Fram tills idag blev vi nekade rättvisa, en rättegång där maya-ixil ursprungsbefolkningen kunde berätta om vad som hände. De berättade för hela Guatemala om vad som hänt, och tre domare dömde det hela som folkmord. Vi menar att konstitutionsdomstolens beslut är illegalt och vi ska fortsätta visa på att det som hände här, var folkmord.”

 

Rättvisa.

 

Historisk rättvisa är sammankopplad med rättvisa idag. Att få vara med och observera demonstrationen den här dagen gjorde det ännu tydligare för mig, hur det förtryck som maya-ixil befolkningen kämpade mot 1936 återfinns även idag, och hur motståndet är massivt mot att bli behandlade som andra klassens medborgare. ”Den som glömmer historien är dömd att återupprepa den” skrev någon, och jag tänker ännu en gång på hur modiga alla är som jobbar för att historien inte ska glömmas bort, och ännu mindre, upprepas.

 

Text och foto: Fredsobservatör Sara Svensson

Krigets första massaker

I östra Guatemala ligger staden Panzós, som på det lokala språket Qeqchí betyder “det gröna vattnet”. Det är en väldigt vacker plats, omgiven av höga berg och de gröna våtmarker som gett den sitt namn. Tyvärr är det dock inte den prunkande grönskan som gjort staden känd. Nej, istället är det den grymma massaker som ägde rum här för trettiofem år sedan som satt Panzós på kartan.

Den tryckande hettan hindrade inte folket från att marschera för det de tror på.

Den tryckande hettan hindrade inte folket från att marschera för det de tror på.

Då, den 29 maj 1978, hade hundratals bönder; män, kvinnor och barn, vandrat in till staden från sju omkringliggande samhällen för att protestera mot den orättvisa markfördelningen och försöka hitta en lösning. Under Guatemalas ‘demokratiska vår’ (1944-54) hade nämligen en jordreform inletts, som gett folket rätten till mark som dittills legat obrukad. På grund av en militärkupp kunde reformen dock aldrig slutföras och på 70-talet tvångskonfiskerades många av böndernas åkrar. Missnöjet växte och 1978 valde många av de drabbade att tåga in till staden för att kräva ett möte med borgmästaren för att diskutera problemen. Han hade nämligen gått med på ett möte med fyra av böndernas representanter. Istället för borgmästaren möttes de dock av arméns soldater. Det är fortfarande inte helt klart vad som hände men tumult utbröt när representanterna vägrades tillträde till mötet och plötsligt började soldaterna skjuta. När röken lagt sig låg minst 34 människor döda på torget och inbördeskrigets första massaker på civila var ett faktum. Maria Maquim, som var tretton år när det hände, berättar:

När vi kom till Panzós var alla affärer stängda och det var inga bilar ute. På torget såg jag att det var fullt med militärer, på kyrkans och kommunhusets tak. Sedan började de skjuta. De sköt min mamma. Alla började springa omkring och försöka fly. Jag låg på marken med många döda kroppar över mig. Jag trodde att jag skulle dö. Sedan dödade dem alla de gråtande barnen. Mitt ansikte var täckt av blod och de trodde jag var död. Sen gick militären och jag såg att det var tomt på torget. Då reste jag mig upp och sprang därifrån. Jag sprang upp i bergen. När jag kom fram till floden tvättade jag bort blodet från ansiktet. Då såg jag hur strömmen hade fört med sig flera döda kroppar.

intervju

Intervjuerna, som alla tolkades från Queqchí, spelades in för att användas som bevis.

När hon berättar den sista biten kan hon inte hålla tårarna tillbaka, och jag själv har också svårt att behålla lugnet. Vi sitter och pratar på ett möte organiserat för att samla in tillräckligt med bevis för att ställa de ansvariga inför rätta. Överlevare från massakern intervjuades och deras historier dokumenterades för att kunna användas i den kommande rättsprocessen. Fallet befinner sig fortfarande på utredningsstadiet men Famdegua, en organisation som arbetar för historisk rättvisa i Guatemala och som Kristna Fredsrörelsen medföljer, arbetar för fullt med att få till ett rättegångsdatum. Det är inte alltid så enkelt och det är en långdragen process men det verkar vara på väg framåt.  

Ett annat sätt att hedra de dödas och fortsätta kampen för rättvisa är den marsch som organiseras på årsdagen av massakern varje år sedan 1997. I år deltog över fem hundra personer och vi på Kristna Fredsrörelsen var där som observatörer. Marschen började i La Soledad, ett av de samhällen vars invånare hade protesterat, och på grund av detta mördats, för trettiofem år sedan. Dit hade överlevare och andra som ville visa sitt stöd åkt ifrån de andra kringliggande samhällena, vissa så tidigt som tre på morgonen för att hinna dit i tid. Vid nio började vandringen i tryckande hetta. Den verkade dock inte påverka energin eller intensiteten hos de marscherande och deras slagord ekade över nejden. Efter några timmar nådde vi fram till Panzós och alla samlades på torget för att bevittna en mayaceremoni och tal om rättvisa och återupprättelse. Famdegua anordnade också en fotoutställning med bilder ifrån de utgrävningar som anordnats. Dessa har syftat dels till att flytta offrens kvarlevor och ge dem en värdig begravning, men också till att samla in bevis för att ställa de ansvariga till svars. Förhoppningsvis, när marschen anordnas nästa år, har processen kommit så långt att rättegången kan börja.

Anders Nordenskjöld, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala.

“Vi söker inte hämnd, vi söker efter verklig fred”
Vittne i folkmordsfallet mot Efraín Ríos Montt och Mauricio Rodríguez Sánchez svär eden inför domstolen. Foto: Roderico Diaz

Vittne i folkmordsfallet mot Efraín Ríos Montt och Mauricio Rodríguez Sánchez svär eden inför domstolen. Foto: Roderico Diaz

Efter veckor av dramatiska turer i folkmordsåtalet mot Efraín Ríos Montt och Mauricio Rodríguez Sánchez, har förhandlingarna äntligen kommit på bana igen. Så pass mycket att slutpläderingarna avslutades idag och domen förväntas förkunnas redan under fredagen.

Vi hoppas kunna komma med en utförlig bloggtext om folkmordsfallet inom kort, men tills dess lämnar vi er med en av dagens höjdare inifrån rättegångssalen, när ordföranden för målsägarbiträdena och vittnesorganisationen Asociación para la Justicia y Reconciliación (AJR) efter avslutade slutpläderingar fick ordet av domarna och förklarade vad det är han och vittnena begär. Nedan text är en förenklad och snabb översättning av talet:

Gud skapade mannen och kvinnan som sina avbilder, för att befolka världen. I de två första paragraferna i vår grundlag står att staten har skyldighet att garantera och skydda livet, friheten, säkerheten och freden för dessa avbilder som Gud skapade. Dock, ärade domstol, gjorde armén raka motsatsen. De kom hit för att säga att de inte är skyldiga, att de åkte till samhällena för att skydda befolkningen men det är inte sant. Det är lögn. Jag såg det med mina egna ögon. Som ett av vittnena sa: massakrer skedde inte bara i Ixil, utan i fem regioner i landet. Därför vill jag be er, ärade domstol, om en fällande dom för de ansvariga. En dom som blir ett riktmärke för Guatemalas folk.

Då, 1982, anklagades vi ursprungsfolk för att vara terrorister, kommunister, subversiva. Och folkmordet begicks. Barn, gravida kvinnor och försvarslösa äldre mördades. Idag har hundra vittnen kommit för att berätta sanningen. För att be om rättvisa för allt det vi genomled.

Offentligt hotas till och med våra advokater. Subversiva, terrorister och kommunister. Men, ärade domstol, en terrorist skulle inte söka rättvisa i enlighet med lagarna här i denna rättegångssal. Aldrig. Det var armén som var terroristen eftersom den begick folkmord och brott mot mänskligheten. Hundratals barn och kvinnor försvann. Och försvarsadvokaterna säger att de inte gjorde det med vilje. Men, ärade domstol, ingen tänder eld på sitt eget hus, och det är därför dokumenten idag inte längre finns.

Därför begär jag att rättvisa skipas. För att de mördade offren och för att överlevarna ska kunna känna sig lugna. För att de ska känna förtroende. Och för att de ska återfå förtroendet för myndigheterna. Inte bara grundlagen fastställer att det ska råda rättvisa och respekt, utan även internationella konventioner och lagar kräver respekten för människor. Alla de som dog, alla våra familjemedlemmar som vi förlorade, de var inte djur. De var inte hundar, de var inte bestar eller andra saker, andra slags djur. De var människor som också hade rätten att leva, rätten till frihet, rätten till fred och säkerhet. Men trots det uppfylldes inte det fastställda.

För även bibeln säger att en dålig person känner igen en annan dålig person. Också en hycklare känner igen en hycklare. Det är därför det har diskuterats mycket här i denna rättegångssal, om att inte acceptera sanningen, att höra vittnena, att höra experterna. Återigen anklagar de oss för att vara gerillamedlemmar, subversiva och kommunister. Därför ber jag återigen, ärade domstol, att rättvisa skipas i enlighet med lagen, i enlighet med vår guatemalanska grundlag, i enlighet med internationella lagar och konventioner. Även att det undersöks och fullföljs kring de allra högsta ansvariga för folkmordet och brotten mot mänskligheten.

Jag vill även påminna om att tiden är över för den militära närvaron i samhällena, där de fortsätter att hota ixilfolket, mayafolket, achífolket. Det är inte längre tillfälle för det. Det var därför  fredsavtalen skrevs under, för att respektera rättigheterna. Men de som kommer hit till denna rättegångssal, de åtalades familjemedlemmar och militärveteranorganisationen, säger att denna rättvisa äventyrar fredsavtalen. Men det är fel, ärade domstol. Vi söker inte hämnd. Vi söker efter verklig fred. Med rättvisa, med respekt, med jämlikhet, med värdighet. Därför kom vi hit. Så jag ber er ännu en gång om moralisk reparation till offren, skydd för alla vittnen och våra advokater. Skydd för hela mayafolket, så att det respekteras och går säkert. För som det redan är nedskrivet: det är lättare för en kamel att passera genom ett nålsöga än för en rik folkmördare att komma till Guds rike.

Tack så mycket.

Talet i sin helhet kan höras här (spanska), och transkriberades och översattes av Tamara Vocar, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala.