DSC00264_1115x185
Minneshögtid för offren i Cuarto Pueblo
Ett ljus för att minnas de döda

Ett ljus för att minnas de döda

Den 14 mars 1982 ägde en av Guatemalas blodigaste massaker rum i byn Cuarto Pueblo, Ixcán, i norra Quiché. I år, 22 år senare, var KrF där för att observera och vara ett moraliskt stöd under minneshögtiden i byn.

Massakern i Cuarto Pueblo påbörjades morgonen den 14 mars och skulle komma att hålla på i 3 dagar. Studier menar på att totalt det våldtogs, torterades, mördades och brändes 362 personer under dessa dagar. Ett vittne till massakern, Rudolfo*, berättar för oss om hur han lyckades undkomma armén med nöd och näppe, hur han gömt sig i skogen och hur han därifrån bevittnade några av de hemskheter som armén utförde mot byns invånare: (mer…)

Livet efter domen, före rättvisan

Tuppen väcker mig och min kollega när solen går upp vid fem på morgonen. En timme senare åker vi med lärarnas lastbil längs den slingriga och branta lervägen upp till Plan de Sánchez. Samhället ligger vackert beläget ovan molnen bland gröna bergstoppar. Den här gången återvänder vi till platsen för att förutom att hälsa på hemma hos de vittnen som överlevde massakern den 18 juli 1982, observera den årliga minneshögtiden som hedrar de minst 256 män, kvinnor och barn som mördades den där söndagen då militären kom.

En lång dag väntar oss när vi trängs med lärarna och våra stora ryggsäckar på det skakiga lastbilsflaket. Snart väntar vandringarna på de små stigarna som jag äntligen tror mig känna igen, men landskapet är opålitligt. Regnperioden har på kort tid förvandlat det som förut var torrt och kalt till en oigenkännlig prunkande djungel. Bäckarna är fyllda till bredden och de sluttande stigarna är som rutschkanor, men vackert är det och vädret påminner en hel del om svensk sommar nu när det regnar emellanåt.

Transport

Transport på lastbilsflak uppför de snäva, kurviga och håliga lervägarna vars existens hotas under regnperioden.

Idyllen är dock också bedräglig och det är säkrast att hitta rätt i snåren och inte hamna vid fel hus. Den interna väpnade konflikten 1960-1996 splittrade många samhällen och familjer. Grannar och släktingar blev fiender och få förövare har ännu dömts. Det händer att överlevare och förövare bor sida vid sida och vi fredsobservatörer uppskattas inte av alla, än mindre kampen för rättvisa.

Gränsen mellan förövare och offer är inte heller alltid tydlig då vissa personer som begått övergrepp själva varit utsatta och tvingats till brott av militären. Människorna som vi besöker idag tillhör alla språkgruppen maya achí. De har bett om medföljning eftersom de är vittnen som överlevde massakern i Plan de Sánchez, tortyr, flykt och plundring och som försöker ställa de ansvariga inför rätta.

Majs

Regnet har fått den viktiga majsen att växa på rekordtid och delvis dölja stigarna.

När vi väl hittar rätt välkomnas vi hjärtligt av familjerna som vi medföljer och under dagens lopp bjuds vi på mat och dryck, oftast majstortillas, bönor och kaffe som de själva har odlat. Glädjen och tacksamheten är stor när vi kommer för att vi inte har glömt bort dem och deras kamp för fred och rättvisa. Våra besök får även de medföljda att känna sig tryggare. ”Eftersom de [förövarna] vet att vi inte är ensamma så vågar de inte längre hota eller skrämma oss ” berättar ett vittne. De berättar även hur massakern gick till 1982 när militären kom och beskyllde dem för att samarbeta med gerillan, hur kvinnor våldtogs innan de mördades, barn och vuxna brändes inne, boskap dödades och flygplan bombade deras hus. Att offren brändes försvårade identifieringen, men myndigheterna lyckades till slut identifiera 256 personer, även om dödssiffran var högre.

Målning i kapellet som visar hur massakern gick till när hundratals oskyldiga män, kvinnor och barn mördades.

Målning i kapellet som visar hur massakern gick till när hundratals oskyldiga män, kvinnor och barn mördades.

Interamerikanska kommissionen fastslår att: ”Massakern i Plan de Sánchez begicks inom ramen för en folkmordspolitik utformad och verkställd av den guatemalanska staten med avsikten att förgöra, helt eller delvis, mayafolket under täckmanteln av absolut straffrihet.”

Trots ett stort motstånd från oligarkin, militären och regeringen att ta itu med landets våldsamma förflutna, så dömdes till slut fem före detta militärer för massakern i Plan de Sánchez år 2012 till det rekordlånga straffet 7710 år vardera. Processen tog 20 år från dess att anmälan gjordes 1992 och domen är den andra i sitt slag gällande en massaker i Guatemala. Under kriget i Guatemala beräknas 626 massakrer ha utförts, de allra flesta av dem av armén och polisen.

Dessförinnan år 2004 dömde den Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter staten Guatemala för massakern i Plan de Sánchez. Domstolen rekommenderade en rad åtgärder för att ersätta överlevarna samt arbeta för att skipa rättvisa i fallet. De rekommenderade insatserna omfattade bland annat nya hus, ett hälsocenter, skola, minnesmonument, offentlig ursäkt och att de högst ansvariga skulle ställas inför rätta. Rekommendationerna har delvis fullföljts, men än återstår mycket kvar att göra och tidsfristen har gått ut. Hälsocentret saknar läkare och de överlevande och deras familjer får inte den vård de behöver. Endast ett fåtal hus har byggts. Fortfarande får skolbarnen inte undervisning på sitt modersmål achí eller om sin historia. I den lokala skolan sker all undervisning på spanska och det är den koloniala historien och kulturen som lärs ut. Men framför allt så går många ansvariga för massakern i Plan de Sánchez och de andra hundratals massakrerna i Guatemala ännu fria från straff och sprider rädsla och hot omkring sig.

Minneshögtiden bestod av vaka, katolsk mässa och slutligen en mayaceremoni för att hedra de döda.

Minneshögtiden bestod av vaka, katolsk mässa och slutligen en mayaceremoni för att hedra de döda.

Familjerna som vi träffar säger att de två domarna har betytt mycket för dem, men att de inte nämnvärt har förändrat deras liv. Vittnenas samlade röster säger att de föddes fattiga och kommer att dö fattiga, märkta för livet. Det som har hänt går aldrig att glömma och sorgen följer dem ständigt. Men överlevarna som nu börjar nå ålderns höst ger inte upp. De kämpar inte längre bara för sina anhöriga som dog och för sina egen överlevnad. Nu kämpar de även för sina barnbarns framtid. De kämpar för att de nya generationerna ska veta vad som hänt, för att historien inte ska upprepas. Domarna är ett steg på vägen, framför allt i ett land som Guatemala.

 

Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer medföljer sedan år 2001 vittnesorganisationen AJR och den juridiska stödorganisationen CALDH som varit drivande i både fallet Plan de Sánchez och i den aktuella folkmordsprocessen.

 

Text och foto: Fredsobservatör Natalia Lakso Vazquez

Krigets första massaker

I östra Guatemala ligger staden Panzós, som på det lokala språket Qeqchí betyder “det gröna vattnet”. Det är en väldigt vacker plats, omgiven av höga berg och de gröna våtmarker som gett den sitt namn. Tyvärr är det dock inte den prunkande grönskan som gjort staden känd. Nej, istället är det den grymma massaker som ägde rum här för trettiofem år sedan som satt Panzós på kartan.

Den tryckande hettan hindrade inte folket från att marschera för det de tror på.

Den tryckande hettan hindrade inte folket från att marschera för det de tror på.

Då, den 29 maj 1978, hade hundratals bönder; män, kvinnor och barn, vandrat in till staden från sju omkringliggande samhällen för att protestera mot den orättvisa markfördelningen och försöka hitta en lösning. Under Guatemalas ‘demokratiska vår’ (1944-54) hade nämligen en jordreform inletts, som gett folket rätten till mark som dittills legat obrukad. På grund av en militärkupp kunde reformen dock aldrig slutföras och på 70-talet tvångskonfiskerades många av böndernas åkrar. Missnöjet växte och 1978 valde många av de drabbade att tåga in till staden för att kräva ett möte med borgmästaren för att diskutera problemen. Han hade nämligen gått med på ett möte med fyra av böndernas representanter. Istället för borgmästaren möttes de dock av arméns soldater. Det är fortfarande inte helt klart vad som hände men tumult utbröt när representanterna vägrades tillträde till mötet och plötsligt började soldaterna skjuta. När röken lagt sig låg minst 34 människor döda på torget och inbördeskrigets första massaker på civila var ett faktum. Maria Maquim, som var tretton år när det hände, berättar:

När vi kom till Panzós var alla affärer stängda och det var inga bilar ute. På torget såg jag att det var fullt med militärer, på kyrkans och kommunhusets tak. Sedan började de skjuta. De sköt min mamma. Alla började springa omkring och försöka fly. Jag låg på marken med många döda kroppar över mig. Jag trodde att jag skulle dö. Sedan dödade dem alla de gråtande barnen. Mitt ansikte var täckt av blod och de trodde jag var död. Sen gick militären och jag såg att det var tomt på torget. Då reste jag mig upp och sprang därifrån. Jag sprang upp i bergen. När jag kom fram till floden tvättade jag bort blodet från ansiktet. Då såg jag hur strömmen hade fört med sig flera döda kroppar.

intervju

Intervjuerna, som alla tolkades från Queqchí, spelades in för att användas som bevis.

När hon berättar den sista biten kan hon inte hålla tårarna tillbaka, och jag själv har också svårt att behålla lugnet. Vi sitter och pratar på ett möte organiserat för att samla in tillräckligt med bevis för att ställa de ansvariga inför rätta. Överlevare från massakern intervjuades och deras historier dokumenterades för att kunna användas i den kommande rättsprocessen. Fallet befinner sig fortfarande på utredningsstadiet men Famdegua, en organisation som arbetar för historisk rättvisa i Guatemala och som Kristna Fredsrörelsen medföljer, arbetar för fullt med att få till ett rättegångsdatum. Det är inte alltid så enkelt och det är en långdragen process men det verkar vara på väg framåt.  

Ett annat sätt att hedra de dödas och fortsätta kampen för rättvisa är den marsch som organiseras på årsdagen av massakern varje år sedan 1997. I år deltog över fem hundra personer och vi på Kristna Fredsrörelsen var där som observatörer. Marschen började i La Soledad, ett av de samhällen vars invånare hade protesterat, och på grund av detta mördats, för trettiofem år sedan. Dit hade överlevare och andra som ville visa sitt stöd åkt ifrån de andra kringliggande samhällena, vissa så tidigt som tre på morgonen för att hinna dit i tid. Vid nio började vandringen i tryckande hetta. Den verkade dock inte påverka energin eller intensiteten hos de marscherande och deras slagord ekade över nejden. Efter några timmar nådde vi fram till Panzós och alla samlades på torget för att bevittna en mayaceremoni och tal om rättvisa och återupprättelse. Famdegua anordnade också en fotoutställning med bilder ifrån de utgrävningar som anordnats. Dessa har syftat dels till att flytta offrens kvarlevor och ge dem en värdig begravning, men också till att samla in bevis för att ställa de ansvariga till svars. Förhoppningsvis, när marschen anordnas nästa år, har processen kommit så långt att rättegången kan börja.

Anders Nordenskjöld, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala.

“Äntligen har de lyssnat på oss” – om den historiska domen mot Efraín Ríos Montt
Ixilkvinnor utanför domstolen i Guatemala City firar den historiska domen. Foto: Tamara Vocar

Ixilkvinnor utanför domstolen i Guatemala City firar den historiska domen. Foto: Tamara Vocar

Det är historiska ögonblick i Guatemala dessa dagar. I fredags kom nyheten att Efraín Ríos Montt har dömts till 80 års fängelse för folkmord och brott mot mänskligheten. Det är första gången som en tidigare statschef har dömts för detta i nationell domstol.

I den här bloggen har ni kunnat följa hur det har varit under de senaste veckorna. Trots att det har funnit bakslag, har människorättsförsvararna inte gett upp. “När jag gick med 2001, frågade de mig vad jag önskade. Jag sa att jag ville ha rättvisa, men då trodde jag inte att det skulle ta så lång tid”, berättar ett vittne efter att han fått reda på nyheten.

Han fortsätter med frustration i rösten: “Vad gjorde de små barnen eller kvinnorna för fel? De hade inga vapen! Vi ville ha fred, ändå brände militären upp våra skördar och förföljde oss”.  Han fortsätter att berätta om det hemska som skett, men också om glädjen att få vara lite närmare rättvisa. “Vi vill endast ha rättvisa, även om Efraín Ríos Montt aldrig kommer känna vår hunger, eller smärta, vi kräver bara rättvisa”. Vittnet vänder sig om mot barbarnet i armarna på sin mormor, och fortsätter.  “Vi kanske slutar när vi dör. Jag gör det för mina barn och barnbarns skull, för att de aldrig ska uppleva det vi var med om“.

Ett annat vittne beskrev att många är glada för vad som hänt, men många säger också att det kommer inte ta tillbaka de som försvann under kriget. Trots det, betonade han, är den här rättegången viktig inte bara för maya-ixilfolket, utan för hela Guatemala: “För att det aldrig ska upprepas, måste världen få veta vad som hände och vi säger bara sanningen, för vi vill inte att det ska ske igen”

Vanligt är att i historiska tillbakablickar beskriver att Efraín Ríos Montt satt vid makten under den allra blodigaste perioden av inbördeskriget, åren 1982-1983, då regeringsstyrkor utförde hundratals massakrer mot civilbefolkningen. Guatemalas diktatur var hård och blodig, inbördeskrig pågick i 36 år och krävde över 200 000 dödsoffer. Enligt sanningskommissionen CEH var den guatemalanska staten skyldig till 93% av alla övergrepp mot mänskliga rättigheter som begicks under kriget. Många av dessa offer tillhörde ursprungsfolket maya-ixil.

I den nu avslutade rättsprocessen stod de tidigare militärerna Ríos Montt och Rodríguez Sánchez åtalade för folkmord och brott mot mänskligheten. Ríos Montt blev dömd att han hade en viktig roll i att 1.771 människor dödades. Det skedde också ett systematiskt våld mot ursprungsbefolkningen, bland annat påtvingade förflyttning från hem, tortyr, våldtäkter och sexuellt våld. Ríos Montt dömdes till totalt 80 års fängelse för båda åtalspunkterna medan Rodríguez Sánchez friades från alla anklagelser.

Internationellt har reaktionerna inför domen varit positiva. Bland annat välkomnas domen av FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Navi Pillay, som hedrar de vittnen, familjemedlemmar och överlevare som uthålligt och modigt gjorde den här domen möjlig, samt alla inblandade i rättsprocessen som trots hot och svåra omständigheter fullföljt sin uppgift.

I landet har det varit blandade reaktioner kring domen, och än är det inte slut. Troligtvis kommer det ske överklagan och en del juridiska processer är i väntan på att lösas. Dessa dagar är många oroliga att det ska ske hot och våld mot de som varit involverade under processen. Detta tystar dock inte människorättsförsvararna eller får dem att ge upp. Ett vittne beskrev vad domen hade betytt för honom: “De säger att vi inte är värda något, att vi är fattiga, att vi inte kan läsa och skriva och bara ljuger. Den här domen visar att vi bara säger sanningen, och vi kommer fortsätta kämpa tills Guatemala är ett land med verklig fred och inte bara fred för vissa”

Här kan du läsa Kristna Fredsrörelsens pressmeddelande om den historiska domen. Se gärna bilder från rättegångens sista dag på fotografen James Rodriguez hemsida. Mer om domen kan du läsa om i Amnesty Press, och OHCHR:s pressmeddelande går att läsa här.

Sara Linnea Svensson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala

“Vi söker inte hämnd, vi söker efter verklig fred”
Vittne i folkmordsfallet mot Efraín Ríos Montt och Mauricio Rodríguez Sánchez svär eden inför domstolen. Foto: Roderico Diaz

Vittne i folkmordsfallet mot Efraín Ríos Montt och Mauricio Rodríguez Sánchez svär eden inför domstolen. Foto: Roderico Diaz

Efter veckor av dramatiska turer i folkmordsåtalet mot Efraín Ríos Montt och Mauricio Rodríguez Sánchez, har förhandlingarna äntligen kommit på bana igen. Så pass mycket att slutpläderingarna avslutades idag och domen förväntas förkunnas redan under fredagen.

Vi hoppas kunna komma med en utförlig bloggtext om folkmordsfallet inom kort, men tills dess lämnar vi er med en av dagens höjdare inifrån rättegångssalen, när ordföranden för målsägarbiträdena och vittnesorganisationen Asociación para la Justicia y Reconciliación (AJR) efter avslutade slutpläderingar fick ordet av domarna och förklarade vad det är han och vittnena begär. Nedan text är en förenklad och snabb översättning av talet:

Gud skapade mannen och kvinnan som sina avbilder, för att befolka världen. I de två första paragraferna i vår grundlag står att staten har skyldighet att garantera och skydda livet, friheten, säkerheten och freden för dessa avbilder som Gud skapade. Dock, ärade domstol, gjorde armén raka motsatsen. De kom hit för att säga att de inte är skyldiga, att de åkte till samhällena för att skydda befolkningen men det är inte sant. Det är lögn. Jag såg det med mina egna ögon. Som ett av vittnena sa: massakrer skedde inte bara i Ixil, utan i fem regioner i landet. Därför vill jag be er, ärade domstol, om en fällande dom för de ansvariga. En dom som blir ett riktmärke för Guatemalas folk.

Då, 1982, anklagades vi ursprungsfolk för att vara terrorister, kommunister, subversiva. Och folkmordet begicks. Barn, gravida kvinnor och försvarslösa äldre mördades. Idag har hundra vittnen kommit för att berätta sanningen. För att be om rättvisa för allt det vi genomled.

Offentligt hotas till och med våra advokater. Subversiva, terrorister och kommunister. Men, ärade domstol, en terrorist skulle inte söka rättvisa i enlighet med lagarna här i denna rättegångssal. Aldrig. Det var armén som var terroristen eftersom den begick folkmord och brott mot mänskligheten. Hundratals barn och kvinnor försvann. Och försvarsadvokaterna säger att de inte gjorde det med vilje. Men, ärade domstol, ingen tänder eld på sitt eget hus, och det är därför dokumenten idag inte längre finns.

Därför begär jag att rättvisa skipas. För att de mördade offren och för att överlevarna ska kunna känna sig lugna. För att de ska känna förtroende. Och för att de ska återfå förtroendet för myndigheterna. Inte bara grundlagen fastställer att det ska råda rättvisa och respekt, utan även internationella konventioner och lagar kräver respekten för människor. Alla de som dog, alla våra familjemedlemmar som vi förlorade, de var inte djur. De var inte hundar, de var inte bestar eller andra saker, andra slags djur. De var människor som också hade rätten att leva, rätten till frihet, rätten till fred och säkerhet. Men trots det uppfylldes inte det fastställda.

För även bibeln säger att en dålig person känner igen en annan dålig person. Också en hycklare känner igen en hycklare. Det är därför det har diskuterats mycket här i denna rättegångssal, om att inte acceptera sanningen, att höra vittnena, att höra experterna. Återigen anklagar de oss för att vara gerillamedlemmar, subversiva och kommunister. Därför ber jag återigen, ärade domstol, att rättvisa skipas i enlighet med lagen, i enlighet med vår guatemalanska grundlag, i enlighet med internationella lagar och konventioner. Även att det undersöks och fullföljs kring de allra högsta ansvariga för folkmordet och brotten mot mänskligheten.

Jag vill även påminna om att tiden är över för den militära närvaron i samhällena, där de fortsätter att hota ixilfolket, mayafolket, achífolket. Det är inte längre tillfälle för det. Det var därför  fredsavtalen skrevs under, för att respektera rättigheterna. Men de som kommer hit till denna rättegångssal, de åtalades familjemedlemmar och militärveteranorganisationen, säger att denna rättvisa äventyrar fredsavtalen. Men det är fel, ärade domstol. Vi söker inte hämnd. Vi söker efter verklig fred. Med rättvisa, med respekt, med jämlikhet, med värdighet. Därför kom vi hit. Så jag ber er ännu en gång om moralisk reparation till offren, skydd för alla vittnen och våra advokater. Skydd för hela mayafolket, så att det respekteras och går säkert. För som det redan är nedskrivet: det är lättare för en kamel att passera genom ett nålsöga än för en rik folkmördare att komma till Guds rike.

Tack så mycket.

Talet i sin helhet kan höras här (spanska), och transkriberades och översattes av Tamara Vocar, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala.