DSC00264_1115x185
Vi måste fortsätta framåt, för att det aldrig ska upprepas igen.

Den stora salen i Nebaj förändras. De tygtäckta stolarna är i en cirkel och väntar på gästerna. Gästerna är kvinnor som överlevde inbördeskriget i Guatemala, och vågat berätta om vad som hände. I varje hörn finns det vita, gula, röda, lila blommor som symboliserar solen, månen, luften och vattnet, och i mitten av rummet finns blåa blommor som symboliserar jordens mittpunkt och hjärta. Morgonljuset filtreras genom fönstren och på väggarna syns bilder från en utställning ”Deras sanning är vår sanning”. Den skapades av kvinnliga journalister som fotade vittnena i folkmordsfallet under det senaste året.

Rummet doftar barr av att golvet har täckts av granbarr. Varje kvinna som har varit vittne, möts av ett hav av applåder. Detta är deras dag, då organisationerna Centro de Acción Legal en Derechos Humanos (CALDH), Mujeres Transformando el Mundo (MTM), Unión Nacional De Mujeres Guatemaltecas (UNAMG), Equipo de Estudios Comunitarios y Acción Psicosocial (ECAP), UDEFEGUA y Nosotras las Mujeres hyllar kvinnorna som har sökt rättvisa för det som skedde under inbördeskriget. Kristna Fredsrörelsen har medföljt många av vittnena, flera av organisationerna och blev tillfrågade av CALDH att observera mötet.

Sexuella våldet som strategi

Det sexuella våldet under inbördeskriget var högt, där 99% var riktat mot kvinnor, och av dessa kvinnor var nästan 89% kvinnor från urfolksgrupper. Comisión de Esclarecimiento Histórico (CEH), en stor rapport med syftet att klargöra brotten under kriget menar att: ”våldet var inte en produkt av fåtal isolerade fall, eller några soldaters överdrifter, utan del av planlagd strategi”.

Sedan 2005, har Consorcio Actoras de Cambio, samlat in material och stöttat kvinnor som överlevde våldet i Izabal, Huehuetenango, Chimaltenango y Alta Verapaz. De har kunnat se fler strukturer som definierat det sexuella våldet militären begick under kriget. I deras rapport Rompiendo el Silencio, fördjupar de att sexuellt våld “var ett instrument för krig, ett krig vars mål var att förminska kvinnors värde”

Våldtäkterna lämnade inte bara fysista ärr, utan psykologiska trauman, som rädsla, skam, skuld, ilska och sorg hos kvinnorna. Eftersom de var del av samhällen som värderar “oskuld, avhållsamhet och att bara tillhöra en man”, fick kvinnorna ofta … förnekelse inom deras egna familj och samhällen” menade en kvinnorättsorganisation. Än idag lever många kvinnor i smärtan, enligt CEH.

Att bryta tystnaden

Vittne i folkmordsfallet tittar på bilder från utställningen.

Vittne i folkmordsfallet tittar på bilder från utställningen.

Fotona som ställdes ut under forumet visade de juridiska fallen de senaste året. Under trettio år hade ingen skyldig till det sexuella våldet blivit undersökt eller åtalad, ännu mindre hamnat i fängelse. Utställningen visade kvinnorna, med ansiktet täckt av säkerhetsskäl, som deklarerade framför domaren i september 2012, över att de blev sexuella slavar i militärbasen Sepur Zarco, Izabal, mellan 1982 och 1983. Med deras vittnesmål, 15 kvinnor och 4 män, öppnades det första fall som åtalar soldater i Guatemala för sexuellt våld under inbördeskriget.

Det visades även foton av vittnen från folkmordsfallet. Under det här året har vi skrivit om det här på bloggen, men inte lika mycket av det mod som 10 kvinnor visade när de vittnade om det sexuella våldet de fick utstå under inbördeskriget. 37 kvinnor vittnade under fallet, du kan läsa bland annat här om deras omskakande vittnesmål. I domen kan man läsa hur det sexuella våldet syftade till att förstöra urfolkets ixil starka band, då kvinnan är central i samhället. Bland annat därför, menade domarna, var det tydligt att det skedde folkmord och ett medvetet försök att förgöra folkgruppen maya-ixil.

Våld igår och idag

Det som skedde under kriget lever tyvärr kvar i Guatemala. Under 2012, visade FNs rapport, var Guatemala det näst högsta nivån av mord mot kvinnor, där kvinnor från alla socioekonomiska klasser drabbas. I november 2013, visade Grupo Guatemalteco de Mujeres (GGM) att våldet ökat 19% i jämförelse med året innan. Våldet mot kvinnor har i princip straffrihet, där mindre än 3% av de anmälda brotten avslutas med en dom.

Paula Barrios, från Mujeres Transformando el Mundo, ser en direkt relation mellan nutidens straffrihet med dåtidens brott som aldrig döms. ”Om vi ser det som skedde under inbördeskriget, och att dessa fall fortfarande är utan svar, hur ska vi kunna förvänta oss att dagens brott blir lösta?” Därför, poängerade Irma Velásquez Nimatuj att hon inte ser kvinnorna i Forumet som offer, utan som förändringsaktörer i det juridiska systemet i landet. Hon uttryckte hur viktigt det var att de vågade vittna, för henne, för kvinnor idag och de som blev mördade.

Många vittnen, när de såg fotona, sa hur viktigt det var att berätta det som hände. “Jag är glad, för vi säger sanningen, vi ljuger inte, vi led mycket och detta är foton av oss när vi berättar sanningen”, sa ett vittne av fallet i Sepur Zarco. En annan kvinna berättade om varför de vågade berätta: ”Jag kommer vara lugn när jag ser soldaterna i fängelse, för de skapade så mycket lidande. Vi vill se rättvisa.”.

Ett vittne från folkmordsfallet berättade om hennes syn på det hela som får avsluta det här inlägget om de modiga kvinnorna: “Det är en process, vi började och jag hoppas vi kan fortsätta, här (i fotoutställningen) finns det vi gjorde, men det finns mycket kvar att göra… Vi måste fortsätta framåt, för våra barns skulle, för att det inte ska hända igen att de rika har oss under sina fötter, att de behandlar oss som stenar eller andra föremål”.

 

Detta är en översättning av en artikel publicerad av ACOGUATE, det projektet genom vilken Kristna Fredsrörelsen har fredsobservatörer i Guatemala. Översättning: Sara Svensson

IMG_5165     Torget i Nebaj där demonstrationen hölls. Modiga människorättsförvarare håller uppe en banderoll med ansikten på några av de tusentals som försvann och mördades under inbördeskriget. Foto: Sara Svensson
Att vandra för rättvisa

Vägen har hål fyllda med vatten efter nattens regn, och fortfarande faller det droppar när vi börjar vandra längs Nebajs vägar. Vi möter gruppen av människor från huvudstaden som kommit för att tillsammans med lokalbor protestera mot orättvisan som ursprungsbefolkning maya-ixil har fått leva med i många århundraden.

Under förmiddagen har den traditionella borgmästaren för maya-ixil folkgruppen ordnat seminarier där många engagerade i AJR (Asociación de Justicia y Reconciliación) deltog och diskuterade gårdagens inbördeskrig och dagens utmaningar, många gånger samma förtryck i olika förpackningar. Med en viss försening genomfördes demonstrationståget genom Nebaj som planerat, då ett antal organisationer deltog med olika budskap som kan sammanfattas i ordet:

Rättvisa.

IMG_5153

Demonstrationen tog upp många frågor, men det främsta kravet var historisk rättvisa. Foto: Sara Svensson

 

Rättvisa för de sju ledare som blev mördade 1936 för att de valde att göra motstånd mot ett massivt förtryck mot maya-ixil folket. Den 21 juni har blivit ”Día de la Dignidad y la Resistencia del Pueblo” (ungefär: ”Dagen för självaktning och folkets motstånd”) som har instiftats för att påminnas om mordet på dessa sju ledare och förtrycket från dåvarande regering med Jorge Ubico i spetsen. Ledarna gjorde motstånd för att ursprungsbefolkningen var tvungen att jobba under slavliknande förhållanden, och för det blev de mördade.

 

Den lilla staden Nebaj är plötsligt full av människor som kräver rättvisa. Nyfikna grannar tittar ut mot folket som vandrar med stora skyltar med budskap som: ”Mitt hjärta är glatt, det är vår sanning, vi vann över rädslan” eller ”För minnet av de som blev mördade, ger vi inte upp motståndet”. Några människor bär i ena handen träkors med inristade namn på vänner och familj, och i andra handen, stora vita liljor. Båda smärtsamma påminnelser om alla de som blev mördade och som försvann under inbördeskriget.

 

Rättvisa.

 

Rättvisa för militärens systematiska förtryck under början av åttiotalet. Brända skördar, brända hus, brända liv. Kvinnors kroppar som spelbrickor i ett smutsigt spel där det mest heliga förgjordes i massvåldtäkter. ”Kvinnor som på sina kroppar fick leva med effekterna av ett krig mot gerillan”, säger en kvinna ifrån scenen på torget. ”Vi vill återvinna makten över våra kroppar och vårt land”, fortsätter hon, och beskriver därmed hur förtrycket över kroppar och över land var förödande för maya-ixil befolkning.

Kvinnornas mäktiga röst genomsyrar demonstrationståget och talen på torget. ”Jag vill inte att vi ska förneka att det som skedde här var ett folkmord. Jag såg det med egna ögon, hur militären mördade när de kom till min hemby”, berättar ett av barnbarnen till en av ledarna som mördades den 21 juni 1936. ”Motståndet mina förfäder visade 1936 fortsätter än idag, och vi vill ära deras minne”, fortsätter hon.

Rättvisa.

 

BIlderna på plakatet visar människor som försvann under inbördeskriget. Foto: Sara Svensson

Bilderna på plakatet visar människor som försvann under inbördeskriget. Foto: Sara Svensson

 

Vandringen närmar sig sitt slut och torget fylls av folket. Många av de som deltar vittnade i rättegången mot fd diktatorn Efraín Ríos Montt.  Den här dagen är även den här händelsen i fokus, hur det skedde en upprättelse när samtliga tre domare avgjorde att det bevisligen var ett systematiskt folkmord mot maya-ixil folkgruppen som skedde 1982-1983. Trots att konstitutionsdomstolen senare annullerade beslutet, delades en utskrift av domen ut till ursprungsbefolkningens borgmästare i Nebaj, Cotzal och Chajul. En representant för CALDH (Centro de Acción Legal de Derechos Humanos) gav den tjocka utskriften och berättar varför den är viktig:

 

”För tretton år sedan började vi prata med befolkningen här för att höra mer om vad som hände för trettio år sedan. Vi ville inte ha hämnd utan vi ville ha rättvisa och påbörjade en vandring för att det skulle bli verklighet. Fram tills idag blev vi nekade rättvisa, en rättegång där maya-ixil ursprungsbefolkningen kunde berätta om vad som hände. De berättade för hela Guatemala om vad som hänt, och tre domare dömde det hela som folkmord. Vi menar att konstitutionsdomstolens beslut är illegalt och vi ska fortsätta visa på att det som hände här, var folkmord.”

 

Rättvisa.

 

Historisk rättvisa är sammankopplad med rättvisa idag. Att få vara med och observera demonstrationen den här dagen gjorde det ännu tydligare för mig, hur det förtryck som maya-ixil befolkningen kämpade mot 1936 återfinns även idag, och hur motståndet är massivt mot att bli behandlade som andra klassens medborgare. ”Den som glömmer historien är dömd att återupprepa den” skrev någon, och jag tänker ännu en gång på hur modiga alla är som jobbar för att historien inte ska glömmas bort, och ännu mindre, upprepas.

 

Text och foto: Fredsobservatör Sara Svensson

PENTAX DIGITAL CAMERA
Ökat våld mot kvinnor i Mexiko

Den 16 juli i år gick den kvinnliga människorättsförsvararen Margarita Martinez från Chiapas i exil. Efter flera år av dödshot, attacker och trakasserier kom det slutgiltiga hotet som gjorde att hon såg sig tvungen att lämna sitt hem, av fruktan för sitt och sin familjs liv.

I samband med att Margarita skulle resa till New York för att medverka på FN:s kvinnokonventions (CEDAW) utvärdering av Mexiko lämnades ett dödshot vid hennes hem, återigen. I detta och tidigare hot finns grova referenser till en tidigare våldtäkt och hon kallas för hora och psykiskt vrak samtidigt som hon uppmanas att sluta framträda offentligt innan hon hamnar på kyrkogården.

Precis som så många andra kvinnor i Mexiko utsattes Margarita för flertalet hot och attacker. Manliga människorättsförsvarare är överrepresenterade i statistiken över de som blir utsatta för kränkningar, men skillnaden är att män oftast blir utsatta endast en gång, och kvinnor upprepade gånger. Kvinnliga människorättsförsvarare är på så vis särskilt utsatta, något som fler rapporter visar (exempelvis denna).

Jag läser i tidningen om de ökade morden på kvinnor i Chiapas. Den senaste månaden har två tonåriga flickor hittats döda i en flod nära gränsen till Guatemala. Båda tjejerna visade tecken på sexuellt våld och tortyr. Under året har flertalet unga kvinnor hittats mördade i Chiapas, och reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Åtskilliga manifestationer har anordnats och på väggarna i San Cristobal de las Casas syns fortfarande Itzels ansikte ovanför texten ”Inte en enda mördad kvinna till!”. Itzel var den 17-åriga kvinnan som hittades våldtagen och mördad i ett dike i San Cristóbal den 15 april i år. Men det skulle komma att bli en kvinna till, och en till…

I teorin ser allt bra ut. Mexiko har skrivit under och ratificerat de stora FN-konventionerna om kvinnors rättigheter  och under Calderóns sexårsperiod som president godkändes minst två viktiga lagar som erkänner kvinnors specifikt utsatta roll. Lagar som ska bidra till att minska våldet mot kvinnor. År 2007 blev ”feminicidio” – mord på kvinnor för att de är kvinnor – för första gången rubricerat som ett brott. Men detta har inte hjälpt att få ned den mörka statistiken; mellan 2007 och 2009 ökade antalet mord på kvinnor med hela 68 procent enligt en rapport från FN och varje år stiger siffran medan straffriheten är nästintill total. I Chiapas har tio fall av feminicidio tagits upp i domstol sedan brottsrubriceringen godkändes i februari 2012, men ingen har dömts. I delstaten Mexiko ser statistiken dock bättre ut, med nio domar sedan mars 2011.

Enligt kvinnorättsorganisationen Centro de Derechos de la Mujer de Chiapas (CDMCH) är problemet i Mexiko alltså inte lagstiftningen, utan bristen på tillämpning. Men också att det saknas en genusbaserad utbildning för polis och rättsväsende. Alma Padilla García på CDMCH menar att förändring kräver att problemet behandlas på alla relevanta nivåer, inom utbildning, politik, rättsväsende och ekonomi. En förändring som genomsyrar hela systemet är nödvändig. Och visst är det så. Våld mot kvinnor är ett strukturellt problem, och inget som förändras över en natt. Men den politiska viljan att förändra nuvarande system lyser med sin frånvaro, och det är istället upp till det civila samhället och organisationer som CDMCH att försöka ändra rådande maktstrukturer och attityder.

I går, den 25 november 2012 var den internationella dagen mot våld mot kvinnor. En dag på året då det systematiska förtrycket mot halva jordens befolkning uppmärksammas och motverkas. I San Cristobal de las Casas anordnades bland annat en demonstration av CDMCH.

Karin Bender, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko 2012-2013

Läs mer om Margarita Martinez här och här. Mer om kvinnliga människorättsförsvarare i Mexiko går att läsa här.

Felipe Calderóns hundkyrkogård

När jag hoppar in i en taxi här i San Cristobal de las Casas, sätter min hjärna igång diabildspresentationen, klick, klick, klick. Det är de mångtaliga och i dagstidningarna omtalade feminicidios, kvinnomorden, som min hjärna återskapar och spelar upp för mig. De flimrar förbi, kvinnokropparna, kalla, döda, med kläderna sönderslitna, gärna i ett dike. Torterade, nästan alltid våldtagna, slängda, för att de är människorättsförsvarare, journalister, obekväma, eller bara kvinnor helt enkelt.

I går, den 26 juni, var den internationella dagen mot tortyr. Årsdagen för FN:s konvention mot tortyr då den trädde i kraft år 1987. Tortyrkonventionen, med syfte att förhindra tortyr och garantera att förövarna bestraffas, är ratificerad av 147 länder, däribland Mexiko.

Tortyr: ett medvetet, överlagt angrepp på en enskild människas psyke, kropp och värdighet. Det innebär att utsätta en individ för olaglig och oförsvarlig smärta och förödmjukelse.

För att komma till bukt med sådana hemskheter har den mexikanska regeringen tagit sitt ansvar. I juni 2009 förband sig Mexiko sig till att förebygga och bestraffa tortyr samt att snabbt och effektivt utreda tortyranklagelser och kämpa mot straffrihet inom detta område. Tortyr är enligt Mexikos grundlag förbjudet. I mina öron låter detta toppen, den mexikanska staten gör allt i sin makt för att utplåna tortyr i Mexiko.

Men, när Amnesty International skriver i sina rapporter att 12 000 avrättningar registrerades i Mexiko år 2011, eller att närmare 9 000 lik i Mexiko i skrivande stund ligger och väntar på att bli identifierade, eller att i år har sex journalister mördats inom loppet av en månad, då mörkas min molnfria himmel.

Sedan, när jag läser om att poliser, alltså statsanställda löntagare, i tjänst våldtar 26 kvinnor som i fallet San Salvador Atenco i maj 2006, utan att straffas, då börjar jag undra. Gör den mexikanska staten verkligen allt det där, som den säger att den gör för att försäkra Mexikos medborgare ett liv fritt från tortyr? Jag börjar undra om det ligger en och annan hund begraven på president Felipe Calderóns bakgård.

Hemma hos Margarita Martínez Martínez och Adolfo Guzmán Ordáz bekräftas min farhåga: På Felipe Calderóns bakgård ligger en hundkyrkogård.

– Jag brukade vara så rädd för att dö, säger Margarita. Nu är rädslan borta, nu tänker jag att efter allt som hänt mig och min familj, och som fortsätter att hända just nu i denna stund, så vore det en befrielse att dö.

Margaritas man Adolfo jobbade för en människorättsorganisation. När han för snart tre år sedan anmälde högt uppsatta tjänstemän för korruption, dröjde det fem dagar innan det första hotet kom. Sedan dess har livet varit ett helvete för Margarita, Adolfo och deras två barn. Ett liv fyllt av mordhot, rädsla, trakasserier, kidnappning, våld.

Och förövaren?

– Staten, den mexikanska staten, alla tecken och ledtrådar tyder på det, uppger Adolfo med sin låga, lugna stämma.

Fallet bekräftar att den mexikanska statens fingrar når långt in i en syltburk av knarkhandel, tortyr, korruption, och de är kletiga. Fallet synliggör även en krigföring där kvinnor systematiskt används som vapen. För att pressa Adolfo att ta tillbaka anmälan, mot inflytelserika politiker och statstjänstemän, utövar förövarna våld, trakasserier och övergrepp på hans fru.

Ja, ibland har jag bara lust att lägga mig ner och dö. Men det ska jag inte göra. Jag stänger dörren till taxin, tackar för skjutsen och kommer att fortsätta fråga mig själv och andra varför det ska vara så jävla svårt att sluta trakassera, våldta och mörda oss.

Arijana Marjanovic, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko

Här kan du läsa den senaste rapporten om tortyr i Mexiko, från 26 juni 2012.

Hela intervjun med Margarita och Adolfo kan inom kort läsas på bloggen.

Farligt vara kvinna i Mexiko

I Mexiko är det livsfarligt att försvara mänskliga rättigheter, speciellt för kvinnor. Enligt en rapport från FN:s särskilda rapportör för människorättsförsvarare (MR-försvarare) är Mexiko andra landet efter Colombia där flest hot, inklusive mordhot, riktats mot MR-försvarare.

I ett samhälle där diskriminering och våld mot kvinnor är normaliserat kan det uppfattas provocerande att som kvinna jobba med mänskliga rättigheter då det bryter den traditionellt accepterade identiteten av att vara kvinna. I delstaten Chiapas, i april i år, blev en kvinnlig MR-försvarare attackerad av en taxichaufför då hon var på väg till sitt jobb, hon lyckades fly. Två dagar senare, i samma stad, San Cristobal de las Casas, hittades sjuttonåriga Itzel Janet Méndez Pérez kropp, våldtagen, sönderslagen och med inälvorna utanför kroppen.

Mexiko präglas av svag demokrati och en omfattande social och ekonomisk ojämlikhet. Hög  straffrihet råder i landet, och att kräva rättvisa anses som ett angrepp mot maktordningen. Statliga maktinstitutioner och de factomakter som organiserade kriminella grupper, konservativa grupper, beväpnade grupper, paramilitärer,  transnationella företag, mediakoncerner och politiska partier utpekas som de vanligaste av förövarna mot kvinnliga MR-försvarare och deras organisationer i Mexiko. Inte sällan skyddas förövarna av officiella makthavare.

Försvar av de mänskliga rättigheterna kriminaliseras och förtal och vanrykte används flitigt för att tysta kvinnliga MR-försvarare. I media likställs försvaret av mänskliga rättigheter med försvar av kriminella. MR-försvarare utmålas som en fara för samhället och för landets ekonomiska utveckling. I en kultur av våld och straffrihet är landets mediaarbetare lovliga måltavlor. I en artikel på Reportrar utan Gränsers hemsida utmålas Mexiko, bland Afghanistan, Pakistan och Somalia, som ett av de farligaste länderna för journalister. Men, att uttala sig offentligt om kränkningar som begås på mänskliga rättigheter är riskfyllt. På grund av Mexikos höga siffra av mördade journalister avstår många kvinnliga kommunikatörer sitt arbete av rädsla för övergrepp.

Sexuellt våld är en vanlig metod för att tysta kvinnliga MR-försvarare, i form av hot eller handling. Hot om sexuellt våld, direkt eller mot MR-försvararnas döttrar är vanliga. Hoten sker via telefon, skrifligt et cetera. MR-försvarares underkläder har ibland tagits ut ur kvinnornas bostäder, rivits sönder, fläckats och lämnats synliga med ett tydligt budskap.

Mellan 2010 och 2011 dokumenterades åtta mord på kvinnliga MR-försvarare i Mexiko. Fem mord på kvinnliga journalister har rapporterats.

Josefina Reyes anmälde mexikanska armén för övergrepp på hennes kamp mot knarkhandeln, i januari 2010 mördades hon. Hennes familjemedlemmar har bland annat utsatts för hot, mördats, och/eller utsatts för påtvingat försvinnande och senare hittats döda.

Marisela Escobedo mördades i december 2010 för att hon krävde ansvriga makthavare på upprättelse för mordet på sin dotter. Dagen efter dotterns död sattes familjeföretaget i brand och hennes svåger försvann för att några timmar senare hittas död.

De två journalisterna Ana Maria Marcela Yarce Viveros och Rocio Gonzalez, mördade i augusti 2011, den grova sexuella tortyr deras hittade kroppar påvisade är djupt oroande.

I inget av fallen har förövare ställts till rätta.

Enligt ett frågeformulär så svarade en övervägande majoritet av 50 tillfrågade kvinnliga MR-försvarare att nationell och internationell solidaritet och medföljning var en önskvärd och nödvändig åtgärd för att uppnå skydd och återgång till liv och arbete efter våld.

Rapporten i sin helhet går att läsa här.

Arijana Marjanovic, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen 2012-2013