Josefa är sedan 16 år tillbaka aktiv inom ADIVIMA, en människorättsorganisation som arbetar med övergångsrättvisan. Idag är hon styrelseordförande i ADIVIMA. Hon förlorade stora delar av sin familj och anser att det är hennes plikt att berätta sanningen om vad hon fick bevittna .

Adivimas styrelseordförande Josefa i sin trädgård. Foto: Nathaly Mejia

Josefa är en urfolkskvinna Maya Achi och är styrelseordförande i ADIVIMA. Hon hanterar många roller förutom att hon är en människorättsförsvarare och styrelseordförande för ADIVIMA tar hon också hand om sysslorna i hemmet tillsammans med sina barn. Den 8 januari 1982 massakrerades 32 män från byn Chichupac. Militären delade ut leksaker till barnen i byn och bad om fädernas närvaro. Som därefter massakrerades. 1993 gjordes en kriminalteknisk uppgrävning, där 31 kroppar hittades. Många bybor flydde och återvände efter fredsavtalet, Josefa är en av dem.

Hur definierar och beskriver du dig själv? Är du en människorättsförsvarare?

– Jag är kvinna, människorättsförsvarare och styrelseordförande i ADIVIMA. Jag har hela tiden tänkt att jag ska jobba med det här. Detta är något som inte bara har hänt mig eller urfolket Maya Achi’s utan flera urfolksgrupper i Guatemala. Jag känner mig därför inte ensam, vi är enade och det ger styrka. Tidigare kände jag min ensam, jag upplevde att jag var den enda som stred för sanningen och övergångsrättvisan.

– Jag vill att allmänheten ska veta vad som har hänt mig. Jag vill sätta stopp för det som hände. Jag bär det här inom mig, jag förlorade min pappa, min mamma, mina far- och morbröder, mina mor- och farföräldrar jag förlorade alla. Jag vill och är motiverad att berätta om vad som hände oss under konflikten. Tidigare var vi rädda, över att prata om vad som hände oss och vi kunde inte säga det till någon heller. Det är annorlunda idag, idag ges det till känna. Jag har rättighet att tala, jag berättar vad jag vet, vad som hände mig och vad jag känner.

Du sa att du strider för sanningen vad innebär det?

– Ja, för vi ger till känna vad som hände under konflikten. Detta året fyller jag 6 år med ADIVIMA. Under dessa åren har hoten varit som störst utanför rättegångssalarna och det finns människor som vill hota en. Ju mer de försöker att skrämma eller hota mig desto starkare blir jag. Jag har inte gjort något fel det var inte jag som bedrev brott mot de mänskliga rättigheterna.

Hur ser en vanlig dag ut för dig?

– En vanlig dag är som idag, jag går upp, förbereder min sons frukost, duschar, tittar till mina djur och nu är jag här med er. Lördagar och söndagar så fokuserar jag på att göra hussysslor, jag städar, viker kläder till mina barn, lämnar allting i ordning för veckan. En av mina andra vardagliga rutiner är att jag går på rättegångar. Jag är alltid där, jag är inte rädd längre, min rädsla har minskat, tidigare när jag såg soldater upplevde jag skräck och en obehaglig känsla men inte längre.

Hur kom du hit? Är det ett medvetet val?

– Jag började 1996. Jag började arbeta med en organisation som heter ECAP som jobbar med psykosocialt stöd. Min mamma jobbade för ADIVIMA och när hon dog frågade dem om jag ville ta över, detta var för 16 år sedan. Jag började med ADIVIMA som medlem, sen som vice-ordförande, därefter som kassör, sekreterare, vice-ordförande igen och slutligen blev jag ordförande. Det var en lång process. De måste ha sett att jag arbetade hårt och att jag kämpade och fortsätter att kämpa för mina rättigheter. Jag trivs i min roll som ordförande.

Har du möts av hinder på vägen?

– Ja, och jag tackar gud för att min son alltid stöttar mig. De finns grannar och folk som kritiserar och ifrågasätter det jag gör. Min son uppmuntrar mig alltid med att säga att de kommer alltid att prata och kritisera oavsett vad en gör. Jag känner mig stark, tack vare min son, mina två söner stöttar mig, däremot är det svårare med mina syskon. De är oroliga att det ska hända mig något och ifrågasätter ständigt det jag gör. Jag har därför valt att inte berätta något för dem.

Har du möts av hinder på vägen i din roll som kvinnlig människorättsförsvarare?

– När jag bär min folkdräkt har jag hört kränkande kommentarer gällande min klädsel. Det har ständigt varit ett problem, 1984 när jag flydde till huvudstaden efter massakern i Chichupac bar jag min folkdräkt. De bad mig att ta på mig ”normala” kläder om jag skulle få jobba på den arbetsplatsen jag befann mig på då. Jag stod på mig och vägrade att ta på mig tröja och byxor. Jag känner mig mer kvinna med min folkdräkt från Rabinal.

”Men med min folkdräkt känner jag mig modig, jag är en urfolkskvinna och jag vill markerar det, min folkdräkt berättar vart jag kommer ifrån och vad jag representerar.”

Varför är det viktigt för dig att berätta sanningen om vad som hände?

– När de frågar mig hur stort skadeståndet för min pappas död är, svarar jag att min pappa har inget pris. Jag ber inte om pengar utan jag vill att allmänheten ska veta vad som hände under konflikten. Detta är något som jag kommer att bära med mig hela livet. Det hände inte bara i min by utan i hela landet. Vi vill att internationella och nationella aktörer ska veta vad som hände.

Ibland frågar jag mig själv hur de kunde döda människor som de gjorde? Jag kan knappt döda en höna och tänk på de som dödade utan någon medmänsklighet. De dödade min gravida moster och hennes två barn hur kunde en gravid kvinna vara en fara för militären?

– Min pappa var en småbrukare och han såg till att mata oss, vi hade kor, hönor, vi hade allt och vi saknade aldrig något. Jag har ständigt frågat mig vad min pappa gjorde för att förtjäna den död han fick? Den 8 januari 1982 massakrerades 32 män från min by. Ibland undrar jag varför de gick och hämtade leksakerna? För några leksaker mördades stora delar av min familj. De gjorde ingenting, de dödade ingen, rånade ingen de ville helt enkelt döda oss för att behålla våra marker. Idag är vi 150 familjer som återigen bor i Chichupac, de lyckades inte utrota oss vi fortsätter att kämpa än idag trots rädslan att stötta på militärer som vill döda en finns kvar.

Känner du dig ensam?

– Nej, men jag upplever att jag är den enda aktiva kvinna från min region Baja Verapaz. Aktiva kvinnor är det väldigt få av och det kan bero på den patriarkala kulturen.

Slutligen med hänsyn till din säkerhet hur ser du på den internationella medföljningen?

– Den är nödvändig. För fyra år sen började hoten mer och mer. Vi har haft flera incidenter under åren och tack vare er medföljning känner jag mig trygg. Det visar också att det finns en internationell närvaro och vi inte är ensamma. Jag känner mig trygg när ni är närvarande och observerar rättegångarna.

Nathaly Mejia, fredsobservatör i Guatemala