”Min bror var aldrig morgonpigg, därför brukade jag gå in i hans rum tidigt om morgnarna och väcka honom genom att kittla hans fötter. Den 15 maj 1984 gjorde jag det, utan vetskapen att det skulle bli för sista gången”.
Aura Elena Farfán lämnar vittnesmål. Foto: Centro de Medios Independientes de Guatemala
Aura Elena Farfán, från organisationen FAMDEGUA, lämnade inför en domstol, torsdagen den 3 juli, sitt vittnesmål om vad hon genomlevde då brodern fördes bort och blev en av 45 000 tvångsförsvunna personer under konflikten i Guatemala. Rätten hörde hennes och tre andra kvinnors berättelser om försvunna familjemedlemmar som alla figurerar i El Diario Militar, ett militärt underrättelseregister som samlar information om 183 personer som anhölls och försvann mellan åren 1983-85.
2 veckor tidigare höll FAMDEGUA, tillsammans med övriga organisationer i arbetsgruppen mot tvångsförsvinnande, en manifestation för att uppmärksamma den internationella dagen mot tvångsförsvinnande. Mitt på Plaza de la Constitución i centrala Guatemala City hade porträtt av personer, som blev bortförda av militär och polis och aldrig mer setts till, placerats ut mot en grön matta av blommor och gräs över den stekheta asfalten.
Hundratals vita ballonger släpptes ut mot en klarblå himmel. Ballonger som symboler för var och en av de över 45 000 personer som beräknas försvunnit under den 36 år långa konflikten, samt för varje familjemedlem eller nära och kär som varje dag tvingas utstå traumat som anhörig.
Kristna Fredsrörelsen observerade vid händelsen på grund av oron från organisatörerna att aktiviteten kunde komma att störas. Sårbarheten – menar man – som kommer av att stå utblottade, på en öppen och allmän plats, minskar drastiskt i och med den tydliga närvaron av internationella fredsobservatörer. I ett så polariserat samhälle som Guatemala verkligen är, råder det delade meningar om vad som faktiskt hände under de många och långa åren av våldsam konflikt.
Huvudsyftet med manifestationen och med en rad andra aktiviteter som arrangerades under samma vecka, var att promovera lagförslag 3590, som syftar till att skapa en nationell kommission för letande av tvångsförsvunna personer. Lagförslaget baseras på en av de många rekommendationer för försoning som gavs den guatemaltekiska staten av sanningskommissionen, Comisión para el Esclarecimiento Histórico, som efter att fredsavtalen skrevs under 1996, utredde brott begångna mot de mänskliga rättigheterna under konflikten. Uppmaningen fastställdes även i domen från Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter, CIDH, gällande tvångsförsvinnande. Liksom flera punkter i fredsavtalen, har sanningskommissionens rekommendationer heller inte omvandlats i praktik, något som bidrar till att hålla sår öppna hos de tusentals som kräver att få veta vad som hände deras anhöriga.
Sanningskommissionens rekommendationer för nationell försoning blir på många sätt verkliga genom att höra de 4 kvinnornas vittnesmål i rätten. Deras liv, som de alla uttryckte det, kommer aldrig att kunna gå vidare utan att få svar på frågorna om vad som hände deras anhöriga.
Julius Copcutt