DSC00264_1115x185
Vi är de nya fredsobservatörerna i Guatemala
FO2014

Från vänster överst: Inés Chadi, Marcillis Hernández Martínez, Julius Copcutt och Virginia Matamorros Alas

Sedan några veckor tillbaka är vi på plats i Guatemala. Efter förberedande utbildning i Sverige och ytterligare en vecka här har vi nu påbörjat det arbete som vi kommer att syssla med i ett år framöver. Historisk Rättvisa, Rätten till mark och rätt till facklig organisering är några av de huvudsakliga teman som de organisationer vi medföljer arbetar med.

Vi är:

Inés: Jag kommer från Göteborg, men har bott i Belgien och Mexiko de senaste 4 åren. Med en bakgrund inom Nationalekonomi och Statsvetenskap, har jag ett starkt intresse vad gäller det civila samhället och sociala rörelsers roll i samhället. Här i Guatemala har majoriteten av de vi medföljer historiskt ansetts som andra klassens medborgare och fortsätter idag att vara starkt förtryckta av sin egen stat.  Jag är därför oerhört glad över att få vara ute på fält och träffa och samtala med de som kämpar för att få sin röst hörd och att få stödja dem i detta genom att sprida information via KrF om deras kamp.

Marci: Jag kommer från Corozal, Colombia, men bor sedan 4 år tillbaka i Stockholm. Mina vänner säger att jag är glad, social och rolig men å andra sidan tycker jag om att vara ensam och tänka på livet och den mänskliga naturen, varför vi är som vi är och vad vi kan göra för att ändra människors våldsamma beteende. Det är en av anledningarna till varför jag studerade sociologi och sedan en master i folkmord och förintelsen. Att arbeta som fredsobservatör i Guatemala innebär en möjlighet att utveckla båda de sidorna hos mig, den sociala och den mer analytiska. I arbetet har vi privilegiet att träffa modiga människor, lyssna på deras historier om kampen för rättvisa, och resa till platser som skulle vara omöjliga utan tjänsten. I mitt hemland arbetade jag med utsatta grupper som barn och offer för den väpnade konflikten. Genom denna erfarenhet har jag bland annat lärt mig att fred inte bara är frånvaron av krig. Det innebär social rättvisa och jämlikhet. Jag hoppas att vårt arbete kommer att bidra till detta syfte i de länder som vi arbetar.

Julius: Jag är uppvuxen i Karlshamn men har de senaste åren bott mellan Stockholm och Chile. Jag har tidigare genom studier journalistik samt Latinamerikastudier ägnat mig åt teman kring social rättvisa och urfolks rättigheter. Den här formen av immateriellt stöd attraherar mig väldigt mycket. De människor vi medföljer är de som verkligen kämpar för strukturella förändringar i samhället så jag känner mig lyckligt lottad som får en inblick i deras arbete.

Virginia: Jag bor i Stockholm och har tidigare studerat master i mänskliga rättigheter i Uppsala. Vårt arbete här känns viktigt då vi genom att vara både ögon och öron kan förmedla den aktuella situationen för människor i Guatemala som arbetar för att sina rättigheter ska respekteras och infrias. Alla möten och allt nätverkande med människor vi medföljer eller har kontinuerlig kontakt med är några av de väldigt intressanta aspekterna av vårt jobb. Det utbyte som sker mellan oss och de vi medföljer är inte enbart professionellt utan även personligt, vilket gör alla möten intressanta och lärorika.

I Guatemala ingår Kristna Fredsrörelsen i projektet ”ACOGUATE” som samordnar internationell medföljning av lokala människorättsförsvarare i landet. ACOGUATE utgörs av 11 organisationer från olika länder i Europa och Nordamerika och för tillfället finns fredsobservatörer från Sverige, Tyskland, Österrike, Schweiz, Frankrike och USA på plats här i Guatemala. Vi fyra från Kristna Fredsrörelsen kommer alla att arbeta i, och rapportera från, de olika regioner där vi har samarbetsorganisationer.

 

Vad har du gjort i Guatemala?

Vi sitter på ett litet mysigt fik i Malmö, två vänner och jag. Jag är omtumlad av att vara tillbaka i Sverige och ha lämnat Guatemala. Framöver har jag en tid av föreläsningar om Guatemala (och en jätterolig fest!) och jag tycker det känns märkligt att berätta om en verklighet som känns så främmande i den svenska vårkylan med stressiga jobb och dyra kaffe latte. Långt borta är vardagen där jag lyssnade på människorättsförsvarare om varför gruvdriften i Guatemala exploaterar mark och människor. Ändå känns det nära, liknande svenskars oro för tillsatta kemikalier i tandkräm eller klimatångest. Efter att ha pratat lite om hur det var att komma tillbaka till Sverige, om melodifestivalen och om kärleken, gled vi obemärkt in på en stor fråga. Har det någon effekt det du har gjort i Guatemala?

I mitt huvud snurrar det tusen fakta och rapporter om internationell medföljning. På rapporter som fylls med citat om människorättsförsvarare som känner sig säkrare, om demonstrationer som vågas hållas och om domare som kanske ger mer rättvisa domar om det finns internationell närvaro i rättsalen. Men framför allt tänker jag på Laura. Laura, som jag träffade första veckorna i Guatemala, och som lämnat ett intryck så starkt att jag aldrig kommer glömma hennes historia eller hennes intensiva blick som vittnar om ett liv i ständig rörelse.

Laura var en av de tio kvinnorna som vittnade i folkmordsfallet om det sexuella våldet hon blev utsatt för under inbördeskriget. Hon berättar hur militären låste in henne i prästens arbetsrum och hur olika män våldtog henne under flera veckor. Hon berättar om hur hon förlorade flera familjemedlemmar, hur de brände upp hennes skörd, hur hon blödde i mer än ett år efter det sexuella våldet och inte vågade söka hjälp. Hon berättar hur hon såg sina föräldrar bli torterade när militären drog hennes mamma med rep som om hon vore ett djur. Hon berättar om de människor som blev offer för en strategi som handlade om att ”ta bort vattnet för fiskarna”, vilket innebär att förgöra och förstöra civilbefolkning så att de inte skulle stödja gerillan. ”Hur kan ett barn vara gerilla?” Undrade en person som också vittnade i rättegången för att försöka förstå det ofattbara att barn blev dödade.

Vi pausar i berättelsen. Ibland tar orden slut och det är skönt att prata om snygga skor eller planer på nytt jobb. Men snart kommer vi tillbaka till berättelsen om Laura och jag tänker på hennes röst och rörelser när hon förklarade för mig att hon gick in i rättsalen med täckt ansikte. Bilderna från den dagen är vackra, många människor som observerade rättegången täckte ansiktet för att visa solidaritet med de modiga kvinnorna. De tio kvinnorna som vågade berätta om övergreppen under inbördeskriget valde att göra det trots att de ibland aldrig berättat om det för familj och vänner. Ibland var det grannar som begick dåden, som än idag bor sida vid sida med offren. Många kvinnor hade inte berättat för sin man vad som hänt. Och vågade ändå vittna om det i en rättsal. Dagen efter publicerar en nationell tidning namnen på de tio kvinnor som vittnade. Som ett slag i ansiktet och en påminnelse om vem som äger media – många gånger samma människor som gjorde kriget möjligt genom att bidra ekonomiskt till vapen.

Laura tittar på en utgrävning i hennes samhälle. Tillsammans med en organisation har hon ordnat så att de ska komma hit, då hon tror att hennes kusin ligger begravd där. Några veckor senare berättar hon att det har bekräftats, hennes kusin mördades och slängdes i det här stället.

Laura tittar på en utgrävning i hennes samhälle. Tillsammans med en organisation har hon ordnat så att de ska komma hit, då hon tror att hennes kusin ligger begravd där. Några veckor senare berättar hon att det har bekräftats, hennes kusin mördades och slängdes i det här stället.

Jag märker hur engagerad jag blir av att berätta hennes berättelse. För Lauras intensiva blick och starka mod gjorde intryck på mig. Det är hennes berättelse som har fastnad, inte alla kontextanalyser jag skrivit eller rapporter jag skrivit. Jag tänker på att det är den internationella kvinnodagen idag. Kvinnor som Laura är mina hjältar, som vågade berätta om det ofattbart svåra. Som oerhört engagerad och vältalig kvinna är det svårt att inte bli inspirerad av hennes kraft och längtan efter förändring. För några månader sedan besökte hon Bryssel, Genéve och Paris för att berätta om hennes historia. Jag var djupt imponerad av att hon, mer än 60 år gammal som aldrig varit längre bort än till Guatemalas huvudstad, åkte ända till Europa för att berätta om engagemang för historisk rättvisa i Guatemala.

Har det någon effekt det du har gjort i Guatemala?

Jag hoppas det. Jag kan bara berätta om hur tacksam Laura var varje gång vi kom. Hur hon sa att det påminde henne om att hon inte var ensam. Att hon inte vågade gå ut själv, och när vi kom kunde vi åka till ställen som annars var lite svåra att besöka. Jag kan bara berätta om hur hennes berättelse gripit tag i mig för den visar hur starka människor som förändrar världen är. Bär med mig Lauras historia i mitt hjärta. Hjältarna i den här världen får sällan medieutrymme eller ekonomisk vinst för det de gör.

Vad har jag gjort i Guatemala?

I mitt huvud snurrar tusen fakta, tusen teorier om internationell medföljning. Men främst tänker jag på Laura, som med sitt mod och kraft förändrar mitt liv och inspirerar mig att fortsätta tro på en bättre värld.

Foto och text: Sara Linnea Svensson