Vi måste fortsätta framåt, för att det aldrig ska upprepas igen. Den stora salen i Nebaj förändras. De tygtäckta stolarna är i en cirkel och väntar på gästerna. Gästerna är kvinnor som överlevde inbördeskriget i Guatemala, och vågat berätta om vad som hände. I varje hörn finns det vita, gula, röda, lila blommor som symboliserar solen, månen, luften och vattnet, och i mitten av rummet finns blåa blommor som symboliserar jordens mittpunkt och hjärta. Morgonljuset filtreras genom fönstren och på väggarna syns bilder från en utställning ”Deras sanning är vår sanning”. Den skapades av kvinnliga journalister som fotade vittnena i folkmordsfallet under det senaste året.
Rummet doftar barr av att golvet har täckts av granbarr. Varje kvinna som har varit vittne, möts av ett hav av applåder. Detta är deras dag, då organisationerna Centro de Acción Legal en Derechos Humanos (CALDH), Mujeres Transformando el Mundo (MTM), Unión Nacional De Mujeres Guatemaltecas (UNAMG), Equipo de Estudios Comunitarios y Acción Psicosocial (ECAP), UDEFEGUA y Nosotras las Mujeres hyllar kvinnorna som har sökt rättvisa för det som skedde under inbördeskriget. Kristna Fredsrörelsen har medföljt många av vittnena, flera av organisationerna och blev tillfrågade av CALDH att observera mötet.
Sexuella våldet som strategi
Det sexuella våldet under inbördeskriget var högt, där 99% var riktat mot kvinnor, och av dessa kvinnor var nästan 89% kvinnor från urfolksgrupper. Comisión de Esclarecimiento Histórico (CEH), en stor rapport med syftet att klargöra brotten under kriget menar att: ”våldet var inte en produkt av fåtal isolerade fall, eller några soldaters överdrifter, utan del av planlagd strategi”.
Sedan 2005, har Consorcio Actoras de Cambio, samlat in material och stöttat kvinnor som överlevde våldet i Izabal, Huehuetenango, Chimaltenango y Alta Verapaz. De har kunnat se fler strukturer som definierat det sexuella våldet militären begick under kriget. I deras rapport Rompiendo el Silencio, fördjupar de att sexuellt våld “var ett instrument för krig, ett krig vars mål var att förminska kvinnors värde”
Våldtäkterna lämnade inte bara fysista ärr, utan psykologiska trauman, som rädsla, skam, skuld, ilska och sorg hos kvinnorna. Eftersom de var del av samhällen som värderar “oskuld, avhållsamhet och att bara tillhöra en man”, fick kvinnorna ofta … förnekelse inom deras egna familj och samhällen” menade en kvinnorättsorganisation. Än idag lever många kvinnor i smärtan, enligt CEH.
Att bryta tystnaden
Vittne i folkmordsfallet tittar på bilder från utställningen.
Fotona som ställdes ut under forumet visade de juridiska fallen de senaste året. Under trettio år hade ingen skyldig till det sexuella våldet blivit undersökt eller åtalad, ännu mindre hamnat i fängelse. Utställningen visade kvinnorna, med ansiktet täckt av säkerhetsskäl, som deklarerade framför domaren i september 2012, över att de blev sexuella slavar i militärbasen Sepur Zarco, Izabal, mellan 1982 och 1983. Med deras vittnesmål, 15 kvinnor och 4 män, öppnades det första fall som åtalar soldater i Guatemala för sexuellt våld under inbördeskriget.
Det visades även foton av vittnen från folkmordsfallet. Under det här året har vi skrivit om det här på bloggen, men inte lika mycket av det mod som 10 kvinnor visade när de vittnade om det sexuella våldet de fick utstå under inbördeskriget. 37 kvinnor vittnade under fallet, du kan läsa bland annat här om deras omskakande vittnesmål. I domen kan man läsa hur det sexuella våldet syftade till att förstöra urfolkets ixil starka band, då kvinnan är central i samhället. Bland annat därför, menade domarna, var det tydligt att det skedde folkmord och ett medvetet försök att förgöra folkgruppen maya-ixil.
Våld igår och idag
Det som skedde under kriget lever tyvärr kvar i Guatemala. Under 2012, visade FNs rapport, var Guatemala det näst högsta nivån av mord mot kvinnor, där kvinnor från alla socioekonomiska klasser drabbas. I november 2013, visade Grupo Guatemalteco de Mujeres (GGM) att våldet ökat 19% i jämförelse med året innan. Våldet mot kvinnor har i princip straffrihet, där mindre än 3% av de anmälda brotten avslutas med en dom.
Paula Barrios, från Mujeres Transformando el Mundo, ser en direkt relation mellan nutidens straffrihet med dåtidens brott som aldrig döms. ”Om vi ser det som skedde under inbördeskriget, och att dessa fall fortfarande är utan svar, hur ska vi kunna förvänta oss att dagens brott blir lösta?” Därför, poängerade Irma Velásquez Nimatuj att hon inte ser kvinnorna i Forumet som offer, utan som förändringsaktörer i det juridiska systemet i landet. Hon uttryckte hur viktigt det var att de vågade vittna, för henne, för kvinnor idag och de som blev mördade.
Många vittnen, när de såg fotona, sa hur viktigt det var att berätta det som hände. “Jag är glad, för vi säger sanningen, vi ljuger inte, vi led mycket och detta är foton av oss när vi berättar sanningen”, sa ett vittne av fallet i Sepur Zarco. En annan kvinna berättade om varför de vågade berätta: ”Jag kommer vara lugn när jag ser soldaterna i fängelse, för de skapade så mycket lidande. Vi vill se rättvisa.”.
Ett vittne från folkmordsfallet berättade om hennes syn på det hela som får avsluta det här inlägget om de modiga kvinnorna: “Det är en process, vi började och jag hoppas vi kan fortsätta, här (i fotoutställningen) finns det vi gjorde, men det finns mycket kvar att göra… Vi måste fortsätta framåt, för våra barns skulle, för att det inte ska hända igen att de rika har oss under sina fötter, att de behandlar oss som stenar eller andra föremål”.
Detta är en översättning av en artikel publicerad av ACOGUATE, det projektet genom vilken Kristna Fredsrörelsen har fredsobservatörer i Guatemala. Översättning: Sara Svensson
krfguatemala
