DSC00264_1115x185
Överlevare hedrar sina försvunna familjemedlemmar

Det råder en spänd tystnad i kyrkan. Prästen berättar bibelhistorien om Kains mord på sin bror Abel. “Var är din bror frågade Gud Kain. Var är våra bröder frågar vi oss? Jag befinner mig i El Jute, ett samhälle i östra Guatemala, där en organisation med överlevande har samlats för att inviga ett minnesmärke över deras familjemedlemmar som fördes bort och försvann under kriget.

mässa

Efter prästens anförande berättar en av de överlevande kvinnorna om sina erfarenheter och hennes väg tillbaka efter sin förlust.

Anhöriga till offren har rest in från de kringliggande samhällena och det är ett fyrtiotal människor som lyssnar på mässan. Först skulle det kunna vara vilken religiös ceremoni som helst men sedan börjar prästen prata mer och mer om det som hände. Om hur militären kom och arresterade åtta av samhällets invånare som sedan aldrig sågs igen. Han pratar också om vikten av att berätta om de övergrepp som begicks under kriget så att de inte upprepas. Och hur oroande det är att militären återigen är väldigt närvarande ute på landsbygden. Hur den används som en polisstyrka trots att den är till för att skydda befolkningen mot yttre hot, inte utreda och misstänka landets egna invånare. För trots att militärerna idag består av nya personer finns mycket spänningar kvar och folket har svårt att lita på dem. Framme vid altaret står också sex fotografier uppradade, det är ansiktena på de som försvann och det är första gången som många av de närvarande ser dem. Bilderna är tagna från det före detta hemliga polisarkivet och det är först efter många års sökande som organisationen lyckats få tag på dem. Två av offren finns det fortfarande inga bilder på.

conmemoracion

De överlevande från El Jute samt representanter från GAM – gruppen för ömsesidigt stöd -, invigde tillsammans monumentet för de åtta försvunna som bortfördes av militärer under kriget.

Efter mässan vandrar alla som samlats vidare till kyrkogården. Eftersom torrperioden ännu inte börjat så är landskapet frodigt grönt och vinden susar genom det täta lövverket när vi vandrar genom bananpalmer och majsfält. På kyrkogården, som ligger vackert belägen vid en sluttning med utsikt över bergen på andra sidan dalen, har överlevarna byggt ett monument med plats för åtta blombuketter, en för varje offer. Namnen är inskrivna i en marmorplatta med texten att tiden aldrig kommer utplåna minnena av de försvunna och att de för alltid kommer leva vidare hos de överlevande. På plats finns också Grupo de Apoyo Mutuo – Gruppen för inbördes stöd, en organisation som bildades av de kvinnor som började leta efter sina försunna söner och makar.

Det var i gryningen den 19:e oktober 1981 som militären kom och förde bort de åtta offren. Två månader senare återvände de och våldtog flera av kvinnorna som hade kopplingar till de försvunna. Detta är tyvärr bara ett exempel på en utbredd strategi. Militären använde sig ofta av sexuellt våld för att tysta de som eventuellt skulle kunna vittna om dess övergrepp. Men 2002 vågade dessa modiga män och kvinnor äntligen bryta tystnaden och en rättsprocess började mot en överste och fyra militärer som sju år senare dömdes för påtvingat försvinnande och brott mot mänskligheten. Dock är ännu ingen dömd för våldtäkterna och ingen rättegång har heller hållits, trots att det nu är mer än trettio år sedan brotten begicks. Under processen har flera av vittnena blivit hotade och Kristna Fredsrörelsen har medföljt organisationen sedan 2005. Vid ett besök hemma hos vittnesorganisationens viceordförande berättar han att han är säker på att några av vittnena hade varit döda nu, om det inte varit för det internationella stödet, och om det inte funnits utlänningar som vetat om ifall de lever eller ej. Ett annat vittne berättar att rättsprocesser i Guatemala inte kan gå framåt så länge inte de inblandade känner att de har ögonen på sig. Så även om det har gått långsamt så har övelevarna i alla fall lyckats få en fällande dom mot de ansvariga för försvinnandena. Tillsammans kämpar de vidare och jag hoppas att jag snart även kan skriva om upprättelse för de kvinnor som fortfarande väntar på sin rättvisa.

Text och bild: Anders Nordenskjöld, Fredsobservatör i Guatemala

 

I varje bild finns det hopp och tro på en bättre värld.

Guatemala är ett land med tusen intryck och färger. Kristna Fredsrörelsen har fyra fredsobservatörer som medföljer människorättsförsvarare i olika regioner och samhällen. Genom det här blogginlägget vill vi visa en liten del av vardagen i Guatemala, och små bitar av det arbete vi får möjligheten att medfölja. Det som inspirerar oss går knappt att beskriva varken i ord eller bild, nämligen den oerhörda engagemanget och kraften vi dagligen får se hos helt vanliga människor som vill se en förändrad värld.

Guatemala är oerhört vackert!

Guatemala är oerhört vackert!


I Guatemala är historisk rättvisa ett av de centrala teman hos de organisationer  vi medföljer. Många letar fortfarande efter nära och kära, och ibland kan utgrävningar av massgravar innebära att de äntligen får veta vad som hände och kunna ge en värdig begravning.

Historisk rättvisa ett av de centrala teman hos de organisationer vi medföljer. Många letar fortfarande efter nära och kära, och ibland kan utgrävningar av massgravar innebära att de äntligen får veta vad som hände och kunna ge en värdig begravning.

Medföljning i region handlar ofta om att lyssna på historier från det långa inbördeskriget.

Många medföljningar sker i regioner där människor drabbades hårt av den interna konflikten, därför  handlar det ofta om att lyssna på historier och ge moraliskt stöd i deras sökande efter historisk rättvisa. Foto: Thomas Kocherhans

En medföljd kvinna visar var hennes mark finns, och berättar att mycket av deras mark blev stulet under inbördeskriget. Hennes man blev tillfångatagen och tvingad att skriva under säljdokument under hot, och ännu idag har de inte återfått den marken.

En medföljd kvinna visar var hennes mark finns, och berättar hur mycket av deras mark som blev stulet under inbördeskriget. Hennes man blev tillfångatagen och tvingad att skriva under säljdokument under hot, och ännu idag har de inte återfått den marken.

Anders och Sara observerar här ett möte av inbjudna  organisationer som vill höra mer om hur folkmordsprocessen har gått.

Anders och Sara observerar här ett möte av inbjudna organisationer som vill höra mer om hur folkmordsprocessen har gått.

Majs är en basföda i Guatemala, och en oro för många är bristen på mark för att överleva. Vi medföljer organisationer som kämpar för rätten till mark som blev stulen eller såld under inbördeskriget.

Majs är en basföda i Guatemala, och en oro för många är bristen på mark för att överleva. Vi medföljer organisationer som kämpar för rätten till mark som blev stulen eller såld under konflikten, men också organisationer som gör motstånd till megaprojekt som förstör miljön.

Den 21 juni observerade vi en demonstration i Nebaj. Många deltog och temat var främst att få upprättelse och historisk rättvisa. Flera stora möten har organiserats för att uppmärksamma modet hos de kvinnor som vittnade i folkmordsrättegången om det sexuella våldet de fick utstå under inbördeskriget.

Den 21 juni observerade vi en demonstration i Nebaj. Många deltog och temat var främst att få upprättelse och historisk rättvisa. Flera stora möten har organiserats för att uppmärksamma modet hos de kvinnor som vittnade i folkmordsrättegången om det sexuella våldet de fick utstå under inbördeskriget.

En bild från en demonstration vi observerat. Rätten att få tycka utan rädsla för attacker är tyvärr inte alltid respekterad i Guatemala. Därför behövs fredsobservatörer: var med och stöd arbetet genom Kristna Fredsrörelsen.

En bild från en demonstration vi observerat. Rätten att få tycka utan rädsla för attacker är tyvärr inte alltid respekterad i Guatemala. Därför behövs fredsobservatörer: var med och stöd arbetet genom Kristna Fredsrörelsen.

En kollega från organisationen Collectif från Frankrike vandrar med sin ryggsäck till ett samhälle. Många samhällen nås bara genom en promenad, ibland med mycket lera, men alltid väldigt vackert.

En kollega från organisationen Collectif från Frankrike vandrar med sin ryggsäck till ett samhälle. Många samhällen nås bara genom en promenad, ibland med mycket lera, men alltid väldigt vackert.

Som fredsobservatör reser vi mycket mellan samhällen, och ofta med medföljda. Det är skakiga resor med hög musik i högtalarna där vyerna är fantastiskt vackra.

Som fredsobservatör reser vi mycket mellan samhällen, och ofta med medföljda. Det är skakiga resor med hög musik i högtalarna där vyerna är fantastiskt vackra.

Vägen är svår, men kraften hos människor i Guatemala som trots mycket motstånd organiserar sig och skapar förändring, är något som inspirerar.

Vägen är svår, men kraften hos människor i Guatemala som trots mycket motstånd organiserar sig och skapar förändring, är något som inspirerar.

Hoppas ni fått en lite bättre bild av ett Guatemala, som är lika vackert som komplex, och där vi dagligen stödjer människor som kämpar för en bättre värld. Välkommen att stötta vårt arbete genom Kristna Fredsrörelsens Bankgiro 900-0316, ditt stöd gör skillnad!

Foto och bild: Sara Svensson, fredsobservatör i Guatemala

”Mark är ett företag för staten, men för oss är mark livet, och vi vill inte förhandla om livet”

Eldens rök sticker i mina ögon, och jag utbrister det lilla jag lärt mig på ixil: ”Maa Si’p” (mycket rök) varpå kvinnan framför mig skrattar. Vi kan kalla henne Elisabeth, och hon bor i ett av de samhällen vi besöker där vi medföljt medlemmar i vittnesorganisationen AJR (Asociacion de Justicia y Reconciliciacion) under många år. Regionen är tyvärr fortfarande präglad av det långvariga inbördeskriget. Jag har varit här i sex månader bland bergen och kylan, och blivit varmt välkomnad av vittnena från ett krig som inte var deras. Ända idag fortsätter många kämpa för att få tillbaka det som blev stulet under kriget, bland annat marken som för de flesta är grundläggande för att överleva.

landskapsvy

Bergen och skogarna i Tzalbal är mer än bara en plats för att leva eller bruka jorden, marken har ofta en helig betydelse för invånarna. Foto: ACOGUATE

Elisabeth är runt sextio år, och bor i ett trähus likt många andra, med höns som springer omkring överallt, någon gris som grymtar och hundar som vaktar när vi stiger in. Vi får komma in i det varma köket och hon är ensam. Jag har bara varit här några gånger, och känner henne knappt, men idag får jag reda på hennes historia.

”- Tack för att ni är här. Förut var mitt hjärta ledset, men nu är mitt hjärta glatt. Jag trodde inte ni skulle komma!” Elisabeth välkomnar oss och bjuder på majsvälling, en väldigt vanlig dryck i regionen. Hon börjar sedan berätta om vad som hände under kriget: ”Min man dog i kriget. Varför, varför skulle de döda min man? Det var så svårt. Och vi fick fly, för de dödade min man men de brände majsodlingen, militären dödade djuren och brända upp majsfältet. Varför skulle de göra det? Vi hade inte gjort något! De sa att vi var gerilla men det var fel, vi hade aldrig sett gerillan här, ändå brände de min majs.”

Tårarna rinner ner från hennes kinder, och mitt hjärta spräcks av ännu en historia av oskyldiga människor som hamnar i ett politiskt drama och våld de aldrig önskade ha upplevt. Efter någon timme är det dags att gå vidare, men jag tänker länge på hennes ord, hennes blick, hennes händer som hon knöt hårt i den röda kjolen när hon berättade. Och ännu en gång, känner jag mig ärad av att ha fått lyssna på en historia jag inte kan behålla för mig själv, utan måste berätta vidare.

En av de första frågorna jag får när jag lär känna någon i regionen: Finns det majs i ditt land? Vad odlar ni då? Jag försöker förklara men många skakar på huvudet som om jag är galen. Hur kan man inte ha ett majsfält och odla majs? En kvinna vi medföljer, som var vittne under folkmordsprocessen, besökte genom CALDH, Centro de Accion Legal de Derechos Humanos, nyligen Europa för att berätta om sin historia. Jag frågade hur det gick, och tänkte att det kanske var svårt att resa för första gången i flyg, möta stora skyskrapor eller klara av kylan av europeiska storstäder. Nej, det svåraste var att det inte fanns tortillas. Och ingen chili. Jag skrattade länge, men i grunden finns det en djupare insikt som jag inte förstod förrän efter ett par månader i Guatemala: kopplingen mellan människan och mark. Det är inte bara Elisabeth som berättar om traumat när skörden brändes upp. I nästan alla historier får jag höra hur smärtsamt det var att se skörden brännas, och jag undrar hur det kan skapa sådana sår nästan 30 år efter att det hände. Många vittnar också om svårigheterna av att mark blev stulen under inbördeskriget och att när de kom tillbaka efter en tid i flykt inte kunde återfå det som var deras. Ibland var det grannar eller familjemedlemmar som vägrade ge tillbaka marken. Ibland, som i fallet i Tzalbal, var marken nationaliserad och staten var den nya ägaren.

Under inbördeskriget skapades en juridisk ram för att göra det möjligt att nationalisera mark. Den dåvarande presidenten de facto General Óscar Humberto Mejía Víctores skapade 1982 en kommission för samhällena San Juan Acul, Salquil, Amajchel, Tzalbal, Río Azul, Actxumbal och Playa Grande genom en statlig överenskommelse. Året efter började flera hektar mark nationaliseras genom kommissionen och fram till maj 1984 blev nästan 1,500 hektar statliga med målet att etablera så kallade ”modellsamhällen.”

Dessa modellsamhällen skapades av staten och det fanns en stark militär kontroll av invånarna, men många bosatte sig ändå där eftersom alternativet var att fly undan massakrar och förföljelse. Detta blev tydligt under folkmordsrättegången i början av året, där fd diktatorn José Efraín Ríos Montt och generalen José Mauricio Rodríguez Sánchez var åtalade för folkmord och brott mot mänskligheten. Ett av vittnena berättade hur befolkningen i Tzalbal blev berövade marken. En annan händelse är att den dåvarande borgmästaren Jacinto de Paz Pérez, blev kidnappad i en militärhelikopter, och blev tvingad att skriva under nationaliseringen av Acul, men aldrig Tzalbal. ”Om min underskrift finns där så är den förfalskad”.

Sedan 2011 har samhällerna i Tzalbal bett om att få tillbaka marken. Äganderätten innan inbördeskriget var ”ejidos”, vilket innebär att det tillhör kollektivt samhällena och kommunen. I ett första möte 6 oktober 2011, krävde 14 samhällena som var påverkade att: ”genast få tillbaka marken, utan förbehåll eller krav, eftersom vi vet att vår mark blev nationaliserad på ett påtvingat sätt av militär makt när vi inte var där (…) Myndigheterna har å andra sidan sagt att det är nödvändigt att samhällena får juridisk person, som kooperativ eller företag, för att de ska få tillbaka sin mark.

tzalbal-asamblea-oct-2011

Invånarna från de kringliggande samhällen samlas för att diskutera vägen framåt och hur de ska göra för att vinna tillbaka sin mark. Foto: Frauke Decoodt

Den 11 november 2011, reste en delegation från Tzalbal för att anmäla fallet på nationell nivå till fler myndigheter i Guatemala. De bad om en juridisk mätning av marken, hela informationen om varför och hur marken blev nationaliserad och vilka lagar som gjorde det möjligt att marken togs ifrån dem. När svaret uteblev, gjorde CIJ (Comisión Internacional de Juristas) en studie i mars i år för att stödja samhällena över Nebaj, Chajul y Cotzal. Studien visade att inte bara under kriget blev mark nationaliserad, mycket har blivit sålt utan samhällets medgivande under de senaste åren. Framför allt under 2010 och 2011, hade före detta bormästaren Virgilo Bernal Guzmán sålt mark i Nebaj utan att fråga samhällena.

Med denna studie som grund för att kräva fler rättigheter, har samhällena ingått i ett förbund med den nuvarande borgmästaren Pedro Raymundo Cobo, för att tillsammans be om att få tillbaka marken som ska ägas av samhällen och kommunen tillsammans. Två möten i år med de berörda myndigheterna har inte gett resultat och många var besvikna. “Vi är trötta. Vi ber inte om en gåva, det är deras arbete, och ändå fick vi hitta andra sätt att genomföra den här studien”, sade en representant från Tzalbal i mötet. Elisabeths ord ekade ännu en gång i mina öron när han sedan sa att:

”Mark är ett företag för staten, men inte för samhällena, det är liv för samhällena och vi vill inte förhandla om livet”.

I juli i år, åkte en delegation för att presentera situationen för Ombudsmannen för mänskliga rättigheter i huvudstaden. Ombudsmannen öppnade en anmälan och lovade att göra en juridisk analys av situationen samt besöka platsen. De sista mötena hölls i augusti och september, där slutsatsen var att myndigheterna skulle få besked från högsta instans för att lösa problematiken och därefter mötas igen.

Elisabeths sorgsna blick, som blandades med ilska i rösten, ekar fortfarande i mig när varje gång jag tänker på mark. Hur fruktansvärt hon tyckte det var att militären brända majsen. Jag tänker också ofta på Mario, som varje gång vi besöker honom berättar hur orolig han är över att marken inte räcker till sina barnbarn. Eller Markus, som flydde till bergen och lämnade över marken han ägde till en släkting. När han kom tillbaka vägrade släktingen ge tillbaka marken och han var tvungen att köpa ny mark. Ännu idag väntar samhällena från Tzalbal svar över varför deras mark blev stulen och hur regeringen kan ge åter det som är deras, för mark är mer än ett företag, det är livet.

Text: Sara Svensson, Fredsobservatör Guatemala

Diktator inför rätta – Vittnesmål från arbetet för rättvisa efter folkmordet i Guatemala

Välkomna till seminarium

18 nov: Diktator inför rätta 
Vittnesmål från arbetet för rättvisa efter folkmordet i Guatemala

Ixilkvinnor

En kvinna firar efter den fällande domen mot den tidigare diktatorn Ríos Montt i Guatemala. Foto: James Rodríguez.

 

Att bidra till rättvisa, gottgörelse och upprättelse för de som drabbats av övergrepp under den väpnade konflikten är prioriterade frågor i regeringens strategi för utvecklingssamarbetet med Guatemala och viktigt för att stärka demokratin och bidra till en positiv utveckling för de mänskliga rättigheterna i landet.

Måndag 18 november bjuder Sida, Diakonia och Kristna Fredsrörelsen in till ett gemensamt seminarium där tre personer med personlig erfarenhet av arbetet för rättvisa i Guatemala delar med sig av erfarenheter och reflektioner. Fokus för seminariet blir hur civilsamhället i Guatemala verkar för demokrati och rättvisa, hur detta bidrar till utveckling för landet och vilken roll det svenska utvecklingssamarbetet har spelat.

Bakgrund

I Guatemala startade i mars 2013 en rättegång där den tidigare diktatorn Ríos Montt dömdes för folkmord. Kort därefter upphävdes domen av en högre rättsinstans och idag utreder en guatemalansk domstol möjligheten att ge Ríos Montt amnesti för brott som begicks under hans tid som diktator.

Deltagare

Hector Estuardo Reyes Chiquín är jurist på människorättscentret Centro para la Acción Legal en Derechos Humanos (CALDH) som sammanställt bevis i flera rättsfall där forna militärer står anklagade för brott i Guatemala, inklusive rättsfallet mot Ríos Montt. Benjamín Manuel Jerónimo och Ana de León López drabbades personligen av det statliga våldet under 1980-talet och är medlemmar i föreningen Asociación Justicia y Reconciliación (AJR).

 

Datum: måndag 18 november
Tid: 10:00-12:30
Plats: Rum 24 (Copán), Sida, Valhallavägen 199, Stockholm

Seminariet simultantolkas till svenska. Gratis inträde. Obligatorisk föranmälan till:
Mats.Aberg@sida.se

Varmt välkomna!

Benjamin besöker Sverige för att berätta om folkmordet

Endast i Guatemala har en före detta diktator dömts för folkmord och brott mot mänskligheten i en nationell domstol. Snart kommer tre av dem som varit drivande i folkmordsrättegången till Sverige. Under MR-dagarna i Stockholm kan den som vill träffa Benjamín Manuel Jerónimo och Ana de León López från vittnesorganisationen AJR, samt advokaten Hector Reyes Chiquín från människorättscentret CALDH och höra dem berätta om den historiska folkmordsprocessen. Men redan nu kan ni få ta del av ett samtal med Benjamín.

Benjamin

Benjamín Manuel Jerónimo, juridisk representant och tidigare ordförande för vittnesorganisationen AJR.

Vi reser än en gång längs den långa slingriga vägen genom Guatemalas hisnande bergslandskap med överlevaren och människorättsförsvararen Benjamín Manuel Jerónimo. Han reser ofta och mycket, men aldrig ensam utan oftast i sällskap av två fredsobservatörer. Sedan den historiska folkmordsrättegången inleddes i mars 2013 har han haft en hög profil som representant för vittnesorganisationen Asociación para la Justicia y Reconciliación (AJR), målsägarbiträde i fallet tillsammans med människorättscentret Centro para la Acción Legal en Derechos Humanos (CALDH).

Kvar hemma lämnar Benjamin familj, djur och jordbruk. Efter många timmars skumpande i den gamla skolbussen från USA når vi till slut Guatemala City. Turerna till huvudstaden och i rättegångsprocessen kring folkmordet har varit många och än är de inte över. Domen som löd att folkmord visst har ägt rum i Guatemala underkändes av högsta instans och systemet att överklaga har missbrukats av den åtalade ex-diktatorn Efraín Ríos Montt och hans advokater. Den här gången ska Benjamin infinna sig vid konstitutionsdomstolen eftersom den en gång folkmordsdömde ex-diktatorn överklagat besluten huruvida en amnestilag är tillämplig eller inte.

Under bussresans gång har vi inte kunnat prata om något som har att göra med vårt jobb eller mänskliga rättigheter. Det är alldeles för riskabelt i Guatemala där människorättsförsvarare lever farligt. När jag till slut har möjlighet att prata ostört med Benjamin berättar han hur allt började för honom, var hans starka engagemang kommer ifrån, hur AJR grundades och om varför han åker till Sverige.

Jag tillhör folkgruppen maya-achí och föddes i det lilla samhället Plan de Sánchez. Mina föräldrar var två ödmjuka och hårt arbetande personer. År 1982 när jag var ung och nygift skedde massakern i Plan de Sánchez. Min fru, mina föräldrar och systrar mördades tillsammans med flera släktingar, grannar och vänner. Efter massakern flydde jag till norra delen av landet för att jag trodde att det var bättre där, men det var det inte. Jag gifte om mig med Maria som också överlevde massakern och så småningom återvände vi till Plan de Sánchez.

År 1995 började vi som överlevt massakern i Plan de Sánchez att organisera oss för att se vad vi kunde göra i fråga om massakern. Vi hade möten med vittnen från andra regioner som varit med om samma sak, lärde känna varandra och delade med oss av våra historier. Tillsammans bildade vi sakta en medlemsorganisation för vittnen och år 2000 grundades AJR juridiskt. Organisationen följer sedan dess vittnen, delar deras historia, driver fall till domstolarna och stöttar personer så att de har möjlighet att vittna.

Murmålning

Murmålning med fotografier och namn på ca 2000 personer som dödades i början av 1980-talet då bland annat general Ríos Montt var diktator. Projektet “fotografiskt minne” drivs av AJR och CALDH.

Jag har valts till ordförande för AJR två gånger, 2007 och 2011. Första gången var jag framför allt drivande i fallet Plan de Sánchez och den gången dömdes fem ex-militärer från mitt samhälle. År 2011 valdes jag igen till ordförande och fick än en gång vara med om att driva ett fall till domstolen, denna gång det historiska folkmordsfallet.

Det har varit en process full av fram- och motgångar. Vi har fått utstå direkta offentliga hot, samt både verbala och fysiska aggressioner. De ansvariga för folkmordet och deras advokater har kämpat för att de inte ska dömas för vad de har gjort. De har försökt förhindra processen, hotat, uttalat sig offentligt att folkmord aldrig har ägt rum, kallat vittnena för subversiva, terrorister, kommunister och kränkningarna har blivit allt värre. Men genom AJR har vi kunnat underrätta hela världen om att folkmord visst har ägt rum i Guatemala.

Efter ett intensivt år i Guatemala återvänder jag till Sverige för att berätta om den historiska folkmordsrättegången i mitt land. Vi vill öka medvetenheten kring situationen för mänskliga rättigheter i Guatemala och folkmordsfallet. Vi lyckades erhålla en dom och även om den sedan annullerades så är det en historisk händelse som kommer att bestå.

Arbetet för rättvisa har inneburit en stor förlust av tid. Jag har inte kunnat odla majs. Min familj överlever, men har väldigt begränsad tillgång till mat, kläder, skor och mediciner för att jag ofta är borta. Men det är viktigt att få ge den tid det tar. Min fru är också överlevare och det är väldigt viktigt för min familj, mitt samhälle, för alla. Vi har en skyldighet att förmedla vår historia. Våra anhöriga gav sina liv för oss. Vi har rätt att få veta och berätta vad som hänt. Rätt att få kräva att det utreds för att lämna ett prejudikat så att historien inte upprepas.

Mänskliga rättigheter är för mig individens rätt till liv och mångfald med respekt för kultur, språk, tradition, religion, olika sätt att arbeta och odla. Rätten till familj, familjeplanering, att få bestämma hur stor familj du vill ha, hur man vill leva. Rätten till jord och egendom. De är faktorer som i min mening ger liv åt människan.

Under MR-dagarna i november på Kulturhuset i Stockholm kan du få höra mer och träffa Benjamin, Ana och Hector som bjuds in till Sverige genom ett samarbete mellan Diakonia och Kristna Fredsrörelsen. För ytterligare information om kommande besök och tidigare blogginlägg se:

Seminarium “Folkmordet och rättvisa i Guatemala” (MR-dagarna)

Seminarium “Diktator inför rätta – Vittnesmål från arbetet för rättvisa efter folkmordet i Guatemala” (Sida)

Intervju med Benjamín inför folkmordsrättegången

Benjamíns slutplädering under folkmordsrättegången

 

Text och foto: Fredsobservatör Natalia Lakso Vazquez för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala

ordförande och