Den 20 september dömdes den före detta rikspolischefen, ansvarig för den nu avvecklade nationella polismyndigheten, Héctor Rafael Bol de la Cruz till fyrtio års fängelse för försvinnandet av studenten Fernando García. Dömdes gjorde också Jorge Alberto Gómez López, före detta polisintendent vid det fjärde polisdistriktet i Guatemala City. Kristna Freds observerade rättegången. (mer…)
Tuppen väcker mig och min kollega när solen går upp vid fem på morgonen. En timme senare åker vi med lärarnas lastbil längs den slingriga och branta lervägen upp till Plan de Sánchez. Samhället ligger vackert beläget ovan molnen bland gröna bergstoppar. Den här gången återvänder vi till platsen för att förutom att hälsa på hemma hos de vittnen som överlevde massakern den 18 juli 1982, observera den årliga minneshögtiden som hedrar de minst 256 män, kvinnor och barn som mördades den där söndagen då militären kom.
En lång dag väntar oss när vi trängs med lärarna och våra stora ryggsäckar på det skakiga lastbilsflaket. Snart väntar vandringarna på de små stigarna som jag äntligen tror mig känna igen, men landskapet är opålitligt. Regnperioden har på kort tid förvandlat det som förut var torrt och kalt till en oigenkännlig prunkande djungel. Bäckarna är fyllda till bredden och de sluttande stigarna är som rutschkanor, men vackert är det och vädret påminner en hel del om svensk sommar nu när det regnar emellanåt.
Transport på lastbilsflak uppför de snäva, kurviga och håliga lervägarna vars existens hotas under regnperioden.
Idyllen är dock också bedräglig och det är säkrast att hitta rätt i snåren och inte hamna vid fel hus. Den interna väpnade konflikten 1960-1996 splittrade många samhällen och familjer. Grannar och släktingar blev fiender och få förövare har ännu dömts. Det händer att överlevare och förövare bor sida vid sida och vi fredsobservatörer uppskattas inte av alla, än mindre kampen för rättvisa.
Gränsen mellan förövare och offer är inte heller alltid tydlig då vissa personer som begått övergrepp själva varit utsatta och tvingats till brott av militären. Människorna som vi besöker idag tillhör alla språkgruppen maya achí. De har bett om medföljning eftersom de är vittnen som överlevde massakern i Plan de Sánchez, tortyr, flykt och plundring och som försöker ställa de ansvariga inför rätta.
Regnet har fått den viktiga majsen att växa på rekordtid och delvis dölja stigarna.
När vi väl hittar rätt välkomnas vi hjärtligt av familjerna som vi medföljer och under dagens lopp bjuds vi på mat och dryck, oftast majstortillas, bönor och kaffe som de själva har odlat. Glädjen och tacksamheten är stor när vi kommer för att vi inte har glömt bort dem och deras kamp för fred och rättvisa. Våra besök får även de medföljda att känna sig tryggare. ”Eftersom de [förövarna] vet att vi inte är ensamma så vågar de inte längre hota eller skrämma oss ” berättar ett vittne. De berättar även hur massakern gick till 1982 när militären kom och beskyllde dem för att samarbeta med gerillan, hur kvinnor våldtogs innan de mördades, barn och vuxna brändes inne, boskap dödades och flygplan bombade deras hus. Att offren brändes försvårade identifieringen, men myndigheterna lyckades till slut identifiera 256 personer, även om dödssiffran var högre.
Målning i kapellet som visar hur massakern gick till när hundratals oskyldiga män, kvinnor och barn mördades.
Interamerikanska kommissionen fastslår att: ”Massakern i Plan de Sánchez begicks inom ramen för en folkmordspolitik utformad och verkställd av den guatemalanska staten med avsikten att förgöra, helt eller delvis, mayafolket under täckmanteln av absolut straffrihet.”
Trots ett stort motstånd från oligarkin, militären och regeringen att ta itu med landets våldsamma förflutna, så dömdes till slut fem före detta militärer för massakern i Plan de Sánchez år 2012 till det rekordlånga straffet 7710 år vardera. Processen tog 20 år från dess att anmälan gjordes 1992 och domen är den andra i sitt slag gällande en massaker i Guatemala. Under kriget i Guatemala beräknas 626 massakrer ha utförts, de allra flesta av dem av armén och polisen.
Dessförinnan år 2004 dömde den Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter staten Guatemala för massakern i Plan de Sánchez. Domstolen rekommenderade en rad åtgärder för att ersätta överlevarna samt arbeta för att skipa rättvisa i fallet. De rekommenderade insatserna omfattade bland annat nya hus, ett hälsocenter, skola, minnesmonument, offentlig ursäkt och att de högst ansvariga skulle ställas inför rätta. Rekommendationerna har delvis fullföljts, men än återstår mycket kvar att göra och tidsfristen har gått ut. Hälsocentret saknar läkare och de överlevande och deras familjer får inte den vård de behöver. Endast ett fåtal hus har byggts. Fortfarande får skolbarnen inte undervisning på sitt modersmål achí eller om sin historia. I den lokala skolan sker all undervisning på spanska och det är den koloniala historien och kulturen som lärs ut. Men framför allt så går många ansvariga för massakern i Plan de Sánchez och de andra hundratals massakrerna i Guatemala ännu fria från straff och sprider rädsla och hot omkring sig.
Minneshögtiden bestod av vaka, katolsk mässa och slutligen en mayaceremoni för att hedra de döda.
Familjerna som vi träffar säger att de två domarna har betytt mycket för dem, men att de inte nämnvärt har förändrat deras liv. Vittnenas samlade röster säger att de föddes fattiga och kommer att dö fattiga, märkta för livet. Det som har hänt går aldrig att glömma och sorgen följer dem ständigt. Men överlevarna som nu börjar nå ålderns höst ger inte upp. De kämpar inte längre bara för sina anhöriga som dog och för sina egen överlevnad. Nu kämpar de även för sina barnbarns framtid. De kämpar för att de nya generationerna ska veta vad som hänt, för att historien inte ska upprepas. Domarna är ett steg på vägen, framför allt i ett land som Guatemala.
Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer medföljer sedan år 2001 vittnesorganisationen AJR och den juridiska stödorganisationen CALDH som varit drivande i både fallet Plan de Sánchez och i den aktuella folkmordsprocessen.
Text och foto: Fredsobservatör Natalia Lakso Vazquez
Det spanska företaget Hidro Santa Cruz vill bygga ett vattenkraftverk i Santa Cruz Barillas i Huehuetenango. Invånarna, som mestadels tillhör ursprungsgruppen Q’anjob’al, tycker dock att naturens välstånd är till för de som bor där och är emot exploateringen. I lördags arresterades Marvin Manuel López Barrios, en av ledarna av motståndet, vilket ledde till stora protester. Kristna Freds var där och observerade.
Klockan fyra på morgonen lämnar jag Guatemala City för att möta upp med min kollega i Huehuetenango. Egentligen skulle han varit ledig men efter att en soldat omkommit i oroligheterna finns ingen tid till semester. Vi vet fortfarande inte vad som hände soldaten, militären hävdar att det var demonstranterna som sköt honom medan civilsamhället menar att det var en olycka och att det var hans eget gevär som avlossade kulan. Det vi vet är att det nu finns en risk att det kommer hetta till i regionen. Under protesterna har demonstranter blockerat vägar i stora delar av norra Huehuetenango och hindrat runt 20 poliser från att komma fram och situationen påminner väldigt mycket om de händelser som ledde fram till att regeringen utlyste undantagstillstånd i fjol.
Väl framme i Huehuetenango ska vi observera en presskonferens på torget, ett torg som dagen innan varit fullt med militärer och polis men som nu ser ut som vanligt, med skolungdomar och folk som väntar i kön till banken. Innan konferensen hinner börja får vi en förfrågan att medfölja en kommision som ska åka till Barillas, konfliktens hjärta. Det är tre medlemmar ur det lokala civilsamhället som tillsammans med en observatör från den Guatemalanska människorättsorganisationen UDEFEGUA ska åka dit och ber oss följa med som internationella observatörer. Problemet är bara att inrikesministern dagen innan gått ut i media och hotat alla utlänningar som deltar i protesternamed utvisning. Som organisation deltar vi aldrig i protester utan observerar bara, men det är inte alltid så lätt att förklara skillnaden för polisen. Vår analys slutar ändå i att vi åker. Bilen körs av en av de lokala samhällenas språkrör, vi kan kalla honom Esteban, en man med enorm mustasch och cowboyhatt som kör oss snabbt uppför de skumpiga serpentinvägarna.
Under resan ringer det oavbrutet i Estebans telefon. Han försöker få klarhet i vad som hänt samt organisera dagens aktiviteter, vilket inte är så lätt eftersom han ännu inte är på plats. Först får vi höra att två helikoptrar har synts över Barillas vilket har upprört folket då de tror att det är militären som är där och spanar på dem. Senare hör vi att det är reportrar som flygit dit. När Esteban tillsut får tag i Människorättsombudsmannen (PDH):s kontor visar det sig dock att det är han, och deras medlingsexpert som kommit i helikoptrarna. Han vill ha ett möte med Esteban och andra representanter för civilsamhället för att försöka hitta en lösning på konflikten. Men eftersom vi fortfarande har flera timmars bilresa kvar till Barillas får Esteban istället ringa runt till andra aktiva i området som kan gå på mötet i hans ställe. Det är imponerande att se hur han samtidigt som han för oss uppför de branta backarna i det vackra högplatålandskapet organiserar dagens aktiviteter.
Walter Felix, en av kongressledamöterna som deltog i kommissionen som rest upp från huvudstaden för att visa sitt stöd med de manifesternade, talar inför folket i Santa Eulalia. Foto: Anders Nordenskjöld
Strax innan vi kommer fram till Santa Eulalia, som ligger ungefär halvvägs till Barillas, möter vi en karavan bestående av åtta polisbilar. Regeringen kom igår fram till en kompromiss med civilsamhället om att halvera sin styrka i området och vi hoppas att de ska stå vid sitt ord att inte trappa upp konflikten. På torget hålls ett stort möte med över fyra hundra människor som kommit för att lyssna och visa sitt deltagande med demonstranterna i Barillas. En advokat från den internationella juristkommisionen och två parlamentsledamöter är ditresta från huvudstaden och håller tal. Men mest applåder drar en av de lokala ledarna, som enbart talar Q’anjob’al. Han är en före detta herde som nu är en av vattenkraftsmotståndets viktigaste representanter, sedan han tagit över efter att Daniel Pedro Mateo bortfördes i april i år. Han hittades senare död vid kanten av en väg med märken efter tortyr och hans ansikte var så illa bränt att hans fru inte kunde identifiera honom utan att ta hjälp av hans kläder. Ett brott som fortfarande ingen har ställt till svars för.
Efter mötet åker vi vidare och när vi väl är framme i Barillas börjar det kvällna. Även här hålls ett möte på torget och de som samlat sig där får höra att de inte är ensamma i sin kamp och att advokterna i Guatemala City även arbetar med den juridiska vägen mot polisens övergrepp. Men den stora händelsen är när vi tar oss vidare till La Resistencia (Motståndet). Det ligger på tjugo minuters gångväg från centraltorget och var från början inget mer än en vanlig väg. Men eftersom vägen användes av företaget till att frakta maskiner till den tilltänkta vattenkraftdammen bestämde sig folket helt sonika för att fredligt blockera den. Eftersom den ligger på den kollektiva marken och är byggd av folket själva, utan statens hjälp, menade dem att den även var deras att stänga om de så ville. Sedan dess har det växt upp ett litet torg kring blockaden och invånarna från de närliggandena samhällena turas om att bo där några dagar åt gången för att upprätthålla en permanent närvaro.
Framför den vackra muralen som avbildar Barillas floder och berg talar Ramón Cadena från den internationella juristkommisionen om folkets rätt till motstånd mot de transnationella företagen. Foto: Anders Nordenskjöld
När vi kommer dit har solen precis gått ner och vi kan bara ana hur många männskor som har kommit, men det måste vara mer än tusen. Under dagen har många varit oroliga för att polisen eller militären skulle komma och bryta upp blockaden men de kom aldrig och nu är stämningen lugn, nästan segerviss. Folket är fylla av kämpalusta och stämningen är väldigt stark. Talarna pratar om hur motståndet är en rättighet garanterad av konstitutionen och inte ett brott, vilket myndigheterna vill få dem att tro. En kvinna vi medföljer, låt oss kalla henne Carla, tar också plats på podiet. Hon har varit på La Resistencia sedan starten och säger att hon ska sjunga en strof ur nationalsången. Först ställer sig folk lite frågande eftersom hymnen här oftast förknippas med statens förtyck av ursprungsfolken och inte med deras kamp för sina rättigheter. Men istället för den vanliga texten sjunger hon en version som handlar om folkets motstånd och hur bergen och floderna är till för de som bor där, inte för de transnationella bolagen. På vägen tillbaka till dit vi ska sova slås jag av hur pigg jag är, trots att jag gått upp vid tre på morgonen. Att få vara med och lyssna när folket har talar ut ger tydligen mer energi än allt kaffe i världen.
Foto och text: Anders Nordenskjöld, fredsobservatör i Guatemala
Idag tittar jag ut genom folkhavet och tänker ännu en gång att jag har världens bästa jobb. Att få observera ett forum och stödja en process jag tror på, utan att ingripa med åsikter om hur det ska göras eftersom det inte är mitt land eller min kamp. Salen är fylld av kvinnor och män som har kommit för att höra hur processen i folkmordsrättegången går. Golvet är täckt med barr som luktar gott och forumet börjar med en traditionell mayaceremoni. Snart är debatten igång och kunniga paneldebattörer berättar om varför de tycker att domen aldrig borde ha annullerats. En representant från en organisation säger från scenen: Det är viktigt att komma ihåg historien, så att den aldrig upprepas. Runt omkring mig sitter det en skolklass som snurrar runt i bänkarna och försöker lyssna, men är mest upptagna av att köpa sockrade jordnötter från en försäljare. Lokalen är ljus och rymlig, och det pratas från scenen, ibland på spanska, ibland på ett mayaspråk, alltid med stort engagemang och hopp.
Mayacermoni inför ett större möte i Nebaj. För många är religionen närvarande i deras arbete, och de urgamla mayatraditionerna bevaras till viss del.
Det finns inga vanliga dagar, bara vardag.
Den varma majsdrycken är skön mot min lite rostiga hals, och efter några dagars förkylning är jag tacksam för en stund utan hosta. Köket är svart från sotet som kommer från den öppna elden, och jag sitter nära värmen. Det är kallt och mörkt ute. Inatt stannar vi hos en familj i ett samhälle, efter en lång dag av besök. Vi har besökt Elena, som knappt pratar spanska, men jag förstår på hennes sorgsna ögon och fåtaliga ord att hon förlorade sin man och sin enda son under inbördeskriget. Även Jacinto berättar om många förlorade släktingar, och hur de flydde upp i bergen för att överleva. Historia efter historia blandas med samtal kring hur majsfältet växer eller inte växer, och om det har hänt något sedan vi var där sist. Jag försöker lära mig språket och förstå familjebanden, båda lika svårt. Vill prata med kvinnorna mer, men språkmurarna är höga. Leenden är dock universella, och maten vi får av dem är fantastisk. Alltid majs i olika tappningar, alltid gott, ibland lite för starkt chili. Imorgon väntar en ny dag och jag ser fram emot att vakna till ljudet av Guatemalas landsbygd.
Vanlig festmat: soppa på kyckling och grönsaker, och tamales, majsdeg som kokas i blad.
Det finns inga vanliga dagar, bara vardag.
Tillbaka från resan är mailen full av obesvarade mail och jag snabbkollar information om det som händer i Guatemala. Intervjun jag gjorde för någon vecka sig ska bli en artikel, och jag har långt kvar innan det kan publiceras i Fredsnytt. Funderar lite över ett blogginlägg, jag kanske kan berätta om demonstrationen förra veckan? Jag hör av mig till en tidning och undrar om de inte vill skriva om det som händer i Guatemala? Jag skriver ett blogginlägg till er, och inser att det spelar ingen roll hur ofta jag försöker skriva, det finns alltid mer. Min kollega avbryter mig, någon har ringt och vi måste iväg redan imorgon i alla fall. Jag packar väskan och gör mig redo för att resa imorgon och lära känna ännu en historia, och hoppas på att min närvaro underlättar för människorättsförsvarare att fortsätta sitt viktiga arbete.
Det finns inga vanliga dagar, bara vardag.
Vi sitter i minibussen på väg till huvudstaden. En grupp kvinnor vill åka för att delta och stödja folkmordsrättegången, och väl medvetna om det allvarliga säkerhetsläget i landet, har de bett om medföljning. Några ord utbytts, men vi har låg profil för att inte öka uppmärksamheten, och reser längs de slingriga vägarna med dem. När vi byter från minibuss till de större före detta amerikanska skolbussarna, utbrister en kvinna i min ålder:
– Vad bra att ni är här, jag hade inte vågat resa utan er!
Mitt hjärta hoppar till, och fylls av tacksamhet över att det jag gör betyder något. När vi skiljs åt åker vi till huset i huvudstaden och möts av våra kollegors varma kramar och glada skratt. Mina nya vänner kommer från olika delar av världen, och under middagen delar vi både gemenskap och information. I en annan region har en ledare för motståndsrörelsen mot gruvdrift mördats. I huvudstaden har det skett en rättegång som många har observerat, och fler organisationer ber om ökade besök till deras kontor: läget är spänt. Det är inte alltid roligt att höra det som händer i landet, men vi delar också berättelser om hopp och glädje. Kommentarer från medföljda. Positiva nyheter. Egna kulturkrockar som blir komiska när de återberättas. Minnen från våra hemländer, och tankar om hur det är att vara fredsobservatör i Guatemala.
“Camionetas” är gamla amerikanska skolbussar som används i Guatemala. De kör ofta för fort, det är ofta trångt, och nästan alltid är det en spännande upplevelse att åka i de dekorerade bussarna.
Det finns inga vanliga dagar, bara vardag.
Tidigt på morgonen går vi upp, och jag är mör i kroppen av veckans många resor och hårda sängar. Minibussen är halvfull när vi kommer fram till terminalen, och jag ler åt att det säljs levande hönor i korgar täckta med nät i marknaden. En timme senare är vi framme, och jag möts av en lycklig äldre dam, Maja, som pratar helt lysande spanska. Vi äter frukost med henne, majtortillas och svarta bönor. Hon vill att vi ska följa med henne till fälten, och efter ännu en skakig resa i minibuss är vi mitt i ett grönt fält med bergen ovanför oss och en liten bäck bredvid. Hon visar hur man ska ta bort skalet på majsen, och vi tillbringar en förmiddag med att hjälpa henne och prata om hur hon har det. Min koordinatör ringer, det har blivit ändrade planer och vi måste åka imorgon till huvudstaden. Efter samtalet berättar Maja om hur det går rykten i samhället om henne, om att hon ibland får hot från grannar som tycker hon är för aktiv i att kräva rättvisa. Vi antecknar det, och hoppas på att vår närvaro ger henne styrka att fortsätta och avskräcker framtida hot. Lite senare sitter vi i hennes kök igen och hon berättar sin historia, och jag inspireras av hennes mod, och gråter av de omständigheter hon har levt. Förlorade vänner och familj, tortyr och hot, flykt, sexuellt våld, alla hemska bilder hos denna vackra dam som ännu idag bär öppna ärr av det som hänt. Jag lämnar hemmet med en grop i magen och yr i huvudet, med en ännu starkare motivation att vara här. Koordinatören ringer igen, och ändrar planerna, imorn ska vi stanna kvar här. Jag suckar, det kan säkert ändras igen. De ständiga ändringarna är en del av vardagen, men ett väldigt litet pris att betala för att hjälpa de som arbetar för sina mänskliga rättigheter här i Guatemala. Vill du också vara med och bidra? Du kan läsa mer om vårt arbete här och om hur du kan engagera dig på andra sätt. Genom att stödja vårt arbete gör du något konkret för fred i Centralamerika, och visar att även du tror på att en annan värld är möjlig.
Det finns inga vanliga dagar, bara vardag.
En vacker morgon någonstans i Guatemala.
Foto och text: Sara Svensson, fredsobservatör i Guatemala