DSC00264_1115x185

Inlägg från: september 2013

Internationella Fredsdagen – hoppet lever vidare.

Idag är det den internationella fredsdagen som instiftades av FN. Dagen finns för att påminna oss om måleten värld utan våld, för att stärka idealet om fred, både inom och mellan nationer och folk.

Trots att det är lång väg kvar, vill vi ändå fira den här dagen genom att publicera några av de händelser som har skett i Guatemala i år som inspirerar och ger hopp om en fredligare värld.

Den historiska folkmordsrättegången gav hopp, när krigsförbrytare fick stå till svars för sina handlingar. Ännu viktigare var kanske att vittnen fick bli hörda och berätta sin historia. Foto:Roderico Diaz

Den historiska folkmordsrättegången gav hopp, när krigsförbrytare fick stå till svars för sina handlingar. Ännu viktigare var kanske att vittnen fick bli hörda och berätta sin historia. Foto: Roderico Diaz

Läs mer om otroliga historier från vittnen och deras känslor när de fick resa till domstolen i Guatemala och berätta om vad som hände dem och deras samhällen under inbördeskriget. Speciellt modet av de tio kvinnorna som vittnade om det sexuella våldet de utsättes för, inspirerar oss!

Ett samhälle i östra Guatemala organiserar sig för att bli erkända som ursprungsfolksamhälle enligt ILO:s konvention 169. Foto: Tamara Vocar

Ett samhälle i östra Guatemala organiserar sig för att bli erkända som ursprungsfolksamhälle enligt ILO:s konvention 169. Foto: Tamara Vocar

Guatemala fortsätter att vara ett av de farligaste länderna för människorättsförsvarare, och har börjat året med mörka siffror, men engagemanget och viljan att fortsätta är något som inspirerar att en värld i fred är möjlig!

Kvinnor från AJR firar domen mot fd diktatorn Efrain Rios Montt den 10 maj. Foto: Roderico Diaz

Kvinnor från AJR firar domen mot fd diktatorn Efrain Rios Montt den 10 maj. Foto: Tamara Voćar

För några år sedan verkade det helt hopplöst. I år var året där det omöjliga blev verklighet, och för första gången i historien dömdes en fd diktator för folkmord i det landet det skedde. Efter mer än tio års arbete blev deras historier lyssnade och det överväldigande bevisen gjorde att Efrain Rios Montt blev dömd för 80 års fängelse för folkmord och brott mot mänskligheten. Att historien fortsätter med en annullering av beslutet, som många menar är illegal, tar inte bort betydelsen av den historiska domen i Guatemalas historia. “Det är ni som är unga som måste leva med det här systemet i framtiden, och det ligger därför i ert intresse att få rättvisa och sanning i det som hände” sa en människorättsförsvarare i ett forum, och för många är det just detta allt handlar om: att berätta om historien för barn och barnbarn så att de kan fortsätta göra motstånd mot det.

BIlderna på plakatet visar människor som försvann under inbördeskriget under en demonstration i Nebaj i juni. Foto: Sara Svensson

Bilderna på plakatet visar människor som försvann under inbördeskriget under en demonstration i Nebaj i juni. Foto: Sara Svensson

Många demonstrationer och andra möten har hållts i år som visat den enorma organisering och engagemang som finns. “Den som har en historia, har också rättigheter” är ett citat från en nyligen släppt bok, “El camino de los pueblos”, som berättar historien från kolonialiseringen till dagens konflikter kring naturresurser. Guatemala är helt klart fyllt med utmaningar – men också fyllt med hopp!

P1030314

Vi som fredsobservatörer vill fortsätta vandra bredvid de människor som vågar och riskerar sitt liv för en bättre värld. Var med och stöd Kristna Fredsrörelsens arbete, tex genom att sätta in en gåva på Plusgiro: 90 00 31-6 märkt Fredsobservatörerna, och stöd därmed direkt arbetet som vi fredsobservatörer genomför i Guatemala, Mexiko och Colombia.

Tillsammans kan vi skapa en värld fri från våld och krig!

Sammanställt av fredsobservatör Sara Svensson i Guatemala

krfguatemala
“Då såg jag vägen jag drömt om” – historien om Don Tiburcio

Det är tidigt på morgonen och vi är på väg tillbaka från ett samhälle där vi medföljt människor som är medlemmar i organisationen AJR (Asociación para la Justica y Reconciliación). AJR jobbar för historisk rättvisa i Guatemala. Bland annat har de tillsammans med CALDH (Centro de Acción Legal de Derechos Humanos) drivit rättegångsprocessen mot fd diktatorn Efraín Rìos Montt. Minibussen skakar häftigt längs de krokiga grusvägarna och jag tänker på historien jag fick höra från Don Tiburcio igår. Han har blivit intervjuad i flera tidningar och i The Guardian gjorde de en fantastisk film där hans historia vävs in i en berättelse om Guatemalas historia om inbördeskriget. Don Tiburcio är aktiv medlem i AJR och var även vittne i rättegången mot fd diktatorn Efraín Rios Montt.

 

Don Tiburcio är ofta aktiv i olika demonstrationer och möten som AJR anordnar.

Don Tiburcio är ofta aktiv i olika demonstrationer och möten som AJR anordnar.

Don Tiburcio är över sjuttio år, men berättar glatt hur han går upp halv fem varje morgon för att jobba i åkern där han odlar majs. På kvällarna är det ofta möten i olika organisationer, och är ledare i katolska kyrkan i sitt samhället. Han berättar stolt att Biskop Juan Gerardi var hans lärare. Biskopen Juan Gerardi jobbade aktivt med att visa och dokumentera att det pågick ett orimligt våld mot befolkningen efter fredsavtalet. Två dagar efter att detta arbete publicerats (på spanska förkortat till REMHI), mördades han. Rättegången mot förövarna var kantad av hot mot vittnen och domare, och flera vittnen var tvungna att fly från landet, och några dog i tvivelaktiga omständigheter.

 

Engagemanget för att förändra samhället har följt Don Tiburcio länge. Hans ledarförmåga och viljan att driva förändring gjorde honom till en aktiv ledare i CPR under de åren han var internflyktingar. CPR är en förkortning för Comunidades de Población en Resistencia (ungefär: samhällen i motstånd). Dessa samhällen var formade av människor som flydde från militärens våld och förtryck, och i skydd av bergens otillgänglighet, skapade nya samhällen långt från militär och gerilla. Don Tiburcio flydde med sin familj i början på åttiotalet dit. Uppryckta från allt de ägde, kämpade de för att få ihop mat åt alla och odla i de karga bergen, fyllddsa av rädsla för militärens våld.

Värmen från elden inbjuder till samtal, och jag försöker att inte blunda efter en lång dag av mycket resa och många besök. Jag älskar att prata med Don Tiburcio, hans spanska klingar vackert och hans berättelse är som hämtad från en film. Trots att han har fått besök av fredsobservatörer i många år har han ännu inte tröttnat på att berätta sin historia. Vi får höra hur han blev fångad och torterad av militären. Jag undrar hur han kom ut från militärbasen. Han skrattar lite åt min fråga, eftersom jag antyder att militären släppte honom fri.

 

– Nej, militären skulle döda mig. Jag fick höra det först från en kvinna som jobbade där, att de skulle ge mig till paramilitären som skulle göra sig av med mig.

 

Den natten drömde han, fortsätter han, att två män kom på besök. De var klädda med vita kläder i linne, och med vita hattar. De sade åt honom: Gå upp, gå härifrån. I drömmen följde han med dem ut från militärbasen och genom krokiga vägar i skogen. Han vaknade yr av tanken att han skulle få komma ut därifrån. Det var änglar, säger han, änglar som Gud sände för att visa vägen.

 

Några dagar senare skedde det omöjliga, och han kom ut ur militärbasen genom en vit lögn där han sa att han fått tillstånd att besöka sin familj. Don Tiburcio följde den väg han såg i drömmen. Han gick tre dagar och på nätterna sov han omringad av stora blad i regnet. Utmattad nådde han till slut en stor sten, och klättrade upp.

Några dagar senare skedde det omöjliga, och han kom ut ur militärbasen genom en vit lögn där han sa att han fått tillstånd att besöka sin familj. Don Tiburcio följde den väg han såg i drömmen. Han gick tre dagar och på nätterna sov han omringad av stora blad i regnet. Utmattad nådde han till slut en stor sten, och klättrade upp.

– Jag grät bittra tårar när jag såg skogen och bergen runt omkring mig, berättar han, jag bad till Gud och undrade hur jag skulle hitta till min familj. Då hörde jag en tupp från fjärran. När jag tittade åt det hållet såg jag vägen jag drömt om.

Han fortsatte och följde ljudet. Ljudet förändras och barns skratt tar över. Det var mina systerbarn! berättar han med glädje i rösten. Barnen var skrämda, de trodde han var ett spöke, och var tvungna att röra vid honom. De sprang efter mamma som grät när han såg sin bror.

 

– Var är min fru? frågade Don Tiburcio, och systern berättade att frun var i ett annat samhälle längre bort. Några timmar senare kom hon fram, och de grät i varandras armar. Äntligen framme, äntligen hemma.

 

Resan hade bara börjat. Detta hände 1982, och i många år efter det fortsatte de leva i bergen. Sakta men säkert börjar världen öppna sig, och de skickade ut en person ut för att berätta till världen att de var vanliga bönder som flydde från ett krig som inte var deras. Med hjälp av biskopen Juan Gerardi kunde deras historia komma ut. En dag kom det tre helikoptrar, berättar han, fyllda med representanter från olika kyrkor som ville se hur de lever. Inga vapen, inget annat försvar än bergens höga murar och den dagliga kampen för överlevnad. Sakta men säkert vågade de sig tillbaka till de hem de lämnat många år bakom sig. Orättvisan lever kvar, många förlorade mark som de aldrig fick tillbaka, och kämpar idag med en fattigdom som förstärktes av inbördeskriget.

Don Tiburcio bor i en liten vacker by i regionen Quiche i Guatemala.

Don Tiburcio bor i en liten vacker by i regionen Quiche i Guatemala.

 

Kvinnan bredvid klappar platta tortillas till middag, och jag föreställer mig hur det var för henne att vara i bergen och inte veta om hennes man skulle komma tillbaka eller inte. Jag ser framför mig leendet och tårarna när de återförenas, men också hennes smågnäll när han ägnar många timmar av sitt liv för att engagera sig för att få rättvisa i detta. Resor till huvudstaden för att vittna i rättegången, möten med olika representanter för organisationer och olika demonstrationer är bara en liten del av allt deras arbete. Vi ger inte upp, säger han, vi vill ha rättvisa. Jag fylls av vördnad av att ha mött en modig människorättsförsvarare som Don Tiburcio, som vågar berätta historien och kräva rättvisa med förhoppningen att det hemska aldrig ska hända igen.

 

Text och foto: Sara Svensson

 

krfguatemala
“Jag dukar fortfarande fram en tallrik till honom på matbordet varje kväll” – Om påtvingat försvinnande

”Jag dukar fortfarande fram en tallrik till honom på matbordet varje kväll.” Det var vad en mamma berättade för mig om hennes son som fördes bort av militären för att aldrig mer ses igen. Den 21 juni var den nationella dagen mot påtvingade försvinnanden i Guatemala och Kristna Freds medföljde en utställning för att sätta fokus på de över 45 tusen människor som bortfördes och sedan försvann under inbördeskriget.

 

På många sätt är ett påtvingat försvinnande ett värre människorättsbrott än en avrättning eftersom familjen aldrig kan vara riktigt säkra på vad som hände. Med det följer en stigmatisering i samhället då den försvunna ofta beskylls för att ha flyttat på eget bevåg, kanske till USA eller till en älskarinna någonstans. De överlevande fortsätter därmed att leva med sorgen och har ofta väldigt svårt att gå vidare med sina liv. Det sägs att hoppet är det sista som överger en men det gör också svårare att acceptera det alla egentligen redan vet, men kanske, kanske just idag kommer min son, min dotter, min man, min hustru, komma tillbaka.

 

För att hjälpa dessa drabbade familjer finns det en arbetsgrupp som arbetar mot påtvingade försvinnanden i Guatemala. Gruppen består av fyra organisationer varav Kristna Freds medföljer två; FAMDEGUA (ungefär Familjemedlemmar till de försvunna i Guatemala) och CIIDH (ungefär Centret för internationella människorättsundersökningar). De två andra är GAM (Gruppen för ömsesidigt stöd) och FAFG (ungefär Kriminaltekniska och antropologiska stiftelsen). Dessa organisationer arbetar på olika sätt för återupprättelse för de drabbade. Bland annat utför de undersökningar för att lokalisera de bortfördas kvarlevor och återbörda dem till de drabbade familjerna för en riktig begravning.

utställning

En kvinna tittar på bilder om arbetet med utgrävnignar och DNA-tester för att identifiera offren så kvarlevorna kan återbördas till deras familjer.

 

Men detta är ett hårt och resurskrävande arbete och det är egentligen något som åligger på staten att göra. Därför har arbetsgruppen mot påtvingade försvinnanden tagit fram ett lagförslag för att etablera en statlig kommission som ska utreda dessa försvinnanden. Tanken är att alla som förlorat en son, dotter, man eller hustru, ska kunna vända sig dit för att få klarhet i vad som hänt. För att sätta tryck på kongressledamöterna att rösta igenom lagförslaget anordnade därför arbetsgruppen en utställning på den nationella dagen mot påtvingade försvinnanden.

 

De fyra organisationerna hade ställt fram bilder på försvunna och från utgrävningar i själva kongressbyggnadens lobby så att alla ledamöter var tvungna att se offren i ögonen på vägen till och från sina kontor. Lagförslaget, som arbetsgruppen lade fram redan 2006, har nämligen nu tagit sig igenom den långa och snåriga vägen genom både finans- och konstitutionsutskottet och är nu redo att röstas igenom av kongressen. Allt som behövs är att talmannen tar upp det på dagordningen, någonting som är lättare sagt än gjort med den nuvarande regeringen, vars inställning är att det inte skedde något folkmord i Guatemala och som gör allt för att försvåra människorättsförsvarares arbete.

 

Men det finns också hopp. På presskonferensen som hölls i samband med utställningen talade Marco Choc Maquim som bortfördes 1982 av militären. Han mördades dock inte utan tillhör den minoritet av de försvunna barn som sattes i andra familjer för att växa upp. Men tack vare ett idogt arbete från de aktiva organisationer kunde han återförenas med sin familj när han var 25 år gammal. Han sa att lagen är viktig för alla familjer som drabbats av ett påtvingat försvinnande och att regeringen måste ta sitt ansvar för att arbete för att göra fler återföreningar möjliga.

En kvinna vars son försvunnit under kriget talar om sina erfarenheter, till höger en son som lyckats återförenats med sin familj efter 25 år.

En kvinna vars son försvunnit under kriget talar om sina erfarenheter, till höger en son som lyckats återförenats med sin familj efter 25 år.

Text och foto: Fredsobservatör Anders Nordenskjöld

krfguatemala
IMG_5165 Torget i Nebaj där demonstrationen hölls. Modiga människorättsförvarare håller uppe en banderoll med ansikten på några av de tusentals som försvann och mördades under inbördeskriget. Foto: Sara Svensson
Att vandra för rättvisa

Vägen har hål fyllda med vatten efter nattens regn, och fortfarande faller det droppar när vi börjar vandra längs Nebajs vägar. Vi möter gruppen av människor från huvudstaden som kommit för att tillsammans med lokalbor protestera mot orättvisan som ursprungsbefolkning maya-ixil har fått leva med i många århundraden.

Under förmiddagen har den traditionella borgmästaren för maya-ixil folkgruppen ordnat seminarier där många engagerade i AJR (Asociación de Justicia y Reconciliación) deltog och diskuterade gårdagens inbördeskrig och dagens utmaningar, många gånger samma förtryck i olika förpackningar. Med en viss försening genomfördes demonstrationståget genom Nebaj som planerat, då ett antal organisationer deltog med olika budskap som kan sammanfattas i ordet:

Rättvisa.

IMG_5153

Demonstrationen tog upp många frågor, men det främsta kravet var historisk rättvisa. Foto: Sara Svensson

 

Rättvisa för de sju ledare som blev mördade 1936 för att de valde att göra motstånd mot ett massivt förtryck mot maya-ixil folket. Den 21 juni har blivit ”Día de la Dignidad y la Resistencia del Pueblo” (ungefär: ”Dagen för självaktning och folkets motstånd”) som har instiftats för att påminnas om mordet på dessa sju ledare och förtrycket från dåvarande regering med Jorge Ubico i spetsen. Ledarna gjorde motstånd för att ursprungsbefolkningen var tvungen att jobba under slavliknande förhållanden, och för det blev de mördade.

 

Den lilla staden Nebaj är plötsligt full av människor som kräver rättvisa. Nyfikna grannar tittar ut mot folket som vandrar med stora skyltar med budskap som: ”Mitt hjärta är glatt, det är vår sanning, vi vann över rädslan” eller ”För minnet av de som blev mördade, ger vi inte upp motståndet”. Några människor bär i ena handen träkors med inristade namn på vänner och familj, och i andra handen, stora vita liljor. Båda smärtsamma påminnelser om alla de som blev mördade och som försvann under inbördeskriget.

 

Rättvisa.

 

Rättvisa för militärens systematiska förtryck under början av åttiotalet. Brända skördar, brända hus, brända liv. Kvinnors kroppar som spelbrickor i ett smutsigt spel där det mest heliga förgjordes i massvåldtäkter. ”Kvinnor som på sina kroppar fick leva med effekterna av ett krig mot gerillan”, säger en kvinna ifrån scenen på torget. ”Vi vill återvinna makten över våra kroppar och vårt land”, fortsätter hon, och beskriver därmed hur förtrycket över kroppar och över land var förödande för maya-ixil befolkning.

Kvinnornas mäktiga röst genomsyrar demonstrationståget och talen på torget. ”Jag vill inte att vi ska förneka att det som skedde här var ett folkmord. Jag såg det med egna ögon, hur militären mördade när de kom till min hemby”, berättar ett av barnbarnen till en av ledarna som mördades den 21 juni 1936. ”Motståndet mina förfäder visade 1936 fortsätter än idag, och vi vill ära deras minne”, fortsätter hon.

Rättvisa.

 

BIlderna på plakatet visar människor som försvann under inbördeskriget. Foto: Sara Svensson

Bilderna på plakatet visar människor som försvann under inbördeskriget. Foto: Sara Svensson

 

Vandringen närmar sig sitt slut och torget fylls av folket. Många av de som deltar vittnade i rättegången mot fd diktatorn Efraín Ríos Montt.  Den här dagen är även den här händelsen i fokus, hur det skedde en upprättelse när samtliga tre domare avgjorde att det bevisligen var ett systematiskt folkmord mot maya-ixil folkgruppen som skedde 1982-1983. Trots att konstitutionsdomstolen senare annullerade beslutet, delades en utskrift av domen ut till ursprungsbefolkningens borgmästare i Nebaj, Cotzal och Chajul. En representant för CALDH (Centro de Acción Legal de Derechos Humanos) gav den tjocka utskriften och berättar varför den är viktig:

 

”För tretton år sedan började vi prata med befolkningen här för att höra mer om vad som hände för trettio år sedan. Vi ville inte ha hämnd utan vi ville ha rättvisa och påbörjade en vandring för att det skulle bli verklighet. Fram tills idag blev vi nekade rättvisa, en rättegång där maya-ixil ursprungsbefolkningen kunde berätta om vad som hände. De berättade för hela Guatemala om vad som hänt, och tre domare dömde det hela som folkmord. Vi menar att konstitutionsdomstolens beslut är illegalt och vi ska fortsätta visa på att det som hände här, var folkmord.”

 

Rättvisa.

 

Historisk rättvisa är sammankopplad med rättvisa idag. Att få vara med och observera demonstrationen den här dagen gjorde det ännu tydligare för mig, hur det förtryck som maya-ixil befolkningen kämpade mot 1936 återfinns även idag, och hur motståndet är massivt mot att bli behandlade som andra klassens medborgare. ”Den som glömmer historien är dömd att återupprepa den” skrev någon, och jag tänker ännu en gång på hur modiga alla är som jobbar för att historien inte ska glömmas bort, och ännu mindre, upprepas.

 

Text och foto: Fredsobservatör Sara Svensson

krfguatemala