DSC00264_1115x185

Inlägg från: maj 2013

Fredsobservatörerna i Guatemala

Vi i Guatemala vill också passa på att presentera oss! Här kommer våra egna historier och varför vi är här:

Anders Nordenskjöld

Grillbild Anders-1Hej hej.

Jag heter Anders Nordenskjöld och jag har alltid haft väldigt svårt för auktoriteter. På högstadiet tog det sig inte alltid så konstruktiva uttryck men allt eftersom jag utbildat mig och lärt mig mer om världen och de maktstrukturer som finns har jag hittat bättre vägar att ta. Detta har lett mig till allt från Röda Korset på gymnasiet till FN i Schweiz under mina juridikstudier. Den internationella aspekten har också alltid varit väldigt viktig för mig eftersom vi dagligen kan se hur orättvis världen är och hur de beslut som tas i ett land påverkar hur folket har det i ett annat.

Därför ville jag jobba nära människor som i många år engagerat sig mot de orättvisor de genomlevt och det är precis det som är det fantastiska med detta jobbet här i Guatemala. Att höra deras historier om hur de fortsätter kämpa trots alla svårigheter är verkligen imponerande!

Det starkaste jag varit med här var när vi medföljde en organisation vid en utgrävning där de visade upp resterna från en av krigets många massakrer. Att lyssna på de överlevandes historier och hur de försökte minnas vilka kläder deras, barn, syskon eller föräldrar hade på sig dagen de försvann för att kunna identifiera offrens kvarlämnor tog väldigt hårt. Men samtidigt kändes det bra att vara där för att stödja de överlevandes kamp och för att minska, i alla fall lite grann, den rädsla som finns för att tala ut.

Jag känner redan att de människor jag mött och de saker jag sett har gjort ett stort intryck på mig och jag har nog redan blivit mer medveten om det förtyck som fortfarande fortgår här, men också hur komplex situationen är och hur mycket de globala maktstrukturerna har konsekvenser på individnivå. Sedan kommer jag nog inte klaga lika mycket på ett försenat tåg hemma i Sverige efter ett år här.

Tamara Vocar, Solna

217698_10150170675783606_1226158_nJag är en brödälskare av stora mått som har ena foten i hemlandet Sverige, den andra i föräldrarnas Bosnien och den tredje – osynliga – i Latinamerika. Min överallt-och-ingenstanstillhörighet gör att jag trivs ganska bra där jag befinner mig för stunden, och sedan ett år tillbaka är denna plats den eviga vårens land: Guatemala.

Vägen hit har varit krokig men letts av min magkänsla – vad som känns rätt här och nu. För mig började vandringen när jag som 21-åring åkte till Costa Rica som deltagare i ett kulturutbyte med ungdomsorganisationen CIU. Samtidigt som det var en av mina roligaste upplevelser dittills ledde det till funderingar kring varför människor i olika delar av världen har så pass olika levnadsvillkor trots att våra likheter är större än våra skillnader. Några år senare bytte jag stockholmsförorten mot Småland och satte mig vid skolbänken för att bättre förstå mekanismerna som styr vår globaliserade värld och hur kapitalismen påverkar oss och vår omgivning. Jag började studera globala frågor, statsvetenskap och kulturgeografi och blev lite, lite klokare.

Mellan varven har jag hunnit med allt möjligt: arbete, resor, kärlekar och livet i stort. Jobbet som fredsobservatör lockade med närheten till gräsrötterna, möjligheten att få vara en fluga på väggen mitt i händelsernas centrum. Det och det faktum att jobbet tillåter människor att äga sin egen kamp utan att jag eller någon annan utifrån berättar för dem hur de ska gå tillväga.

Nu sitter jag här, ett år senare, med en massa häftiga upplevelser i bagaget. En del tuffa, andra vackra, samtliga lärorika. Och fler ska det bli. Eftersom jag gillar att skriva lär ni få läsa mer om dem här på bloggen. Skrivandet är för mig en gammal barndomsdröm som i Guatemala har reinkarnerats och blivit ett sätt att bearbeta alla de intryck jag möts av dagligen i jobbet. En ventil för all smärta, men även ett testamente om den glädje, humor och inspiration som finns runtomkring mig och som påminner om människans otroliga styrka.

Vad jag saknar allra mest just är att se solnedgången över de himmelsblå höghusen i mitt kära förortskvarter i Solna från föräldrarnas stora vardagsrumsfönster. Men jag trivs bra här med, solnedgången försvinner inte än på ett tag.

Natalia Lakso Vazquez

nataliaMitt namn är Natalia Lakso Vazquez och redan som liten kom jag i kontakt med fattigdom och stora orättvisor när jag besökte släkten och följde min mors arbete som arkeolog i Sydamerika. Sedan dess har jag velat förstå varför vissa länder är rika och andra fattiga, samt göra skillnad.

För att få svar på frågan började jag, efter flera års resande, ströjobbande och spanskastudier i både Sverige och Uruguay, slutligen på ekonomprogrammet med inriktning utvecklingsekonomi vid Lunds universitet. På ekonomicentrum var det få som delade mina bekymmer och funderingar och de enda tänkbara arbetsplatserna då var antingen SIDA eller UD.

Eftersom jag ville utomlands blev det praktik vid Sveriges ambassad i Lissabon och då jag älskar Portugal blev jag kvar längre än planerat och började arbeta med finans och redovisning under rådande finanskris på ett multinationellt företag med enorma vinster. Krisen tillät allt större exploatering av arbetskraften och jag började undra vad som hade hänt med min dröm om att få jobba för en bättre värld. Jag hade tur till skillnad från många portugiser och kunde säga upp mig när jag blivit utbränd och åka hem till Sverige.

Tillbaka hos familjen i Stockholm började jag om från början och gick på magkänslan för att hitta det jag verkligen ville göra. Det blev praktik på en liten gräsrotsorganisation ”Liberia Dujar Association” som arbetar med att bygga skolor och erbjuda utbildning till barn och unga i Liberia. Där fann jag riktiga eldsjälar och likasinnade och kom i kontakt med det civila samhället. På den vägen fick jag höra om Kristna Fredsrörelsen och fann jobbannonsen som fredsobservatör.

Tjänsten hade inte kunnat passa mig bättre och jag tackade utan att tveka nej till andra arbetsplatser inom samma område som eventuellt kan uppfattas vara mer prestigefyllda. Jag kunde inte se mig själv arbeta i en liten bubbla, på kontor bland majoriteten vita äldre män och lyssna till deras fina meningar vid exkluderande sammankomster långt bort ifrån verkligheten. Jag ville ut i fält, bort från orden, se mer handling och komma närmare människorna.

Nu är jag tillbaka i Latinamerika och får medfölja modiga och starka människorättsförsvarare som kämpar för fred och rättvisa mot alla odds, utan att ge upp. De vet vad de talar om och riskerar sina liv för att de arbetar med mänskliga rättigheter.

Under mitt år här hoppas jag kunna underlätta deras arbete och förstå vår komplexa värld i högre grad bortom alla rapporter och förenklade och distanserade teorier. En dag kanske jag till och med kan vara med och påverka de globala strukturella orättvisorna som finns mitt ibland oss, oavsett om man befinner sig i Guatemala, Sverige eller på något internationellt högnivåmöte för just mänskliga rättigheter, demokrati och jämlikhet.

Sara Linnea Svensson

profilblogg

Foto: Frida Ekerlund

Min barndom var präglad av besök från hela världen i vårt vardagsrum och att vara annorlunda som enda svensk i hela staden. Min familj bodde i Spanien fram tills jag fyllde tretton, så jag växte upp med två språk i huvudet, en förmåga att snabbt anpassa mig till nya sammanhang och en förståelse om att världen var större än Skövde dit vi senare flyttade till. Efter gymnasiet valde jag därför att fortsätta känna mig hemma i främmande miljöer, och bodde i Ecuador några månader, jobbade i Spanien mer än ett år, och slutligen hamnade jag i fantastiska Rosengård i Malmö. Jag fulltständigt älskade att vara omgiven av vardagsrum med stora kristallkronor, falafel och kebab runt hörnet samt höra tusen olika språk. Under tiden läste jag på universitetet i Lund om statsvetenskap och ekonomi och började förstå hur komplicerat det är att förändra den här världen.

Fortfarande hungrig på kunskap, fortsatte jag mina studier med ett internationellt masterprogram, också i Lund men med klasskompisar från hela världen, och trivdes med att studera utvecklingsstudier (varför vissa länder är fattigare än andra) och projektledning (en av många sätt att försöka förändra detta). Inom programmet gjorde jag praktik på ILO i Sydafrika, ett FN-organ som jobbar med bl a arbetsrättigheter. Främst satt jag på ett kontor och skrev rapporter om migration och jobbade på min masteruppsats. Uppsatsen handlade om kvinnor som flydde från Zimbabwe till Sydafrika, och jag kan fortfarande känna doften av orättvisa när jag tänker på kvinnorna jag mötte, hur det likaväl kunde ha varit jag om jag fötts i ett annat land.

Afrika hade fångat mig, och i höstas åkte jag till Gambia för att göra ännu en praktik, men denna gång i GambiaGrupperna, en  biståndsorganisation som jobbar med utbildning och utveckling. I Gambia blev teorin från universitetet något verkligt, och statistik om hur många som dör i enkla sjukdomar, blev ansikten och vänner. Gambia var ett oerhört vackert land som inspirerade mig att återuppta min kreativitet mer än vanligt. Jag har alltid målat, skrivit och skapat, och jag började blogga och skriva om det som hände för att bearbeta alla intryck. Även idag fortsätter det vara viktigt att skriva om vad som händer i Guatemala, för att förstå och förmedla hur jag uppfattar världen. Trots att jag längtade lite efter ett ”vanligt” liv, kunde jag inte tacka nej till jobbet som fredsobservatör. Idag är jag lycklig över det beslutet. Lycklig över att få använda min spanska igen, leva enkelt, resa mycket, försöka förstå ett komplex land och framför allt, få möjligheten att stötta verkliga människorättshjältar: det här är mitt drömjobb.

Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer i Guatemala 2013-2014

krfguatemala
Modiga vittnen ger inte upp kampen för rättvisa i Guatemala

IMG_4949Under dessa veckor har ni kunnat följa på den här bloggen om den historiska rättegången mot Efraín Ríos Montt, de facto statschef i Guatemala i början av den blodigaste perioden av inbördeskriget. Det började den 21 mars och under rättegången fick domaren höra vittnens berättelser. Folkmordsfallet fick en oväntad vändning den  18 april när den pågående rättegången fick avbrytas på grund av anklagelser att det fanns felaktigheter i processen. Efter en förvirrande vecka, återupptogs förhandlingen och den 10 maj kom domen mot Efraín Ríos Montt. Han åtalades tillsammans med generalen Mauricio Rodríguez Sánchez för brott mot mänskligheten och folkmord mot ursprungsbefolkningen maya-ixil. Efraín Ríos Montt dömdes till 80 års fängelse medan Rodriguez Sanchez friades från anklagelserna. För första gången i historien blev en före detta diktator dömd i nationell domstol för brott mot mänskligheten och folkmord begångna i samma land.

I måndags kom nyheten att konstitutionsdomstolen beslutat att upphäva de rättegångsförhandlingar som skedde efter den 19 april. Därmed ogiltighetsförklarades domen den 10 maj. CALDH, en organisation som Kristna Fredsrörelsen medföljer och som driver processen mot Ríos Montt, hävdar att i praktiken innebär det här beslutet att processen kommer behövas startas om, då nya domare måste lära känna fallet. Även försvaret tolkade beslutet på det sättet.

Många fortsätter att organisera sig för att kräva rättvisa och idag sker det flera demonstrationer runtom i Latinamerika för att kräva rättvisa och för att protestera mot konstitutionsdomstolens beslut. I Nebaj, en av de större städerna i området där folkgruppen maya-ixil bor, skedde idag ett forum med syftet att förklara vad folkmord innebär samt hur rättegångsprocessen går för tillfället. Forumet var planerat innan måndagens beslut från konstitutionsdomstolen och samlade ca 250 människor från civilsamhället. Paneldeltagarna var representanter från olika organisationer och alla experter inom området, varav många var vittnen och överlevare till våldet i inbördeskriget. Flera ämnen togs upp, som den långa historien av ockupation och våld i området där ursprungsbefolkning maya-ixil bor, först från spanjorer och senast från militären, och många historier och argument över varför det som skedde här var folkmord. Representanten AJR, vittnesorganisationen som driver fallet med CALDH och Kristna Fredsrörelsen medföljer, och berättade hur han var överlevde en massaker mot sitt samhälle i Huehuetenango där 360 människor blev mördade. ”Vi har kvar vår kraft och ande, vi kommer inte förlora eller ge upp nu, utan fortsätter att kräva rättvisa.”

Den juridiska representant för CALDH förklarade varför det som skett i regionen var folkmord. Han påpekade upprepade gånger att det inte var ett krig mellan militär och gerilla, utan ett systematiskt krig mot civilbefolkning, och i synnerhet ursprungsbefolkning. Flertalet dokument från militären, vittnesmålen från mer än hundra människor i rättegången, de oräkneliga massgravarna och det systematiska våldet från statens sida visar att det var ett folkmord. Representanten för CEC (Consejo Ecuménico Cristiano, sv Ekumeniska Kristna Rådet) krävde att sanningen måste få komma fram i Guatemala idag. Han pekade på det stora arbetet som CEH (Comisión de Esclarecimiento Historico, på svenska Kommissionen för historisk klarläggning) där 14 volymer visade på det utbredda våldet som skedde mot civilbefolkning under inbördeskriget.

Slutligen svarade panelen på frågor från publiken. Frågorna speglade väldigt väl Guatemalas olika synpunkter på ämnet. I publiken var en stor del tonåringar och barn från inbjudna skolor och flera gånger påpekade paneldeltagarna vikten av att de bör får veta vad som hände. Här är ett urval av frågorna som blev besvarade:

Vad var kvinnornas roll under motståndet till kriget och idag?

Många gånger synliggör vi inte kvinnornas roll i det som har hänt, trots att de är de som har drivit processen och gjort mest motstånd. Under inbördeskriget var det många gånger kvinnorna som blev kvar i samhället när männen flydde till bergen, och de fick utstå fruktansvärda övergrepp. Även idag är deras roll väldigt viktigt, något som rättegången mot Efraín Ríos Montt visar på. De bryter tystnaden med sina vittnesmål och ger inte upp.

På vilken grund gjorde konstitutionsdomstolen beslutet att folkmord aldrig skedde här?

Konstitutionsdomstolen har aldrig sagt att folkmord inte skedde, inte heller med detta beslut att domen är annullerad. De svarade på en överklagan från försvaret som hade klagat över att vissa skeenden i rättegången inte gick rätt till. Därför krävde de att det ska backa till den 19 april, med tre röster mot två, och fortsätta processen därifrån.

På vilket sätt kan vi som unga kräva rättvisa även om vi aldrig upplevde vad som hände?

Det är ni som är unga som måste leva med det här systemet i framtiden, och det ligger därför i ert intresse att få rättvisa och sanning i det som hände. Det första steget är att ni räddar det historiska minnet genom att fråga grannar, vänner och andra vad som hände, och att ni inte nöjer er med enkla svar utan kräver sanningen. Det är viktigt att vara kritiskt till informationen från tidningar och media och gå på djupet i vad som hände.

AJR, där vittnen och överlevare till folkmordet är organiserade, ger inte upp utan fortsätter att modigt kräva rättvisa både nationellt och internationellt. Den 22 maj skrev de till FN:s permanenta forum för frågor som rör ursprungsbefolkning i New York:

Idag, mer än någonsin, är det viktigt att kräva rättvisa och möta historien, för att det aldrig mer ska ske folkmordshandlingar i Guatemala och för att den guatemalanska staten ska respektera, skydda och främjar ursprungsbefolkningens rättigheter. Under tiden detta inte händer, kommer Staten fortsätta att neka våra rättigheter, underlätta plundringen av vår mark och de naturresurser som är vitala för det materiella och andliga livet i våra samhällen. Syskon: låt oss avsluta denna pågående folkmord i Guatemala. Varken i Guatemala, eller på något annat ställe: Aldrig mer folkmord.

Sara Linnea Svensson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala.

krfguatemala
“Äntligen har de lyssnat på oss” – om den historiska domen mot Efraín Ríos Montt
Ixilkvinnor utanför domstolen i Guatemala City firar den historiska domen. Foto: Tamara Vocar

Ixilkvinnor utanför domstolen i Guatemala City firar den historiska domen. Foto: Tamara Vocar

Det är historiska ögonblick i Guatemala dessa dagar. I fredags kom nyheten att Efraín Ríos Montt har dömts till 80 års fängelse för folkmord och brott mot mänskligheten. Det är första gången som en tidigare statschef har dömts för detta i nationell domstol.

I den här bloggen har ni kunnat följa hur det har varit under de senaste veckorna. Trots att det har funnit bakslag, har människorättsförsvararna inte gett upp. “När jag gick med 2001, frågade de mig vad jag önskade. Jag sa att jag ville ha rättvisa, men då trodde jag inte att det skulle ta så lång tid”, berättar ett vittne efter att han fått reda på nyheten.

Han fortsätter med frustration i rösten: “Vad gjorde de små barnen eller kvinnorna för fel? De hade inga vapen! Vi ville ha fred, ändå brände militären upp våra skördar och förföljde oss”.  Han fortsätter att berätta om det hemska som skett, men också om glädjen att få vara lite närmare rättvisa. “Vi vill endast ha rättvisa, även om Efraín Ríos Montt aldrig kommer känna vår hunger, eller smärta, vi kräver bara rättvisa”. Vittnet vänder sig om mot barbarnet i armarna på sin mormor, och fortsätter.  “Vi kanske slutar när vi dör. Jag gör det för mina barn och barnbarns skull, för att de aldrig ska uppleva det vi var med om“.

Ett annat vittne beskrev att många är glada för vad som hänt, men många säger också att det kommer inte ta tillbaka de som försvann under kriget. Trots det, betonade han, är den här rättegången viktig inte bara för maya-ixilfolket, utan för hela Guatemala: “För att det aldrig ska upprepas, måste världen få veta vad som hände och vi säger bara sanningen, för vi vill inte att det ska ske igen”

Vanligt är att i historiska tillbakablickar beskriver att Efraín Ríos Montt satt vid makten under den allra blodigaste perioden av inbördeskriget, åren 1982-1983, då regeringsstyrkor utförde hundratals massakrer mot civilbefolkningen. Guatemalas diktatur var hård och blodig, inbördeskrig pågick i 36 år och krävde över 200 000 dödsoffer. Enligt sanningskommissionen CEH var den guatemalanska staten skyldig till 93% av alla övergrepp mot mänskliga rättigheter som begicks under kriget. Många av dessa offer tillhörde ursprungsfolket maya-ixil.

I den nu avslutade rättsprocessen stod de tidigare militärerna Ríos Montt och Rodríguez Sánchez åtalade för folkmord och brott mot mänskligheten. Ríos Montt blev dömd att han hade en viktig roll i att 1.771 människor dödades. Det skedde också ett systematiskt våld mot ursprungsbefolkningen, bland annat påtvingade förflyttning från hem, tortyr, våldtäkter och sexuellt våld. Ríos Montt dömdes till totalt 80 års fängelse för båda åtalspunkterna medan Rodríguez Sánchez friades från alla anklagelser.

Internationellt har reaktionerna inför domen varit positiva. Bland annat välkomnas domen av FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Navi Pillay, som hedrar de vittnen, familjemedlemmar och överlevare som uthålligt och modigt gjorde den här domen möjlig, samt alla inblandade i rättsprocessen som trots hot och svåra omständigheter fullföljt sin uppgift.

I landet har det varit blandade reaktioner kring domen, och än är det inte slut. Troligtvis kommer det ske överklagan och en del juridiska processer är i väntan på att lösas. Dessa dagar är många oroliga att det ska ske hot och våld mot de som varit involverade under processen. Detta tystar dock inte människorättsförsvararna eller får dem att ge upp. Ett vittne beskrev vad domen hade betytt för honom: “De säger att vi inte är värda något, att vi är fattiga, att vi inte kan läsa och skriva och bara ljuger. Den här domen visar att vi bara säger sanningen, och vi kommer fortsätta kämpa tills Guatemala är ett land med verklig fred och inte bara fred för vissa”

Här kan du läsa Kristna Fredsrörelsens pressmeddelande om den historiska domen. Se gärna bilder från rättegångens sista dag på fotografen James Rodriguez hemsida. Mer om domen kan du läsa om i Amnesty Press, och OHCHR:s pressmeddelande går att läsa här.

Sara Linnea Svensson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala

krfguatemala
“Vi söker inte hämnd, vi söker efter verklig fred”
Vittne i folkmordsfallet mot Efraín Ríos Montt och Mauricio Rodríguez Sánchez svär eden inför domstolen. Foto: Roderico Diaz

Vittne i folkmordsfallet mot Efraín Ríos Montt och Mauricio Rodríguez Sánchez svär eden inför domstolen. Foto: Roderico Diaz

Efter veckor av dramatiska turer i folkmordsåtalet mot Efraín Ríos Montt och Mauricio Rodríguez Sánchez, har förhandlingarna äntligen kommit på bana igen. Så pass mycket att slutpläderingarna avslutades idag och domen förväntas förkunnas redan under fredagen.

Vi hoppas kunna komma med en utförlig bloggtext om folkmordsfallet inom kort, men tills dess lämnar vi er med en av dagens höjdare inifrån rättegångssalen, när ordföranden för målsägarbiträdena och vittnesorganisationen Asociación para la Justicia y Reconciliación (AJR) efter avslutade slutpläderingar fick ordet av domarna och förklarade vad det är han och vittnena begär. Nedan text är en förenklad och snabb översättning av talet:

Gud skapade mannen och kvinnan som sina avbilder, för att befolka världen. I de två första paragraferna i vår grundlag står att staten har skyldighet att garantera och skydda livet, friheten, säkerheten och freden för dessa avbilder som Gud skapade. Dock, ärade domstol, gjorde armén raka motsatsen. De kom hit för att säga att de inte är skyldiga, att de åkte till samhällena för att skydda befolkningen men det är inte sant. Det är lögn. Jag såg det med mina egna ögon. Som ett av vittnena sa: massakrer skedde inte bara i Ixil, utan i fem regioner i landet. Därför vill jag be er, ärade domstol, om en fällande dom för de ansvariga. En dom som blir ett riktmärke för Guatemalas folk.

Då, 1982, anklagades vi ursprungsfolk för att vara terrorister, kommunister, subversiva. Och folkmordet begicks. Barn, gravida kvinnor och försvarslösa äldre mördades. Idag har hundra vittnen kommit för att berätta sanningen. För att be om rättvisa för allt det vi genomled.

Offentligt hotas till och med våra advokater. Subversiva, terrorister och kommunister. Men, ärade domstol, en terrorist skulle inte söka rättvisa i enlighet med lagarna här i denna rättegångssal. Aldrig. Det var armén som var terroristen eftersom den begick folkmord och brott mot mänskligheten. Hundratals barn och kvinnor försvann. Och försvarsadvokaterna säger att de inte gjorde det med vilje. Men, ärade domstol, ingen tänder eld på sitt eget hus, och det är därför dokumenten idag inte längre finns.

Därför begär jag att rättvisa skipas. För att de mördade offren och för att överlevarna ska kunna känna sig lugna. För att de ska känna förtroende. Och för att de ska återfå förtroendet för myndigheterna. Inte bara grundlagen fastställer att det ska råda rättvisa och respekt, utan även internationella konventioner och lagar kräver respekten för människor. Alla de som dog, alla våra familjemedlemmar som vi förlorade, de var inte djur. De var inte hundar, de var inte bestar eller andra saker, andra slags djur. De var människor som också hade rätten att leva, rätten till frihet, rätten till fred och säkerhet. Men trots det uppfylldes inte det fastställda.

För även bibeln säger att en dålig person känner igen en annan dålig person. Också en hycklare känner igen en hycklare. Det är därför det har diskuterats mycket här i denna rättegångssal, om att inte acceptera sanningen, att höra vittnena, att höra experterna. Återigen anklagar de oss för att vara gerillamedlemmar, subversiva och kommunister. Därför ber jag återigen, ärade domstol, att rättvisa skipas i enlighet med lagen, i enlighet med vår guatemalanska grundlag, i enlighet med internationella lagar och konventioner. Även att det undersöks och fullföljs kring de allra högsta ansvariga för folkmordet och brotten mot mänskligheten.

Jag vill även påminna om att tiden är över för den militära närvaron i samhällena, där de fortsätter att hota ixilfolket, mayafolket, achífolket. Det är inte längre tillfälle för det. Det var därför  fredsavtalen skrevs under, för att respektera rättigheterna. Men de som kommer hit till denna rättegångssal, de åtalades familjemedlemmar och militärveteranorganisationen, säger att denna rättvisa äventyrar fredsavtalen. Men det är fel, ärade domstol. Vi söker inte hämnd. Vi söker efter verklig fred. Med rättvisa, med respekt, med jämlikhet, med värdighet. Därför kom vi hit. Så jag ber er ännu en gång om moralisk reparation till offren, skydd för alla vittnen och våra advokater. Skydd för hela mayafolket, så att det respekteras och går säkert. För som det redan är nedskrivet: det är lättare för en kamel att passera genom ett nålsöga än för en rik folkmördare att komma till Guds rike.

Tack så mycket.

Talet i sin helhet kan höras här (spanska), och transkriberades och översattes av Tamara Vocar, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala.

krfguatemala
Kristna Fredsrörelsen ber om rättvisa för Bety och Jyri

Den 27 april 2010 mördades den finländska observatören Jyri Jaakkola och den mexikanska människorättsförsvararen Bety Cariño i ett bakhåll i delstaten Oaxaca i Mexiko. Tre år efter morden är det fortfarande ingen som har dömts för dåden. Tolv arresteringsordrar har utfärdats och en man sitter häktad.

Personer som engagerar sig för de mänskliga rättigheterna i Mexiko utsätts ofta för våld och hot. Kristna Fredsrörelsen har i tre års tid påmint de mexikanska myndigheterna om vikten av att utreda detta emblematiska fall och vi gör det nu återigen. Klicka här för att läsa årets uttalande (på spanska). Tidigare års uttalanden går att läsa här och här (spanska).

jyri-y-bety

Foto: http://lavozdelanahuac.blogspot.mx

Tidigare års fredsobservatörer har uppmärksammat fallet här på bloggen och i länkarna nedan kan du läsa mer om Bety och Jyri.

2012: Rättvisa för Bety och Jyri 

2011: Ett år sedan morden i Oaxaca

2010: Blixtaktion Oaxaca

Fredsobservatörerna för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko 2013-2014

krfguatemala