Vittne i folkmordsfallet: “Mitt hjärtas smärta och mardrömmar är nu fria” Sedan rättegångsförhandlingarna i folkmordsfallet drog igång här i Guatemala City har över 100 överlevare från ixilområdet intagit vittnesbåset och berättat sina historier för domstolen och omvärlden. Berättelser om massakrer, våldtäkter, tortyr och tvångsförflyttningar genomförda av den guatemalanska armén, vars högste ansvarige var den dåvarande diktatorn Efraín Ríos Montt.
En av ixilkvinnorna i rättegångssalen håller i en blomma. Foto: Roderico Diaz
Gaspar Velasco från samhället Vijolom II i Ixil sitter vänd mot domarna och berättar om hur militären kom till samhället den 3 maj 1982. Runt hörnet väntade massakrer, våldtäkter och livet på flykt i bergen. Den 15 augusti rycktes en stor del av Gaspars familj ifrån honom, berättar han. Hans tre barn, far, bror och syster dödades av armén.
– Jag var en av få som överlevde. Kanske överlevde jag för att kunna komma hit idag.
Gaspar Velasco är ett av närmare 100 vittnen som sedan rättegångsförhandlingarna inleddes den 19 mars har berättat sina historier för domstolen. För några av dem sitter orden långt inne. För andra tycks det vara en befrielse att äntligen få höras och de pratar nästan okontrollerbart. Ibland så pass snabbt och mycket att domaren måste avbryta dem för att ge tolken möjlighet att hinna översätta för den stora andelen av oss rättegångsbesökare som inte behärskar mayaspråket ixil.
Chockerande vittnesskildringar
Kulisserna ändras för varje vittnesmål och om så bara för korta ögonblick förflyttas jag till den plats som inför mitt inre utgör händelsernas centrum. Ofta är det mörkt. Ibland kallt. Flera gånger under resan mellan dået och nuet utkämpar jag en dragkamp mellan förtvivlan och illamående.
Som när jag hör den äldre mannen Tiburcio Utuy berätta hur han bevittnade soldaterna låsa in en familj i sitt hem för att sedan tända eld på det. Han berättar om de hjärtskärande skriken från en familj som brinner inne utan att veta varför. Han går sen över till att beskriva timmarna av tortyr som soldaterna utsatte honom för. Hur han lämnades hängande upp och ned tills de blå, röda och vita fläckarna tog över synfältet. Eller all stryk han fick. Hur han blickade ned och såg sina egna tarmar hänga utanpå kroppen. Han berättar att han tog dem i sina händer och tryckte tillbaka dem i öppningen i buken.
Ett av de tio kvinnliga vittnena berättar det om det sexuella våld som hon utsattes för av den guatemalanska armén.Foto: Roderico Diaz
Eller kvinnan som berättar hur hon var tolv år när soldaterna förde iväg henne till militärbasen. Med händer och fötter fastbundna och en trasa i munnen våldtog de henne. Hon försvann, lämnade här och nu för en stund. Hur lång vet hon inte men när hon återfick medvetandet badade hon i sitt eget blod. Soldaterna, fler än hon kan minnas, tog ifrån henne något som de aldrig hade rätt till. Hon blev kvar i livet men med en livslång skam, likt ett ärr som aldrig försvinner. Något som bevisas när åklagaren dagen innan kvinnans vittnesmål begär lyckta dörrar under förhandlingarna.
– En av kvinnorna har berättat för oss att hennes man inte vet om vad hon har varit med om. Hon säger att får han reda på det så kommer han att slå henne, berättar åklagaren för domarna.
Förutom massakrer, tortyr och våldtäkter berättar de 100 männen och kvinnorna om nedbrända skördar, nedbrända hus. Kläder och minnen i lågor. Djuren sköts, höggs eller brändes ihjäl de med. Dog de inte av kulorna eller bomberna skulle de minsann dö av svält. Med knivar skar soldaterna av kvinnornas plagg direkt från deras kroppar och slängde dem i elden. Det räckte inte att förinta, det toppades dessutom med ett körsbär av förnedring.
Att frånta fisken dess vatten
– En fisk utan vatten dör. Gerillan utan lokalbefolkningen dör, säger översten Fransisco Luis Gordillo i en intervju från maj 1982.
Vi sitter i rättegångssalen och riktar blickarna mot storbildsskärmen där överste Gordillo projiceras. Innan honom var det den åtalade Efraín Ríos Montts tur. I en 43 minuter lång videointervju från 1982 berättar ex-diktatorn om den militära räddningen. Han frågar kaxigt intervjuaren vilken slags ledare han vore om han inte kunde kontrollera armén. Det stora, självsäkra leendet viker inte för en stund från den förre diktatorns läppar, och han kan knappt sitta still på sin stol. Nedanför den leende Ríos Montt 1982 sitter Ríos Montt idag och iakttar sitt forna jag. Idag står han åtalad för folkmord och brott mot mänskligheten. Jag undrar vilka tankar som passerar genom hans huvud. Jag undrar om han fortfarande ler.
En intervju med Efraín Ríos Montt från 1982 används som bevisning i åtalet mot ex-diktatorn och den förre militäre underrättelsechefen Mauricio Rodríguez Sánchez för folkmord och brott mot mänskligheten. Foto: elPeriódico
– De sa att vi var gerillasoldater. De sa att vi gav mat till gerillan. Men jag vet inte vad gerillan är.
Orden upprepas av vittne efter vittne och får mig att minnas de femton ursprungskvinnorna som jag träffade i höstas. Det var ett annat fall, från en annan del av landet men jag hör samma ord, samma berättelser. Och det framgår med all tydlighet att övergreppen mot ixilbefolkningen inte står sig ensamma, de var inte isolerade händelser. Långt därifrån.
Ursprungsfolken i Huehuetenango, Alta Verapaz, Quiché, Chimaltenango, Petén och Baja Verapaz må ha olika seder och tala olika språk, men de förenas i den historiska orättvisa som har riktats mot dem. Massakrer, påtvingade försvinnanden, tortyr, sexuellt våld, förnedring och stigmatisering är frukten av den rasistiska maktordning som har kännetecknat Guatemala i flera hundra år. Men nu kliver de fram, de ena efter de andra, efter decennier av tystnad och rädsla och kräver rättvisa.
Berättar om hur deras hjärtan mår
Överlevare från hela landet visade sitt stöd med ixilfolket, genom att bära orden “mitt hjärta är Ixil” runt halsen. Foto: Roderico Diaz
I slutet av varje vittnesmål frågar åklagaren vittnena hur deras hjärtan mår efter att ha berättat sina historier. Trots att det är vittnenas hjärtan som står i fokus känner jag mitt eget hjärta växa i bröstkorgen i takt med att jag hör deras svar. Ett av vittnena säger:
– Idag känner jag mig fri eftersom jag berättar sanningen inför Gud som gav oss liv. Det är vad jag känner i mitt hjärta. Tiden är inne att berätta sanningen, att vittna om sanningen, vad som hände människor. Jag är det enda som kvarstår från massakern och av mina älskade vars blod har spillts. De var oskyldiga och de behandlades som djur, inte ens som djur. Om vi sparkar på en hund drabbas vi efteråt av dåligt samvete. Vi är inte hundar. Jag ger mitt vittnesmål inför Gud, må Gud välsigna denna stund, denna dag. Detta är hur mitt hjärta mår, tack för att du frågar. Mitt hjärtas smärta och mardrömmar är nu fria eftersom jag har fått ur mig allt som funnits i mitt sinne. Vad jag såg med mina egna ögon, vad jag såg med min kropp.
Efter en månad börjar folkmordsrättegången närma sig sitt slut. Enligt uppgifter rör det sig endast om några dagar nu. Få av oss som har passerat genom rättegångssalen i Guatemala City under denna månad har undgått att beröras av maya-ixilfolkets starka vittnesmål kring ett av de mörkaste kapitlen i Guatemalas historia. Samtidigt står ursprungsfolk från andra regioner i landet enade bakom de modiga vittnena, och reser varje vecka in till huvudstaden för att visa dem sitt stöd. Runt deras halsar hänger en skylt med orden ”mitt hjärta är ixil”.
Tamara Vocar, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala
krfguatemala
