DSC00264_1115x185
Starkt motstånd mot gruvdrift i Chiapas

”Länge leve Mariano! Kampen fortsätter!” Slagorden hörs spridda längs demonstrationståget som förs fram av ett tusental män och kvinnor. I händerna håller många affischer med bilden av en man, Mariano Abarca Roblero. För exakt tre år sedan, den 27 november 2009, mördades han i Chicomuselo i södra Mexiko. Mariano var frontfigur för motståndet som många av Chicomuselos invånare förde mot det kanadensiska gruvbolaget Blackfire.

Foto: Luz de Alba Belasko

Just nu är gruvan i Chicomuselo tillfälligt stängd. Delvis tack vare att mexikanska och kanadensiska organisationer lyckades bevisa att Blackfire låg bakom mordet på Mariano Abarca. Det dröjde inte länge efter att motståndet mot gruvan tagit form år 2008 förrän organiserade motståndare i Chicomuselo började utsättas för hot och våld. Mariano hotades, misshandlades och utpressades före sin död men han vägrade låta sig köpas av gruvföretaget. Han vägrade att lägga ned sin röst mot det projekt som enligt honom bara förde med sig död och elände. Den 23 november 2009 anmälde han gruvbolaget för dödshot. Svaret från ansvariga myndigheter uteblev och tre dagar senare, den 27 november, sköts han till döds utanför sitt hem.

Mellan den 26 och 28 november 2012 uppmärksammades treårsdagen av Marianos död med ett forum om gruvdrift anordnat av organisationer och samhällen i delstaten Chiapas, däribland Rema, en av Kristna Fredsrörelsens medföljda organisationer i Mexiko. Under forumet arrangerades workshops och seminarier där män och kvinnor från samhällen i Chiapas medverkade tillsammans med folk från andra delstater i Mexiko samt Guatemala, Colombia och Kanada. Under två dagar utbyttes erfarenheter och diskuterades de konsekvenser som gruvdriften för med sig samtidigt som förslag på motstånd utformades. Syftet med forumet var att uppmärksamma treårsdagen och samtidigt bilda en enad front mot gruvdriften i Chiapas, men även att kräva upprättelse för Marianos död, att mordet utreds och ansvariga ställs inför rätta.

Kullarna och bergen i den mexikanska delstaten Chiapas är proppade med mineraler och metaller, vars pris skjutit i höjden de senaste åren. Insatta affärsmän vet att här finns pengar att hala in. I nuläget har 120 tillstånd för gruvdrift utfärdats i Chiapas. Det handlar om totalt 15 000 kvadratkilometer, en femtedel av Chiapas totala yta.

Via sin hemsida framhåller Blackfire att företaget bringar utveckling till samhället och gynnar lokalbefolkningen. Forumets deltagare målar upp en annan verklighet. Där företaget tar utan att fråga, skitar ner utan att städa och sedan sticker iväg med den ekonomiska vinsten och lämnar kvar ett sargat landskap, sjukdomar, konflikter mellan samhällsinvånarna och dödliga gifter i jord och vattendrag.

– Vi börjar inse att gruvbolagen kommer för att lura oss, säger en deltagare.

Mariano visste också det, liksom han kände till riskerna i en strid av kalibern David och Goliat. Trots det stod han i juli 2009 utanför Kanadas ambassad. I ett tal framför ambassadören beskrev han situationen i Chicomuselo, fyra månader senare var han död.

Efter hans död har gruvmotståndare i Chicomuselo fortsatt striden mot Blackfire.

– Innan de kan ta vårt guld får de ta våra liv, jag föredrar att dö i kampen, säger en man från Guatemala som bor i närheten av guldgruvan Marlin, där svenska AP-fonder investerat miljontals kronor.

– Han ville inte ge oss fisken, han ville lära oss att fiska, berättar Marianos dotter under minnesceremonin som hölls på kvällen den 27 november.

Ordet kärlek, dyker upp då hon beskriver sin pappa. Kärlek var hans ledord, kärlek till familjen och till marken han levde på. Det märks att han var en omtyckt och framgångsrik ledare. Flera talar under ceremonin. Till sist står alla samlade under tystnad runt ett altare på golvet som består av Marianos foto i en cirkel av majskolvar, levande ljus, blommor och jord som deltagare symboliskt tagit med från sina hemtrakter. Luften full av respekt och vördnad.

Läs mer om mordet på Mariano kan du läsa här. Mer om gruvdriften och motståndet i Mexiko hittar du här. Om Marlingruvan i Guatemala och svenska investeringar har vi skrivit mycket här på bloggen, använd gärna vår sökfunktion om du vill veta mer!

Karin Bender och Arijana Marjanovic, fredsobservatörer för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko

PENTAX DIGITAL CAMERA
Ökat våld mot kvinnor i Mexiko

Den 16 juli i år gick den kvinnliga människorättsförsvararen Margarita Martinez från Chiapas i exil. Efter flera år av dödshot, attacker och trakasserier kom det slutgiltiga hotet som gjorde att hon såg sig tvungen att lämna sitt hem, av fruktan för sitt och sin familjs liv.

I samband med att Margarita skulle resa till New York för att medverka på FN:s kvinnokonventions (CEDAW) utvärdering av Mexiko lämnades ett dödshot vid hennes hem, återigen. I detta och tidigare hot finns grova referenser till en tidigare våldtäkt och hon kallas för hora och psykiskt vrak samtidigt som hon uppmanas att sluta framträda offentligt innan hon hamnar på kyrkogården.

Precis som så många andra kvinnor i Mexiko utsattes Margarita för flertalet hot och attacker. Manliga människorättsförsvarare är överrepresenterade i statistiken över de som blir utsatta för kränkningar, men skillnaden är att män oftast blir utsatta endast en gång, och kvinnor upprepade gånger. Kvinnliga människorättsförsvarare är på så vis särskilt utsatta, något som fler rapporter visar (exempelvis denna).

Jag läser i tidningen om de ökade morden på kvinnor i Chiapas. Den senaste månaden har två tonåriga flickor hittats döda i en flod nära gränsen till Guatemala. Båda tjejerna visade tecken på sexuellt våld och tortyr. Under året har flertalet unga kvinnor hittats mördade i Chiapas, och reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Åtskilliga manifestationer har anordnats och på väggarna i San Cristobal de las Casas syns fortfarande Itzels ansikte ovanför texten ”Inte en enda mördad kvinna till!”. Itzel var den 17-åriga kvinnan som hittades våldtagen och mördad i ett dike i San Cristóbal den 15 april i år. Men det skulle komma att bli en kvinna till, och en till…

I teorin ser allt bra ut. Mexiko har skrivit under och ratificerat de stora FN-konventionerna om kvinnors rättigheter  och under Calderóns sexårsperiod som president godkändes minst två viktiga lagar som erkänner kvinnors specifikt utsatta roll. Lagar som ska bidra till att minska våldet mot kvinnor. År 2007 blev ”feminicidio” – mord på kvinnor för att de är kvinnor – för första gången rubricerat som ett brott. Men detta har inte hjälpt att få ned den mörka statistiken; mellan 2007 och 2009 ökade antalet mord på kvinnor med hela 68 procent enligt en rapport från FN och varje år stiger siffran medan straffriheten är nästintill total. I Chiapas har tio fall av feminicidio tagits upp i domstol sedan brottsrubriceringen godkändes i februari 2012, men ingen har dömts. I delstaten Mexiko ser statistiken dock bättre ut, med nio domar sedan mars 2011.

Enligt kvinnorättsorganisationen Centro de Derechos de la Mujer de Chiapas (CDMCH) är problemet i Mexiko alltså inte lagstiftningen, utan bristen på tillämpning. Men också att det saknas en genusbaserad utbildning för polis och rättsväsende. Alma Padilla García på CDMCH menar att förändring kräver att problemet behandlas på alla relevanta nivåer, inom utbildning, politik, rättsväsende och ekonomi. En förändring som genomsyrar hela systemet är nödvändig. Och visst är det så. Våld mot kvinnor är ett strukturellt problem, och inget som förändras över en natt. Men den politiska viljan att förändra nuvarande system lyser med sin frånvaro, och det är istället upp till det civila samhället och organisationer som CDMCH att försöka ändra rådande maktstrukturer och attityder.

I går, den 25 november 2012 var den internationella dagen mot våld mot kvinnor. En dag på året då det systematiska förtrycket mot halva jordens befolkning uppmärksammas och motverkas. I San Cristobal de las Casas anordnades bland annat en demonstration av CDMCH.

Karin Bender, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko 2012-2013

Läs mer om Margarita Martinez här och här. Mer om kvinnliga människorättsförsvarare i Mexiko går att läsa här.

Internationell domstol fäller Guatemala för massaker

”Kvinnornas och barnens vandring uppför berget skulle komma att bli deras sista. I en dalgång mellan två bergstoppar tvingades de att lägga sig ner på mage. En del av kvinnorna fördes bort, våldtogs och sköts ihjäl, men majoriteten av offren ströps ihjäl med rep eller klubbades till döds med påkar.”

Altare till minne av offren för massakern i Rio Negro, 13 mars 1982. Foto: Aron Lindblom.

Altare till minne av offren för massakern i Rio Negro, 13 mars 1982. Foto: Aron Lindblom.

Utdraget ovan är taget från ett tidigare inlägg på fredsobservatörernas blogg om massakern i Rio Negro, Baja Verapaz, den 13 mars 1982. Samhället utplånades i en serie av totalt fem attacker genomförda av militären och paramilitärer mellan åren 1980-1982. Nu har domen för massakrerna i Rio Negro fallit i den Interamerikanska Domstolen för Mänskliga Rättigheter.

I ett skriftligt uttalande från domstolen står att den guatemalanska staten har gjort sig skyldig till ”påtvingat försvinnande av 17 medlemmar ur samhället […] varav 16 var barn”. Dessutom fastställer domstolen att staten är skyldig till ”avsaknaden av en opartisk och effektiv utredning av omständigheterna, tillgjordhet inför familjen och överlevarna under utredningen av händelserna samt misslyckandet av identifierandet av de avrättade och försvunna personerna”.

Altare till minne av offren för massakern i Rio Negro, 13 mars 1982. Foto: Aron Lindblom.

Altare till minne av offren för massakern i Rio Negro, 13 mars 1982. Foto: Aron Lindblom.

Domstolen ålägger den guatemalanska staten att betala skadestånd och eventuella rättegångskostnader för offren och deras anhöriga. Den kräver även att de guatemalanska myndigheterna utreder fallet och dömer gärningsmännen i nationell domstol. Hittills har endast en grupp före detta paramilitärer dömts för sitt deltagande i massakerna i Rio Negro och omkringliggande samhällen, medan de militära befälhavarna som gav order om dödandet  fortfarande går fria.

I ett uttalande, daterat den 19 oktober, skriver människorättscentret Centro para la Acción Legal en Derechos Humanos (CALDH) att “denna dom är ännu ett bevis för att det som ägde rum under inbördeskriget inte kan fortsätta i straffrihet. Nu måste staten utreda och döma de förövare och anstiftare som låg bakom grymheterna mot maya achí-folket”.

Rio Negro översvämmades i slutet av åttiotalet av kraftdammen Chixoy, som finansierades av Världsbanken. Innan dess hade överlevarna av massakrerna tvångsförflyttats till andra samhällen i Guatemala. Genom projektet Acoguate i Guatemala medföljer Kristna Fredsrörelsen några av de organisationer som arbetar för rättvisa för Rio Negro.

Tamara Vocar, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala

Människorättsorganisationer välkomnar frigivanden

Förra veckan kunde vi läsa om Francisco, som efter händelserna i Barillas lever med en arresteringsorder som drivit honom att gömma sig. Mer än ett halvår har gått sedan demonstrationerna i Santa Cruz Barillas, som resulterade i undantagstillstånd och ett flertal kritiserade arresteringar av lokala ledare och markrättsförsvarare, och vars händelseutveckling Kristna Fredsrörelsen har följt och tidigare rapporterat om (här och här).

Hundratals personer följde de frigivna till deras hem. Foto: Linnéa Fehrm

Hundratals personer följde de frigivna till deras hem. Foto: Linnéa Fehrm

I torsdags, den 15 november, släpptes slutligen två av de arresterade männen till följd av brist på bevis. Flera människorättsorganisationer i Guatemala välkomnar frigivningarna som, trots nästan uteblivet intresse av medierna, är en betydelsefull händelse för människor som Francisco.

Inhemska organisationer har ifrågasatt motiven bakom de totalt elva häktningarna som ägde rum under undantagstillståndet i Barillas. Många har menat att anklagelserna varit grundlösa och påhittade, med enda syfte att krossa motståndet mot vattenkraftverket Hidro Santa Cruz. Vissa av organisationerna har pekat ut olagligheter i genomförandet av gripandena, inklusive det faktum att männen anhölls av civila personer istället för polis samt att de under lång tid saknade information om varför de blivit häktade. De frihetsberövade har ibland kallats för politiska fångar, fall där det juridiska systemet använts för att kriminalisera motståndare till vattenkraftverket. Demonstrationer har arrangerats där människor krävt att de häktade männen släpps fria.

En demonstration för de häktade, arrangerad av kvinnoorganisationer, september 2012. Foto: Prensa Libre

En demonstration för de häktade, arrangerad av kvinnoorganisationer, september 2012. Foto: Prensa Libre

Sedan händelserna i maj har människorättsorganisationen Unidad de Protección a Defensoras y Defensores de Derechos Humanos (Udefegua), som Kristna Fredsrörelsen medföljer, regelbundet besökt fängelset där männen suttit inspärrade.  Organisationen har arbetat med att överse behandlingen av de häktade, utvärdera hur MR-konventionen efterlevts, och granska de juridiska grunderna bakom anklagelserna. I lördags följde Udefegua de nu frigivna männen på deras långa resa tillbaka hem, där de kunde återförenas med sina familjer och vänner.

På förfrågan av Udefegua befann sig Kristna Fredsrörelsen på plats. Närvarande var också ett flertal andra organisationer, som på olika sätt engagerat sig i de båda männens fall.

– Vi är mycket nöjda, framhöll en medlem av den organisation som utgjorde de två männens juridiska representant. Det är ett framsteg inte bara för oss, utan också för dem som fortfarande är frihetsberövade på felaktiga grunder. För dem ger det här nytt hopp.

Kvar i häkte sitter nu åtta av de personer som greps i början av maj, anklagade för bland annat terrorism.

Linnea Fehrm, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala 2012-2013

Utländska investeringar skapar problem för lokalbefolkningen

– Jag har inte kunnat återvända hem på över tre månader, berättar Francisco från Santa Cruz Barillas i norra Guatemala. Den andra maj togs vår stad över av polis och militär och sedan dess måste jag leva på flykt.

IMG_3953.JPG

Francisco är en ung man med fru och fyra barn. Sedan första maj 2012 lever han gömd eftersom myndigheterna beordrat att han ska gripas. Han har inget förtroende för polisen eller åklagarmyndigheten och litar inte på att han skulle få en rättvis prövning om han överlämnade sig.

Bakgrunden till Franciscos situation är ett planerat vattenkraftverk som spanska finansiärer ska bygga i närheten av hans hemstad. Motståndet mot det planerade vattenkraftverket i Santa Cruz Barillas är kompakt bland lokalbefolkningen och Francisco är aktiv i “Länsrådet för Huehuetenango”, på spanska förkortat till ADH, som varit drivande i folkrörelsen mot vattenkraftverket. För fem år seden var ADH med och organiserade en folkomröstning om vattenkraftverket där 46 481 personer röstade nej och bara nio personer röstade för. Att planerna kring vattenkraftverket ändå gick vidare uppfattades av många som en provokation och konflikten har länge bubblat under ytan.

Den första maj i år sköts tre män som profilerat sig som talespersoner för motståndarna mot vattenkraftverket. Två av dem överlevde attentaten men en omkom. Efter skjutningen spreds ryktet snabbt om att attentatsmännen var säkerhetsvakter som betalats av företaget. Mängder av människor organiserade sig för att demonstrera mot dammbygget och samtidigt leta efter attentatsmännen.

Undantagstillstånd utfärdas

Oroligheterna gjorde att presidenten utfärdade undantagstillstånd i Santa Cruz Barrillas och den omgivande regionen Huehuetenango. Mötesfriheten och andra rättigheter drogs in och enligt officiella uppgifter skickades 400 poliser, 200 soldater från armén och ett ytterligare okänt antal militärer från olika specialstyrkor till området. Skräcken spred sig bland civilbefolkningen och många lokala ledare, inklusive Francisco, förstod att de gjorde bäst i att hålla sig borta från sina hem. Kvar i hemmen blev kvinnor och barn som skrämdes av den militära närvaron och i vissa fall utsattes för övergrepp.

I dagsläget sitter nio personer med kopplingar till motståndet mot vattenkraftverket gripna. Samtliga är anklagade för terrorism och andra grova brott och dessutom finns arresteringsorder mot minst 20 personer till, inklusive Francisco, som anklagas för samma brott.

Det är allmänt känt att det finns svenska investeringar i andra storskaliga utvecklingsprojekt i Guatemala. Enligt det senaste numret av Diakonias tidning Dela Med så har Sveriges allmänna pensionsfonder investerat 426 miljoner kronor i Marlingruvan i Guatemala, som ägs och drivs av det kanadensiska företaget Goldcorp. Marlingruvan ligger också i norra Guatemala, inte så långt från regionen Huehuetenango där Francisco just nu gömmer sig i rädsla för myndigheterna. Marlingruvan har också orsakat konflikter, människorättsförsvarare har hotats och Diodora Hernández, en äldre kvinna och känd centralgestalt i motståndet mot Marlingruvan, sköts i ögat men överlevde mirakulöst sommaren 2010. När jag träffade Francisco på ADH:s kontor ville varken han eller de andra medarbetarna på organisationen ställa upp på bild.

– Du måste skriva om det här, säger en av Franciscos kollegor. Situationen börjar mer och mer påminna om inbördeskriget. Soldater kommer förbi och delar ut godis till barnen samtidigt som de frågar ut dem om deras föräldrar är organiserade. Det vore farligt för oss om vi var med på bild.

Regeringen utfärdar tillstånd utan att rådfråga lokalbefolkningen

Den guatemalanska regeringen har utfärdat över hundra tillstånd för att undersöka möjligheter för gruvbrytning på olika håll i landet, och sex tillstånd för att inleda gruvbrytning. Detta i ett land vars yta är nästan fyra gånger mindre än Sverige. Mellan 2005 och 2010 genomfördes över 40 lokala folkomröstningar rörande utvinning av naturresurser i Guatemala, det vill säga planerade gruvor, vattenkraft eller liknande storskaliga projekt. Enligt nationell lag och internationell rätt är guatemalanska staten skyldig att genomföra folkomröstningar när den här typen av projekt planeras i områden med ursprungsbefolkning, vilket innebär nästan hela Guatemalas territorium. Än så länge har staten dock aldrig på eget initiativ rådfrågat befolkningen så som lagen kräver. Alla genomförda folkomröstningar har istället organiserats av civilsamhället. Enligt Kristna Fredsrörelsen tenderar konflikter kring gruvbrytning och vattenkraftdammar att bli allt mer infekterade. I juli 2012 sa Lolita Chavez, talesperson för flera bonde- och ursprungsfolksrörelser, till den guatemalanska dagstidningen Siglo 21:

– Just nu ser vi en stark trend av att regeringen utfärdar undantagstillstånd som kränker ursprungsfolkens rätt till medbestämmande. Lokala radiostationer och organisationer från civilsamhället utsätts för förföljelser och man anklagar oss för att vara terrorister och jordockupanter. Det som hände i Santa Cruz Barillas är ett varnande exempel för oss alla.

Den guatemalanska staten har inte resurser att på egen hand inleda gruv- eller dammprojekt. Istället försöker staten locka till sig investeringar från utländska företag. Folkrörelsernas kritik mot denna trend handlar å ena sidan om att dessa företag borde bli bättre på att respektera nationell rätt och bidra med skattemedel till Guatemala, men det finns också en annan dimension. Majoriteten av Guatemalas befolkning tillhör ursprungsfolk med rötter i mayakulturen, en kultur som finns representerad från södra Mexiko genom hela Centralamerika. I mayafolkens kultur finns en annan “kosmovision” än den som dominerar i den västerländska och kapitalistiska världen, det vill säga en annorlunda syn på och relation till universum och Moder Jord. Lolita Chavez säger:

– Vi känner en stark koppling till luften, bergen och träden och när multinationella företag kommer och försöker köra bort oss eller privatisera vattnet så orsakar det oss mycket obehag.

Ur ett svenskt perspektiv kan kritiken vara svår att förstå, många svenskar kanske till och med skulle säga att vår gemensamma välfärd är byggd tack vare gruvindustrin, men ur mayafolkens perspektiv får Moder Jords välbefinnande inte riskeras till fördel för människors materiella vinning. Särskilt inte när det framstår som om vinsten bara tillfaller utländska aktieägare eller den inhemska eliten. Dessutom finns ett juridiskt ramverk kring den här frågan. Ursprungsfolken i Guatemala har formellt sett rätt att rådfrågas inför planerandet av större projekt inom exempelvis gruvindustrin. När detta inte görs så bryter staten mot konventioner och åtaganden gentemot den egna befolkningen och det internationella samfundet. Dessutom har FN slagit fast att det är en okränkbar rättighet att försvara de mänskliga rättigheter och därmed begår staten också ett brott om den förföljer personer som Francisco, som enbart är skyldig till att ha organiserat människor och offentligt uttryckt sitt motstånd mot statens politik.

Företaget bakom det planerade vattenkraftverket i Santa Cruz Barillas har kontaktats via e-post två gånger och blivit ombedda att ge en kommentar inför den artikeln. I oktober 2012 hade företaget fortfarande inte svarat.

Aron Lindblom, programsekreterare för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko, som besökte Guatemala i augusti 2012.

Artikeln publicerades ursprungligen i Kristna Fredsrörelsens medlemstidning Fredsnytt och på Latinamerika.nu.