DSC00264_1115x185

Inlägg från: juli 2012

Årsdagen av en massaker

Jag går upp för kullen till kapellet i Plan de Sánchez. Landskapet med en djup lummig dal och bergen som höjer sig i horisonten är även idag sådär hisnande tappa-andan-vackert, och jag tänker, för jag vet inte vilken gång i ordningen, hur ofattbart det är att så hemska saker skett på en så vacker plats som denna.

Imorgon, den 18 juli, är det 30 år sedan massakern i Plan de Sánchez. Kvällen innan hålls det vaka i kapellet som byggdes till minne av offren. Vi äter middag med en man i samhället och hans familj. De tar vänligt emot oss, som de brukar. Jag slutar aldrig imponeras av dessa starka och vänliga människor som trots att de varit med om så mycket fortsätter kämpa. Kämpa för rättvisa, för sina barn, för mat på bordet.

”Åh ni var knappt födda då”, kommenterar han vår ålder. En tandlös äldre kvinna på pallen bredvid blandar sig in i vårt samtal. ”Ja vi förlorade många kära då” konstaterar hon. Då, för 30 år sedan. Jag vill fråga hur det känns att det nu gått 30 år sedan deras nära och kära torterades, våldtogs och mördades, deras hus brändes ned och deras boskap dödades. 30 år sedan de fick se allt de ägde förstöras och de själva tvingades fly för sina liv. Jag vill fråga hur det känns att de ytterst ansvariga ännu går fria. Men jag vågar inte. Istället frågar jag om barnen, om de vet varför det är vaka ikväll. Nej, barnen vet inte, svarar han. ”De förstår inte, de tror att vi hittar på när vi försöker berätta.” Om den yngsta generationen inte vet vad de äldre varit med om, hur förhindrar man då att historien upprepar sig, undrar jag för mig själv. ”Vi äldre känner till det, min pappa har till exempel berättat för oss om det som hände”, berättar en 18-årig tjej jag pratar med under kvällen, när jag frågar henne om vad hon känner till om årsminnet av massakrerna. ”Det är olika vad föräldrarna berättar för sina barn, vissa vill inte berätta. Men jag tror det är viktigt.”

Altaret i kapellet i Plan de Sánchez. Foto: Gabriela Velasquez.

I kapellet är altartrappan full av blommor, barr, ljus, och det luktar rökelse. Längs med väggarna och framme vid altarområdet sitter människor i olika åldrar – vi räknar att runt 90 personer har samlats här i kapellet ikväll. Några barn springer omkring och leker. Vi ser ett och annat allvarligt ansikte, men stämningen är mer uppsluppen än vad man kunde vänta sig av den allvarliga högtiden; det liknar nästan mer en fest än årsdagen av en massaker. Men allvaret ligger ändå i luften, som en underton på hela kvällen. Under vakan pågår bön och lovsång, varvat med glad marimbamusik. Det finns även två män som spelar fiol och slår på en trumma, de spelar en halvt melankolisk men ändå livlig melodi om och om igen. Min unga informant berättar att musiken med trummorna och fiolerna är till för att underhålla de döda, förfäderna, för det var sådan musik som spelades förr. Marimban däremot är till för att glädja de levande, för att de inte ska känna sig för sorgsna. Fullkomligt logiskt. Förutom musik bjuds även förfäderna på dryck, både av den starkare och svagare sorten, och några av de närvarande skålar med sina döda släktingar.

Vakan pågår hela natten fram till soluppgången.  Nya människor kommer till, andra lämnar. Fler blommor läggs till på altartrappan, nya ljus. Min kollega och jag ger upp runt midnatt; imorgon vankas det mayaceremoni följt av  en minnesgudstjänst. Ute är det nu mörkt, och på väg hem till våra sovsäckar hörs ljudet av trumman och fiolen ut i natten. Hoppas nu förfäderna gläds.

Söndagen den 18 juni 1982 mördades över 200 obeväpnade civila i samhället Plan de Sánchez i Baja Verapaz. Massakern utfördes av guatemalansk militär med förevändningen att man letade efter guerilla och dess sympatisörer. Bland offren fanns män, kvinnor och barn. I mars i år kom domen mot fem militärer som för sin medverkan i massakrerna dömdes till 7710 år vardera. Dock har ännu ingen ytterst ansvarig för massakern, alltså högste befälhavare i landet under denna tid, fällts. Kristna fredsrörelsens fredsobservatörer medföljer vittnen i Plan de Sanchéz-fallet.

Gabriela Velasquez, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i  Guatemala 2012-2013

krfguatemala
När de som ska skydda dig är dem du fruktar mest

Tänk dig att du blir väckt mitt i natten av att någon slår in dörren till ditt hus. Att ett tjugotal hårt beväpnade människor tar sig in i ditt hus, riktar vapen mot dig och dina barn och vägrar ge dig svar på frågorna Vad vill ni? Vad har jag gjort?

Detta hände Adolfo Guzmán, Margarita Martinez och deras två barn den 8 november 2009 i Chiapas, Mexiko. Männen som tog sig in i deras hus var civilklädda poliser. Då Margarita och Adolfo inte fick något svar på varför detta hände, varken från dessa poliser eller ifrån myndigheter följande dagar, anmälde de händelsen. Kort därefter började dödshoten komma.

De första hoten var skriftliga. Lappar med texter som ”dra tillbaka anmälan nu”, ”ert hus är övervakat, ta hand om era barn”, ”död, död död”, och ” ha en God Jul, det kommer bli er sista” har lämnats vid familjens hem under loppet av två år. Men det skulle inte sluta vid skriftliga hot.

Den 25 februari 2010 är Margarita på väg för att hämta sin son i skolan när hon blir indragen i en skåpbil och får en svart plastpåse över huvudet. Hon blir sedan slagen i ansiktet och på kroppen av vad som tros vara ett skjutvapen. Till sist blir hon våldtagen. Övergreppet sker 36 timmar innan en rekonstruktion av händelserna den 8 november ska äga rum, som del av vittnesmål i den rättsliga processen. Efter detta får Margarita och hennes familj så kallade speciella skyddsåtgärder beviljade från interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter. Detta betyder att den mexikanska staten måste garantera familjens säkerhet. Familjen får därför polisskydd dygnet runt samt kameror uppsatta utanför huset.

Men den 24 november 2010 sker det som inte ska kunna ske. Efter ett möte med högkommissionären för mänskliga rättigheter på FN går Margarita till ett kafé i centrala San Cristobal de las Casas. Hennes polisvakt väntar utanför medan hon dricker en kaffe och läser tidningen. När hon går ut från kaféet är polismannen borta. Hon går ett kvarter för att leta efter honom när en skåpbil kör upp bredvid henne och en maskerad man ger henne ett hotbrev, klassiskt med utklippta bokstäver från tidningar. Hon uppmanas lämna detta brev till människorättscentret Frayba, Kristna Fredsrörelsens närmsta samarbetspartner och det center som hjälpt Margarita och hennes familj under åren. Under pistolhot tvingas hon sedan ta sig till kyrkogården, där hon “snart kommer att förenas med sina döda anhöriga”. Margarita lyckas därefter skaka av sig männen och tar sig springande till Frayba. Vart tog Margaritas polisvakt vägen? Enligt honom lämnade han aldrig dörren till kaféet.

Ytterligare ett hot kom i skriftlig form den 20 oktober 2011 och lämnades under familjens bil i garaget som vaktades av polis. Hotet riktades till Adolfo och det stod ungefär ”det finns ingen rättvisa, det är bättre att du håller käften annars kommer du försvinna. Vi är lagen och vi är skyddade. Död, död, död”. Det senaste hotet var också ett skriftligt dödshot riktat till Margarita och lämnades i familjens blomsteraffär. I hotet görs referenser till attacken och våldtäkten 2010 och det står också att om Margarita offentliggör brevet kommer hon att försvinna eller mördas. Hon uppmanas lämna landet. Hotet togs emot den 30 juni 2012, fyra dagar efter att Kristna Fredsrörelsens observatörer haft möte med Margarita och Adolfo.

Vad händer med en människa som gång på gång utsätts för sådana här obeskrivligt hemska övergrepp? Som gång på gång blir sviken av de som ska vara där för att skydda dig? Vad händer med en människa som inser att de som helst av allt vill skada dig är de som du vänder dig till när du blivit utsatt för orättvisor? Jag har träffat Margarita och Adolfo. Det som händer är att hela livet skakas om och vänds helt upp och ner. Det som händer är att den ständiga rädslan och terrorn man till en början upplever övergår i en likgiltighet, och tankar på döden känns snarare som en befrielse.

Adolfo arbetade tidigare på organisationen Enlace CC som arbetar med lokal utveckling och främjandet av ekonomiska, kulturella och sociala rättigheter, främst med bönder och ursprungsfolk. Tillsammans med andra hade han anmält högt uppsatta politiker i Chiapas för korruption samt börjat utreda ett fall av beskjutningar mot migranter. Det är detta som tros ligga bakom attackerna mot Adolfo och Margarita, samt att de fortsatt anmäla alla hot och attacker som de utsatts för. Att förövarna gått så hårt åt Margarita är en typisk strategi som används flitigt i både krig och fred, konflikterna utspelas på kvinnors kroppar och de hot och attacker som kvinnor utsätts för är ofta könsspecifika. Genom att bryta ned hela familjestrukturen och skapa ett konstant tillstånd av rädsla och terror vill förövarna skrämma Adolfo och Margarita till tystnad.

Sedan den första händelsen 2009 har Adolfo blivit av med sitt jobb, och på grund av polisskyddet har det varit svårt att hitta ett nytt arbete. Många av familjens vänner har sagt upp kontakten. Deras liv har förändrats, antagligen för alltid. Många organisationer lyfte fallet till en början men efter att åren gått och inga framsteg gjorts i processerna har allt färre personer fortsatt att uppmärksamma familjens situation. Varför går ni inte i exil, frågar många. Men Adolfo och Margarita är övertygade om att problemen inte kommer lösas av att de flyttar till ett land där de inte talar språket, där de antagligen inte kommer få jobb och där de kommer känna sig ännu mer ensamma. Trots snart tre år av ett liv i ständig rädsla och ovetskap finns fortfarande en vilja att kämpa, de vill inte ge upp, den tillfredsställelsen är de inte beredda att ge sina förövare och de vars order dessa lyder.

Karin Bender, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko 2012-2013

Skriv på RedTDT:s blixtaktion efter senaste hoten:
http://redtdt.org.mx/d_acciones/d_visual.php?id_accion=211

Efter hoten i november 2010 gjorde Kristna Fredsrörelsen en blixtaktion för Margarita och Frayba. Läs mer här: http://fredsobservatorerna.wordpress.com/2010/11/30/agera-nu-allvarliga-hot-mot-frayba/

I den senaste rapporten från Frayba om tortyr i Chiapas går det att läsa mer om Margarita och de attacker hon utsatts för (spanska):  http://www.frayba.org.mx/archivo/informes/120608_info_final.pdf

Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer kommer att fortsätta samtal med Margarita och Adolfo under året och kommer eventuellt påbörja medföljning.

krfguatemala
Vapenhandelns konsekvenser i Guatemala

Klockan är ungefär fem på morgonen, när jag vaknar av ett skarpt, pangande ljud. ”Förmodligen skottlossning”, bekräftar taxichauffören som jag några veckor senare nämner händelsen för, ”i Guatemala City äger de rum hela tiden.”

Taxichauffören och jag passerar DIGECAM, en guatemalansk myndighet som bland annat ansvarar för registrering av vapen. Det är början av maj och en drygt veckolång obligatorisk vapenregisteringskampanj har precis avslutats. Alla Guatemalas vapenägare har haft mellan den 19 och 28 april på sig att åka till DIGECAMs kontor i huvudstaden och anmäla innehavet av sina pistoler och gevär. Målet har varit att registerföra alla vapen som cirkulerar i landet.

Kö utanför DIGECAM. Foto: Linnéa Fehrm

Kö utanför DIGECAM. Foto: Linnéa Fehrm

En uppsjö vapenbutiker omger kontoret. Vem som helst kan handla – inget tillstånd behövs.

Registreringskampanjen har flitigt följts av lokal media. Kön utanför DIGECAMs kontor har under de första dagarna beskrivits som kaotisk: människor som väntat i tiotalet timmar och ibland övernattat på trottoaren, vägar som tillfälligt stängts av för att ge plats åt de tillströmmande. Köande har klagat på oordning och brist på information, och anställda på myndigheten har börjat erbjuda förtur i kön i utbyte mot skyhöga summor.

”I dessa tider är det nödvändigt att ha ett vapen för att skydda sitt liv och sin bostad”, läser jag vid ett tillfälle någon vid namn Ofelia García säga till Prensa Libre, Guatemalas största dagstidning, medan hon intervjuas i kön utanför registeringskontoret.

Under veckan kommer jag läsa flera liknande uttalanden, men just detta är intressant av en särskild anledning: Ofelia tillhör en allt större mängd kvinnor som bär vapen. Redan 2009 rapporterade Latin American Tribune om guatemalanska kvinnors växande intresse för att beväpna sig i självförsvarssyfte (”större intresse för varje dag”, enligt DIGECAM:s dåvarande byråchef). I år kan DIGECAM:s färska lista konstatera att antalet kvinnliga besökare på registeringskontoret fortsätter att öka – liksom antalet kvinnor som grips för olaga vapeninnehav, enligt polisen.

I ett försök att skydda sig från våld har den kvinnliga delen av befolkningen rustat sig med vapen. I själva verket använder sig ofta förövaren just av våldsoffrets egna vapen, särskilt om offret maktmässigt är underlägsen förövaren vilket ofta är fallet vid våld mot kvinnor, som någon påpekade i en artikel om ämnet. Medan antalet mord på både kvinnor och män har sjunkit något de senaste två åren, är känslan av otrygghet fortfarande högst befogad. Förra året mördades femton personer varje dag i Guatemala, vilket gör landets mordstatistik per capita till en av världens högsta. 80 procent av dessa mord begicks med skjutvapen.

Inbördeskriget i Guatemala tog slut för sexton år sedan men många av de krigsredskap som forslades in i landet finns kvar. Det FN-finansierade avväpningsprogrammet som verkställdes efter att fredsavtalet skrivits under lyckades bara beslagta en liten del av mängden krigsmateriel som fanns i omlopp. Idag beräknar FN att en och en halv miljon vapen finns i Guatemala – ett per tionde invånare. Den stora tillgängligheten till vapen anges vanligtvis som en del av förklaringen till den höga mordsstatistiken. Med hjälp av illegal handel hamnar dessutom en del av dessa så småningom i händerna på bland annat organiserade brottslingar i Mexiko och väpnade grupper i Colombia, där de fortsätter att döda och skada.

Eller så hamnar de kanske mycket närmare oss. Vid en googling på ”vapen” och ”Guatemala”, kommer jag in på en svenskspråkig köpsida med – just det – vapen till salu, till synes direkt från Guatemala. Här kan man välja mellan skjutvapen, stridsvapen, pistoler och annan utrustning, och bilder på artiklarna samt återförsäljares namn finns till den köpsugnes hjälp. Jag trycker på några av de länkade butikerna och kommer till adresser i Guatemala City. Mellan vilka och hur, eller ens om, några svensk-guatemalanska affärer av detta slag äger rum går inte att utläsa, men sidans blotta existens är för mig ytterligare ett bevis på vapenproblematikens angelägenhet för oss.

Tillbaka till DIGECAM. Arbetsbördan på myndighetskontoret avtog allt eftersom registeringskampanjen fortskred. Mot veckans slut var den ringlande kön förbytt till några enstaka personer, och kontoret uppgavs ha stängts tidigare än planerat på grund av brist på besökare. Vid stängning sammanfattades kampanjen närmast som ett misslyckande med endast strax över en tredjedel av det förväntade antalet inskrivningar som slutresultat. Diskussioner om en förlängning av registeringsperioden inleddes sedermera på regeringsnivå. Förslaget underkändes av kongressen, och minst en kvarts miljon vapen saknas fortfarande i DIGECAMs pärmar.

Hänt sedan dess: förra veckan beslutade den guatemalanska staten att sälja mellan 5 000 och 8 000 pistoler ur bland annat militärens och poliskårens arsenal. Den som är ute efter ett större sortiment än det som finnes på den svenskspråkiga hemsidan kan därmed gå in på guatecompras.com – den guatemalanska statens officiella onlineshop – och lägga sitt bud. Vi andra kan istället hjälpa till att motarbeta internationell vapenhandel genom att exempelvis delta i Kristna Fredsrörelsens Speak Out-kampanj, här.

Linnea Fehrm, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala 2012-2013

P.S 2-14 juli möts världens regeringar i FN-högkvarteret för att förhandla fram ett globalt avtal för den globala vapenhandeln- Arms Trade Treaty (ATT). Kristna Fredsrörelsen finns på plats och arbetet kan följas här, här och här. D.S

krfguatemala