DSC00264_1115x185

Inlägg från: juni 2012

Gör en insats för människorättsförsvarare i Latinamerika!

“Uppgifter från finska Hufvudstadsbladet och pressmeddelanden från organisationer i Mexiko gör gällande att en finsk medborgare och en mexikansk medborgare ska ha dödats. Enligt den mexikanska tidningen La Jornada attackerades en delegation av internationella observatörer när dessa var på väg till samhället San Juan Copala för att överlämna kläder, mat och filtar.”

Affisch från Oaxaca: "Vi kräver frihet och de skickar militärer." Foto: Aron Lindblom.

Affisch från Oaxaca i Mexiko: “Vi kräver frihet och de skickar militärer.” Foto: Aron Lindblom.

Raderna ovan skrev vi här på fredsobservatörernas blogg den 28 april 2010 då vi hade nåtts av den tragiska nyheten om morden på Alberta ”Bety” Cariño Trujillo, mexikansk människorätts-försvarare, och Jyri Antero Jaakkola, internationell observatör från Finland, som dödades när de deltog i en solidaritetskaravan i Oaxaca den 27 april 2010. Morden kom som en chock för många och manade oss på Kristna Fredsrörelsen till handling. Som fredsrörelse får vi aldrig stå tysta inför våld eller övergrepp. Som medföljningsorganisation måste vi använda vårt inflytande och vårt goda rykte för att skydda de som förföljs eller hotas.

Sedan maj 2010 har Kristna Fredsrörelsen drivit på och krävt rättvisa för morden på Bety och Jyri. Vi har genom brev och möten med mexikanska myndigheter uppmanat den mexikanska staten att utreda vad som hände och garantera människorättsförsvarares rätt att arbeta fritt och utan rädsla för våld eller övergrepp. Våra uttalanden till stöd för människorättsförsvarare i Mexiko samlade underskrifter från 16 internationella organisationer 2010, 29 organisationer 2011 och 24 organisationer 2012. Vi har fått svar från Mexikos myndigheter, men än så länge har ingen dömts för morden och enligt personer med insyn i rättsprocessen så har inte mycket hänt med utredningen sedan 2010.

I maj i år fick vi ett brev från Mexikos presidentkontor där de skrev:

“Tack för ert brev, våra medborgares säkerhet är en av de högsta prioriteringarna för den sittande regeringen och vi utkämpar därför i dagsläget en strid mot den organiserade brottsligheten.”

Svaret från presidenten nämnde ingenting om att alla människor har rätt att engagera sig för de mänskliga rättigheterna utan att utsättas för våld, vilket var brevets grundkrav. Den nuvarande situationen för de mänskliga rättigheterna i Mexiko är mycket svår. Förra året registrerade den mexikanska människorättsorganisationen ACUDDEH 209 kränkningar av mänskliga rättigheter, vilket motsvarar en ökning med 418 % jämfört med året dessförinnan.

Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer skickas till Colombia, Mexiko och Guatemala för att bistå hotade människorättsförsvarare med skydd och internationell närvaro. Fredsobservatörernas närvaro ska motverka hot men om hot ändå skulle förekomma kan vi också agera med exempelvis myndighetsbesök eller blixtaktioner.

Just nu genomför Kristna Fredsrörelsen en blixtaktion för civilbefolkningen i Bojayá, Colombia, som utsattes för en massaker för tio år sedan. Efter massakern lovade Colombias regering gottgörelse för Bojayás invånare. De skulle få sina mänskliga rättigheter garanterade, inklusive tillgång till sjukvård, arbete och strömförsörjning. Idag, tio år senare, har staten fortfarande inte uppfyllt sina löften, och majoriteten av de som flydde har inte kunnat återvända till sina hem.

Den 25 juni hade blixtaktionen fått 170 underskrifter från våra medlemmar och sympatisörer, men ju fler vi är desto bättre. Klicka här för att läsa mer och skriva under!

Aron Lindblom, programsekreterare Fredstjänst & Internationell Medföljning i Mexiko, Kristna Fredsrörelsen.

Läs 2012 års uttalande för rättvisa för Bety och Jyri (spanska) här, och se vårt svar till Mexikos presidentkontor (spanska) här.

krfguatemala
Felipe Calderóns hundkyrkogård

När jag hoppar in i en taxi här i San Cristobal de las Casas, sätter min hjärna igång diabildspresentationen, klick, klick, klick. Det är de mångtaliga och i dagstidningarna omtalade feminicidios, kvinnomorden, som min hjärna återskapar och spelar upp för mig. De flimrar förbi, kvinnokropparna, kalla, döda, med kläderna sönderslitna, gärna i ett dike. Torterade, nästan alltid våldtagna, slängda, för att de är människorättsförsvarare, journalister, obekväma, eller bara kvinnor helt enkelt.

I går, den 26 juni, var den internationella dagen mot tortyr. Årsdagen för FN:s konvention mot tortyr då den trädde i kraft år 1987. Tortyrkonventionen, med syfte att förhindra tortyr och garantera att förövarna bestraffas, är ratificerad av 147 länder, däribland Mexiko.

Tortyr: ett medvetet, överlagt angrepp på en enskild människas psyke, kropp och värdighet. Det innebär att utsätta en individ för olaglig och oförsvarlig smärta och förödmjukelse.

För att komma till bukt med sådana hemskheter har den mexikanska regeringen tagit sitt ansvar. I juni 2009 förband sig Mexiko sig till att förebygga och bestraffa tortyr samt att snabbt och effektivt utreda tortyranklagelser och kämpa mot straffrihet inom detta område. Tortyr är enligt Mexikos grundlag förbjudet. I mina öron låter detta toppen, den mexikanska staten gör allt i sin makt för att utplåna tortyr i Mexiko.

Men, när Amnesty International skriver i sina rapporter att 12 000 avrättningar registrerades i Mexiko år 2011, eller att närmare 9 000 lik i Mexiko i skrivande stund ligger och väntar på att bli identifierade, eller att i år har sex journalister mördats inom loppet av en månad, då mörkas min molnfria himmel.

Sedan, när jag läser om att poliser, alltså statsanställda löntagare, i tjänst våldtar 26 kvinnor som i fallet San Salvador Atenco i maj 2006, utan att straffas, då börjar jag undra. Gör den mexikanska staten verkligen allt det där, som den säger att den gör för att försäkra Mexikos medborgare ett liv fritt från tortyr? Jag börjar undra om det ligger en och annan hund begraven på president Felipe Calderóns bakgård.

Hemma hos Margarita Martínez Martínez och Adolfo Guzmán Ordáz bekräftas min farhåga: På Felipe Calderóns bakgård ligger en hundkyrkogård.

– Jag brukade vara så rädd för att dö, säger Margarita. Nu är rädslan borta, nu tänker jag att efter allt som hänt mig och min familj, och som fortsätter att hända just nu i denna stund, så vore det en befrielse att dö.

Margaritas man Adolfo jobbade för en människorättsorganisation. När han för snart tre år sedan anmälde högt uppsatta tjänstemän för korruption, dröjde det fem dagar innan det första hotet kom. Sedan dess har livet varit ett helvete för Margarita, Adolfo och deras två barn. Ett liv fyllt av mordhot, rädsla, trakasserier, kidnappning, våld.

Och förövaren?

– Staten, den mexikanska staten, alla tecken och ledtrådar tyder på det, uppger Adolfo med sin låga, lugna stämma.

Fallet bekräftar att den mexikanska statens fingrar når långt in i en syltburk av knarkhandel, tortyr, korruption, och de är kletiga. Fallet synliggör även en krigföring där kvinnor systematiskt används som vapen. För att pressa Adolfo att ta tillbaka anmälan, mot inflytelserika politiker och statstjänstemän, utövar förövarna våld, trakasserier och övergrepp på hans fru.

Ja, ibland har jag bara lust att lägga mig ner och dö. Men det ska jag inte göra. Jag stänger dörren till taxin, tackar för skjutsen och kommer att fortsätta fråga mig själv och andra varför det ska vara så jävla svårt att sluta trakassera, våldta och mörda oss.

Arijana Marjanovic, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko

Här kan du läsa den senaste rapporten om tortyr i Mexiko, från 26 juni 2012.

Hela intervjun med Margarita och Adolfo kan inom kort läsas på bloggen.

krfguatemala
Dagen för de som aldrig återvände hem

Ett av brunnschakten på La Verbena. Foto: Tamara Vocar

Fem meter i diameter. Ungefär så stort uppskattar jag att det stora hålet som öppnar sig i marken framför mina fötter är. Hur många meter djupt det är vågar jag inte gissa. Jag böjer mig försiktigt fram över skyddsrepet i ett försök att få en glimt av vad som finns på botten. Med nöd och näppe lyckas jag skymta utspridda klädesplagg och delar av skelett innan mina reflexer tvingar mig att räta på mig för att inte förlora balansen.

Jag befinner mig på La Verbena, en kyrkogård belägen i Guatemala City. Hålet vars botten jag precis har skymtat är en brunn som under många år fungerade som en massgrav för personer från den guatemalanska huvudstaden som hade utsatts för påtvingade försvinnanden och utomrättsliga avrättningar. Hit fördes de efter sin död, märkta med ett kort som påvisade deras okända identitet, XX.

– Hittills har vi grävt ut 3 300 personer från den här brunnen, men från den därborta har vi återfunnit 12 200 kroppar, säger Jorge Rodriguez, en av rättsteknikerna som arbetar på utgrävningsplatsen, och pekar i en annan riktning.

En stunds förvirring uppstår när jag med blicken försöker söka efter platsen han syftar på, jag ser inga fler brunnar av samma magnitud som den som gapar monstruöst framför mig. Det visar sig att mitt misstag är just det, brunnen han pratar om är nämligen bara 1 x 1,5m bred. Blotta tanken att fler än 12 000 personer grävdes fram ut detta smala och 25 meter djupa schakt är hisnande och svår att greppa.

I väntan på analys och DNA-test.
Foto: Tamara Vocar

Jorge Rodriguez arbetar för organisationen Fundación de Antropología Forense de Guatemala (FAFG) – på svenska Stiftelsen för Rättsantropologi i Guatemala. När utgrävningarna på La Verbena avslutas i slutet av juli i år beräknar Jorge och hans team ha funnit resterna av fler än 17 000 personer. Därefter väntar ett gediget arbete med DNA-prover och analyser för att fastställa dödsorsak och identitet på personerna.

För tillfället står utgrävningarna på La Verbena stilla, FAFG har nämligen skickat de flesta av sin personal till en militärbas i staden Cobán. Inom loppet av tre och en halv månad har över 230 kroppar grävts fram ur massgravar där men än så länge är arbetet långtifrån färdigt. Aura Elena Farfán, människorättsförsvarare och ordförande i organisationen Familiares de Detenidos-Desaparecidos de Guatemala (FAMDEGUA), på svenska ungefär Anhöriga till Gripna-Försvunna i Guatemala, samarbetar med FAFG i utgrävningarna i Cobán. Hon berättar för den guatemalanska dagstidningen Prensa Libre att de förväntas hitta närmare 1 000 personer i massgravarna.

Aura Elena och övrig personal på FAMDEGUA har på grund av upprepade hot medföljts av Kristna Fredsrörelsen under rättegångar och utgrävningar av massgravar i närmare tio års tid. Under en intervju med Kristna Fredsrörelsen berättade hon att FAMDEGUA blev varse om massgravarna i Cobán genom anmälningar som inkom under flera års tid från de försvunnas anhöriga. De hade bevittnat hur militärer hade sökt igenom personers hem och sen fört med sig kvinnor, män och barn i fullastade lastbilar som åkte till militärbasen. Personerna som fördes dit kom aldrig ut därifrån igen. På samma militärbas utbildas idag internationella fredsbevarande styrkor som bland annat arbetar för FN i Kongo och Filippinerna.

Arbetet med att finna svaren bakom de många tusentals försvunna från Guatemalas långa inbördeskrig pågår alltså än idag, sexton år efter fredsavtalens undertecknande. På flera platser i landet träder anhöriga fram och berättar nya historier som de tidigare var för rädda för att dela med sig av; vittnesmål om olaga bortföranden genomförda av militärer, poliser eller paramilitärer, utan förklaring. Samtidigt upptäcks med jämna mellanrum nya massgravar, fyllda med döda som fortfarande har ögonbindel och ihopbundna händer och fötter. Många av dem med spår av tortyr.

Idag, den 21 juni, är den nationella dagen mot påtvingade försvinnanden här i Guatemala. Idag minns Guatemala de 45 000 personer som försvann spårlöst under inbördeskriget. Dessvärre vänder den guatemalanska staten än idag oftast dövörat till att göra upp med sin mörka historia. Den gör det genom att inte klara upp brotten från inbördeskriget, inte ställa de ansvariga till svars och inte tillhandahålla vare sig förklaringar eller förlåt till de anhöriga.

Tamara Vocar, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala

Läs tidigare blogginlägg om den nationella dagen mot påtvingade försvinnande här och om statens brott mot mänskliga rättigheter under inbördeskriget här.

Se en intervju som Kristna Fredsrörelsen genomförde med den medföljda människorättsförsvararen Aura Elena Farfán den 27 april 2012 om fallet Cobán. Hör Aura Elena berätta om fenomenet påtvingat försvinnande, fynden i massgravarna och hur påtvingade försvinnanden påverkar de anhöriga.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=223qfGhaYMI&w=853&h=480]

krfguatemala
Den militära närvaron väcker traumatiska minnen till liv

Människor från olika delar av landet protesterar mot undantagstillståndet i Santa Cruz Barillas. Foto: Tamara Vocar

– Detta beslut är inte taget till följd av påtryckningar från civilsamhället, utan vi har analyserat läget sedan flera dagar tillbaka, sade Pérez Molina till tidningen Siglo 21.

Presidentens uttalande till trots, upphävdes undantagstillståndet efter kraftiga protester och internationell uppmärksamhet. Många menade att åtgärden var oproportionerlig i relation till händelserna som hade föranlett den: att 200 män intog militärbasen i Santa Cruz Barillas i raseri efter att en lokal ledare dödats och två andra ledare skadats i ett bakhåll av gärningsmän som påstods ha koppling till det spanskägda vattenkraftverket Hidro Santa Cruz.

Det lokala civilsamhällets svar lät inte vänta på sig. Den 14 maj anmälde Consejo de los pueblos Maya del Occidente (CPO)  – ungefär Rådet för Mayafolket i Väst – den guatemalanska staten till landets Konstitutionsdomstol för att ha brutit mot Guatemalas grundlag och anförde att kriterierna för ett införande av undantagstillstånd inte hade uppfyllts. Den 15 maj mobiliserade organisationer från civilsamhället en demonstration i solidaritet med det drabbade samhället, där 4000-5000 personer från hela landet tågade till provinsen Huehuetenangos huvudort. Två dagar senare krävde även den guatemalanska människorättsorganisationen La Unidad de Protección a Defensoras y Defensores de Derechos Humanos Guatemala (UDEFEGUA)– Enheten för Skydd av Människorättsförsvarare i Guatemala – i nationell media att undantagstillståndet skulle upphävas.

Från svenskt håll tog Kristna Fredsrörelsen initiativ till att flera svenska solidaritets- och biståndsorganisationer, däribland Forum Syd och Diakonia, kontaktade Guatemalas ambassad i Stockholm för att uttrycka sin oro över att militären användes för att kontrollera folkliga protester (läs uttalandet här).

Den militära närvaron sprider oro

Kristna Fredsrörelsen besökte Santa Cruz Barillas i förra veckan och talade med invånare som berättade att situationen påminner dem om 80-talet, den värsta epoken under det 36-åriga  inbördeskriget i Guatemala. Av rädsla för att bli gripna tog flera invånare sin tillflykt till bergen när militären nu återigen, decennier efter inbördeskriget, äntrade staden. I media har det rapporterats om att de som stannade kvar i staden utsattes för trakasserier, misshandel, vandalism och stöld när deras hem besöktes av militären. Det har även förekommit anmälningar om flera fall av sexuella övergrepp begångna av militärer, på kvinnor och minderåriga.

Regeringen mobiliserade 480 militärer och 350 poliser från hela landet till samhället under undantagstillståndet. Men trots att åtgärden numera är hävd är den militära och polisiära närvaron fortsatt hög. Enligt regeringen är den bibehållna närvaron ett sätt att säkerställa lugnet i samhället, men den nationella paraplyorganisationen för den guatemalanska Maya- och bonderörelsen, Waqib Kej, vittnade under en presskonferens om att närvaron snarare skapar oro och rädsla bland invånarna, vilket även vi fick bekräftat under vårt besök. Olika personer berättade om skott som avfyras regelbundet i närheten av deras hem, andra om fotsteg som hörs utanför deras hus om nätterna av vad som misstänks vara militärer eller personer med koppling till vattenkraftverket.

Många lokala ledare gripna

Under de första dagarna efter att undantagstillståndet infördes riktade presidenten och inrikesministern all fokus på de så kallade upprorsmakarna, som i media kallades fyllon, påstods tillhöra knarkkarteller eller vara involverade i organiserad brottslighet. Otto Pérez Molina gick till och med så långt att han hävdade att det är internationella organisationer som ligger bakom konflikterna i samhället, eftersom de manipulerar invånarna till att motsätta sig vattenkraftverket.

Sedan oroligheterna den 1 maj har 17 lokala ledare gripits, anklagade för för brott som terrorism och kidnappning. Flera av dem talar ingen eller knapphändig spanska och vet fortfarande inte ens vad de står anklagade för, trots att de har suttit häktade i flera veckor. De flesta av de gripna var på ett eller annat sätt engagerade i motståndet mot vattenkraftverket.  Flera organisationer ifrågasätter de juridiska grunderna bakom gripandena och menar att det hela var iscensatt för att ha en ursäkt att förgöra motståndet mot vattenkraftverket. Det existerar en lista på ytterligare närmare 100 personer med arresteringsorder mot sig.

Det tog närmare fyra veckor, fram till den 26 maj, innan två säkerhetsvakter på vattenkraftverket greps, misstänkta för att ligga bakom den lokale ledaren Andrés Pedro Miguels död och Pablo Antonio Pablos och Esteban Bernabé Mateos skador den 1 maj i år.  De anklagade hävdade under förhör att de agerade i självförsvar efter att två av männen öppnat eld mot dem och attackerat dem med machete, något som tillbakavisas av de skadade som hävdar att de var obeväpnade.

Det spanska vattenkraftverket skamfilat

Enligt uppgifter från civilsamhället och media har de två bröderna som står bakom vattenkraftverket Hidro Santa Cruz, spanjorerna Luis och David Castro Valdivia, ett skamfilat rykte även på hemmaplan. Under åren som deras företag expanderade sin verksamhet till Guatemala (från 2006) anklagade åklagaren i den Högsta Domstolen i Galicien Luis Castro Valdivia och hans svåger, som då var högsta chef på departementet för Energi, Gruvnäring och Industri, bland annat för maktmissbruk och mutbrott. Den 23 juni 2011 dömde Galiciens högsta domstol  ett av Castro Valdivias företag för korruption och  tjänstefel.

Statens roll i konflikten

Både nationell och internationell rätt fastställer invånarnas rätt att bli konsulterade i frågor som rör utvinning av naturresurser i deras närhet. Redan 2007 genomfördes ett så kallat Consulta Comunitaria, kommunalt rådslag, i Santa Cruz Barillas där invånarna tillfrågades om vattenkraftverket Hidro Santa Cruz. Antalet deltagare registrerades till 46,481 personer, varav 46,472 röstade nej till all aktivitet som påverkar miljön i Santa Cruz Barillas. Endast 9 personer röstade för.

Trots det beslutade Energi- och Gruvdepartementet i maj 2011 att  bevilja tillståndet för bygget av vattenkraftverket, som sedan dess varit igång.

Under en presskonferens, sammankallad av UDEFEGUA riktades skarp kritik mot statens roll i konflikten.

– Våldshandlingarna i Barillas är en direkt konsekvens av statens handlingar eftersom den inte har respekterat det lokala rådslag som hölls av invånarna 2007, uttryckte UDEFEGUAS koordinatör Claudia Samayoa.

Tamara Vocar, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala

krfguatemala