Det var den 13 februari 1982. Rosa minns att hon stod i köket och förberedde kvällsmaten. Då hördes skottlossning. Armén hade kommit och gerillan stod beredd för att försvara byn, eller kanske snarare för att ge människorna tid till att fly. Alla i familjen sprang. José tänkte: ”Jag måste få med mig något att äta, barnen har ju inte ätit än.” Så i farten ryckte han åt sig ett par tortillas, ett paket socker och några små paket med buljong. De lämnade grytorna som puttrade bakom sig, hönsen och grisarna och det dukade bordet.
Väl inne i den snåriga djungeln vågade de pusta ut någon sekund. José var tillsammans med sin fru Rosa och två andra vuxna, men var var alla barnen? Den yngsta av de sex barnen var bara åtta år. Tiden gick. Efter två dagar hörde de ny skottlossning och en granat som smällde. Det var den 15 februari 1982.
”Nu har armén hittat några och dödar dem”, sade José.
Han hade rätt. 14 personer, varav två gravida kvinnor, dödades i Santa Maria Tzejá-massakern.
Minnesmonument för massakern i Santa Maria Tzejá
Efter 15 dagar visste de fortfarande inte var barnen var. Kanske levde de inte längre. Några hade ju blivit dödade. De hittade en annan bybo som påstod att deras dotter var bland de döda. De kom till ett skjul där de brukade förvara majs. Och där såg de några inristade bokstäver i träet. ”Ni hittar oss vid våra kohagar”, hade deras 15-åriga son skrivit. Det första livstecknet, vilken lycka! Det dröjde inte länge förrän de hade återförenats med barnen.
José och Rosa är vad man i Guatemala kallar för ”ladinos”. Det betyder att de är nästan lika ljusa i skinnet som jag och att de har spanska som modersmål. Med undantag av några ladinofamiljer så består Santa Maria Tzejá av en maya-quichébefolkning. Men varken etnicitet eller religion spelade någon som helst roll om man befann sig på fel plats vid fel tillfälle när diktatorn Fernando Romeo Lucas García regerade.
José och Rosa med familj var med i den första gruppen från byn som lämnade Guatemala för att fly till Mexiko. De levde en månad i bergen. Det var en svår månad. De försökte komma åt sina odlingar för att få tag i något ätbart men ofta gick de hungriga. Det var inget svårt beslut att ta, att bestämma sig för att fly till Mexiko, enligt José. Det var ingen tvekan om att armén var ute för att mörda. För att nå gränsen vandrade de i fem dagar. De vandrade genom djungeln och de har själva svårt att förstå hur de hittade. Det fanns inga stigar. En gång gick de vilse och upptäckte att de vandrat i helt fel riktning. Men de nådde Mexiko och de träffade genast en familj som var beredd att ge dem jobb. José menar att det var flera som passade på att utnyttja situationen med alla flyktingar som billig arbetskraft. De hade ju ingenting när de kom och var tvungna att ta vad som erbjöds. Det kom fler och fler flyktingar hela tiden men inga från Santa Maria Tzejá. De andra byborna träffade de först när de blev förflyttade och ihopsamlade i Campeche – en annan delstat i Mexiko. De bodde i Mexiko i tolv år innan de till slut fick återvända till Santa Maria Tzejá.
Rosa sitter och suckar djupt. Jag är rädd för att hon ska börja gråta. Hon vill inte minnas, säger hon. Jag ångrar att jag ställt så många frågor.
”Vi hade ju ändå tur”, säger José. ”Alla våra barn lever. Det var så många som förlorade barn och syskon och föräldrar… Och många som hade barn som försvann och som växte upp på andra platser…”
Elina Peronius, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala 2011-2012
*Fotnot: Rosa och José heter egentligen något annat.
