DSC00264_1115x185
Ett år sedan morden i Oaxaca

Rättvisa för Bety Cariño och Jyri Jaakola!

I karavanen som gav sig av den 27 april ingick bland annat lärare som hoppades kunna återuppta undervisningen i samhället, aktivister från ett antal europeiska länder och journalister från den mexikanska tidningen Contralínea. Redan innan karavanen nått San Juan Copala utsattes den för skottlossning.  Två personer dödades i attacken: Bety Cariño, människorättsförsvarare från den mexikanska organisationen CACTUS, och Jyri Jaakkola, internationella observatör och medlem i den finska organisationen Uusi Tuuli (New Wind). Karavanens övriga deltagare flydde hals över huvud in i skogen, där vissa av dem höll sig gömda i flera dagar innan de lyckades ta sig ut ur området.

Det mexikanska civila samhället samt EU med Finland i spetsen reagerade kraftigt och krävde genast en opartisk utredning om vad som inträffat. Oaxacas guvernör vid tidpunkten, Ulises Ruíz – densamme som brutalt slagit ned de omfattande folkliga protesterna i delstaten 2006 – svarade med att misstänkliggöra det internationella deltagandet i karavanen.  Trakasserierna mot invånarna i San Juan Copala eskalerade med fortsatta mord, misshandel och kidnappningar. Ett antal nya karavaner planerades, både till San Juan Copala och därifrån till Mexiko City, men blev antingen stoppade längs vägen eller avlysta i sista stund på grund av nya mord eller hot. I september 2010 gick paramilitärerna till sist in i samhället och tvingade dess invånare att lämna sina hem. Sedan dess har de invånare från San Juna Copala som var lojala med den autonoma kommunen inte kunnat återvända till sina hem.

Under sommaren 2010 hölls guvernörsval i Oaxaca och PRI – Partido Revolucionario Institucional – förlorade guvernörsposten i delstaten för första gången på över 70 år. Den nye guvernören, Gabino Cué från partiet PRD, har lovat att utreda händelserna och göra det möjligt för flyktingarna att återvända hem, men ännu har inte processen kommit vidare. En grundläggande orsak är att flyktingarna från San Juan Copala inte törs vittna, eftersom staten inte kan garantera deras säkerhet, trots att den Interamerikanska kommissionen beslutat om särskilda skyddsåtgärder.

Den 27 april kommer att uppmärksammas av Kristna Fredsrörelsen på två orter i landet:

Stockholm: Café Hängmattan, Södermannagatan 10, T-bana Medborgarplatsen. Klockan 18: Infomöte om Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer. Klockan 19: Minnesstund.

Malmö: Kulturcentret Glassfabriken, Kristianstadgatan 16. Klockan 18-20: ¡Justicia ya! Om San Juan Copala och situationen för urfolk och människorättsförsvarare i Mexiko.

Kristna Fredsrörelsen har skrivit ett brev till mexikanska myndigheter för att be om rättvisa för morden på Bety Cariño och Jyri Jaakkola. Brevet är skrivet på spanska och går att läsa här:

Kristna Freds ber om rättvisa för Bety och Jyri

Front Line Defenders uppmärksammar Kristna Fredsrörelsens brev om Bety och Jyri (obs, länken tycks inte fungera längre i februari 2012)

Artikel på spanska om det aktuella läget i San Juan Copala i Oaxaca, Mexiko: http://contralinea.info/archivo-revista/index.php/2011/04/24/copala-las-armas-se-imponen/?home

Foton tillhörande samma artikel: http://contralinea.info/contraluz/2011/abril/230/?home

Ida Asplund, tidigare fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko (2010-2011).

I ett tält på vägen

Jag vaknar till av att tältet där jag ligger lyses upp av en långtradare som vräker förbi. Marken skakar och yrvaken är jag övertygad om att den ska köra rakt in i tältet då min säng är exakt en meter ifrån vägen. Jag vänder mig om och försöker somna om. Jag ligger hopkurad då sängen är alldeles för kort. Höfterna skaver för halmmadrassen är hård. Det blir aldrig tyst. Även när trafiken avtar framåt natten fortsätter maskinerna låta ute på sockerrörsfälten. Jag har sovit här en natt. 222 familjer har turats om att sova här åtta år.

2003 försvann en man. En bonde som kämpade för bönders rättigheter, för mayaindianers rättigheter till mark. Han, och många andra bönder jobbade för en förmögen godsherre. I denna text kallar jag bonden för Carlos. Han hade blivit utsatt för hot flera gånger och hans fru hade anmält dessa men blev aldrig tagen på allvar. Klockan fyra en morgon kom en av godsägarens säkerhetsvakter och sa till Carlos att de var tvungna att åka med en påse gödsel till en annan bondgård. Och det var det sista man såg av honom.

Carlos är idag en av de 45 000 guatemalaner som är försvunna.

Fackföreningen Mayaarbetare utan jord (som Carlos var med i) och hans andra kollegor på bondgården beslutade sig för att ockupera bondgården där han jobbat tills någon tar tag i fallet, tills någon utreder var som egentligen hänt med Carlos. Ett år senare försöker man ett flertal gånger kidnappa Carlos son. En kvinna som försvarat sonen blir i sin tur kidnappad av 12 män och hittas mördad några dagar senare.

31 augusti 2004 sker första försöket till förhandling med staten. Bönderna som ockuperar bondgården ombeds att gå där ifrån då det är en privat egendom. Deras svar är att de inte tänker röra sig tills någon utreder Carlos fall. Polisen tar då upp sina vapen och det blir en blodig sammandrabbning där nio bönder och tre poliser mister livet.

Efter detta lovar staten att utreda fallet inom 30 dagar. Men då inget skett efter denna tid beslutar sig bönderna för att ockupera bondgården ännu en gång. Ett flertal möten hålls och bönderna lovar att fredligt lämna bondgården 21 november 2004. Men trots detta kommer polisen 20 november och för bort dem med våld. Bönderna bestämmer sig då att istället ockupera vägen framför bondgården tills rättvisa uppnås. Och här har de bott sedan dess. I åtta år. Åtta år under hot.

Ordföranden i föreningen tittar på mig, ler matt och säger:

”Jag tackar Gud. Ni ska veta att jag känner mig mycket glad (…) Vi var otroligt förtryckta här men sedan började den internationella medföljningen. Helt plötsligt såg godsägarna utlänningar och helt plötsligt minskade hoten och förtrycket. Förr brukade folk skjuta i luften för att skrämma oss. Skjuta över tälten. Ta ner våra banderoller. Godsägarens säkerhetsvakter försökte bränna ner våra tält, förgifta vattnet vi använde oss av. Och detta upphörde när vi fick internationell medföljning här. Ert internationella stöd har varit otroligt värdefullt för oss.”

Jag sitter på en plaststol och kollar ut över marken som bönderna förr brukade. Idag används den bara till sockerrörsproduktion. Sockerrör för export. Sockerrör som inte kan mätta några hungriga munnar. Marken skakar och två militärfordon åker förbi. Unga män sitter på flaket med handen på avtryckaren. Jag möter deras blick och de ser förvånade ut. Tänker på hur sjukt det är att man har så mycket makt bara genom att vara vit. De åker vidare och det är dags för oss att äta kvällsmat.

Vi går in i en liten hydda full med rök. Jag försöker kväva min hosta och tänker på hur det skulle vara att leva inne i denna hydda. Den frodiga kvinnan inne i tältet ger oss en mjuk kram och ber oss sitta ner. Hon berättar att hon har ont i benet, men att hon inte har råd att gå till doktorn. Dessutom berättar hon att de som ockuperar vägen är svartlistade på sjukhuset och ändå inte brukar få vård. Jag sneglar ner på hennes ben och ser ett varigt sår som är en och en halv decimeter stort och inser att detta ben är dubbelt så stort som det andra. Förfärad försöker jag koncentrera mig på kaffet hon hällt upp till mig istället. Eller ska jag säga sockervattnet med en touch av kaffe.

Klockan är halv åtta och det är becksvart. Dagen är slut.

Jag vaknar efter en orolig natt. Klockan är halv sju. Min kollega är redan uppe. Vi går till det rökiga tältet och eftersom vi är fint folk får vi en stor tallrik med kött till frukost. Kött och kaffe. En ny favorit.

Sedan är det dags för oss att lämna de 22 tälten vid vägen. Dags att åka tillbaka till vårt hus i Guatemala City. Vi pussar alla farväl och de omfamnar oss och tackar oss. Efter sex timmars bussfärd kommer vi hem. På kvällen lägger jag mig i min säng. Innan jag somnar skänker jag en tanke till familjerna vid vägen. Hoppas att de en dag får lyckas med sin kamp. Hoppas att staten en dag ber om förlåtelse, kompenserar dem för deras lidande.

Jag hoppas att det inte är en önskedröm.

Sofia Gadelii, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala.

För er som kan spanska finns mer information om det här fallet på Acoguates blogg.

Byte av observatörer

Som tidigare nämnts på bloggen har koordinatören Aron Lindblom och hans fredsobservatörer avslutar sina kontrakt på Kristna Fredsrörelsen. Aron har varit koordinatör i två år och fredsobservatör innan dess i ett år. Han har såklart gjort ett jättejobb inom organisationen och i Guatemala har han därför fått en stor tårta och ett fint avfirande. De nya fredsobservatörerna heter Zofie Bengtsson, Malin Kullmar, Karin Bender, Kajsa Stenberg, Sofia Gadelii och Elina Peronius. De har försökt fundera ut ett motto som de nedan försöker visa i bilder: “Med hopp om fred”. Välkomna!

 Lisa Hederstierna, Koordinatör

Fredsobservatörer drog publik på Café Hängmattan i Stockholm
Förra årets fredsobservatörer samlade på Café Hängmattan i Stockholm.

Förra årets fredsobservatörer samlade på Café Hängmattan i Stockholm.

De nyligen hemkomna fredsobservatörerna berättade om det arbete de utfört under nästan ett år i Mexiko och Guatemala under en helkväll den femte mars på Café Hängmattan i Stockholm. Den varma och känslofyllda avslutningen på vårt uppdrag som fredsobservatörer firades i sällskap med gamla och nya fredsobservatörer, familj, vänner och bekanta. Bilderna som vi tagit under året glimtade förbi på väggen i ett bildspel, en efter en, och på en sekund var jag tillbaka på andra sidan Atlanten mitt i de där stunderna som ligger lagrade på en speciell plats i hjärtat.

Under kvällen pratade vi om arbetet och livet som fredsobservatör, ungdomars perspektiv på situationen i Guatemala och Mexiko, samt svensk vapenexport. Sju fredsobservatörer fyllda av intryck och erfarenheter fanns på plats för föredrag och informella samtal. Det blev intressanta diskussioner och gemensam analys tillsammans med publiken.

Besökarna fick slutligen också sina kunskaper om svensk vapenexport satta på prov genom en frågesport där vinnarna fick med sig den tecknade boken ”En hjälpande hand” för att kunna fördjupa sig mer i ämnet. Givetvis ett ämne där många frågor dök upp som man inte visste om man skulle skratta eller gråta åt. En av frågorna som i alla fall drog mer skratt än gråt var mot vem Sverige har vapenembargo; Israel, Usama bin Laden eller Saudiarabien. Svaret? Usama bin Laden.

Ett stort tack till alla som kom och förgyllde vår kväll med skratt, intresse och frågor, det var väldigt speciellt för oss att få dela kvällen med er!

Cecilia Gadd och Darinka Medina, före detta fredsobservatörer och medlemmar i Kristna Fredsrörelsen.