DSC00264_1115x185

Inlägg från: februari 2011

Livsfarliga Guatemala

Det är livsfarligt att bo i Guatemala. Tusentals människor blir brutalt mördade varje år. Under 2010 dog hela 3200 personer av våld, de allra flesta män men även ett flertal kvinnor och barn. Ingenstans och vid ingen tidpunkt går man riktigt säker, åtminstone inte om man får tro statistiken.

Till minne av Victor Leiva, ett av våldets offer. Foto: Anton Svensson.

Farligaste platsen i Guatemala är huvudstaden Guatemala City, här mördades nästan 900 människor under året som gick. Den farligaste delen av staden är zon 18 med 166 mord under förra året. För mig känns det tryggt att veta att den tidigare så ökända zon 1, där jag tillbringar större delen av min tid under besöken i stan, bara kommer på en delad fjärde plats med 76 dödade under 2010. Antalet mördade i Guatemala är knappast på väg att sjunka. Härom dagen läste jag färska siffror i dagstidningen Prensa Libre som berättade om 666 mördade bara i januari. Av dessa föll 90% offer för skjutvapen medan de resterande höggs ihjäl eller mördades på annat vis.

Våldsnivån har länge varit hög och antalet våldsamma mord fortsätter att öka. Numera dödas fler männsikor än under vissa år under den väpnade konflikten på 80-talet. Den mest utsatta yrkesgruppen har på senare tid varit busschaufförerna. Under året som gick strök hela 130 oskyliga busschaufförer med, nästan alltid i samband med rån och utpressning. Ett av de mest uppmärksammade våldsbrotten mot bussar på senare tid var det terrordåd som ägde rum i huvudstaden under året första dagar. Minst nio personer sprängdes i luften då en kvinna lämnade kvar en väska med sprängämnen som detonerade strax efter det att hon stigit av.

En annan utsatt yrkesgrupp är butiksinnehavare. De utsätts för ständiga hot och tvingas betala stora summor till så kallade beskyddarligor. Den som inte har råd eller lust att betala får istället själv betala med sitt liv. De flesta våldsbrotten begås med skjutvapen, en vara som finns i överflöd i Guatemala. Bland annat tack företag som vår svenska stolthet och välfärdsgynnare Bofors som gör sitt till för att bidra till den dagliga dosen av skräck för oss som är bosatta i den här delen av världen.

Källa: GAM:s (Grupo de Apoyo Mutuo en Gautemala) årliga rapport om MR-situationen och våldshandlingar i Guatemala under 2010.

Anton Svensson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen 2010-2011.

krfguatemala
¿Slavarbete?

Då majskörden i år på många håll mer eller mindre eliminerades av häftiga naturkatastrofer tvingas fler guatemalaner än vanligt lämna sina hem för att bege sig till kusten. Det är där de flesta stora plantagerna finns som erbjuder arbete. Arbete under hemska förhållanden utan några som helst försäkringar eller sociala trygghetssystem och dessutom nästan helt utan lön. 20-30 kronor per dag för 12 timmars stressarbete är inte mänskligt.

Baja Verapaz är ett av de områden som drabbades hårdast av stormen Agatha och utbrottet av vulkanen Pacaya som lamslog Guatemala under ett par dagar under slutet av maj förra året. Skördarna förstördes nästan helt av den aska som begravde stora delar av landet. De extrema regnen och den därpå följande torrperioden har också bidragit till att skördarna är exceptionellt sparsmakade denna säsong.

Majsen är redan slut i många hushåll och familjerna tvingas numera köpa all mat de behöver. En medelstor guatemalansk familj förbrukar åtminstone en quintal (45 kilo) majs per vecka, en säck i den storleken kostar numera cirka 150 kronor att köpa vilket medför en kostnad på minst 600 kr per månad. Till detta kommer ett flertal övriga utgifter för andra matvaror, kläder, mediciner och skolavgifter för den del av befolkningen som är så lyckligt lottad att de kan lägga undan pengar till studier.

Kaffe, Foto: Anton Svensson

I regionen Baja Verapaz finns nästan inga potentiella inkomstkällor för en vanligt lantbrukare utan högre utbildning. Det enda alternativet som återstår för mångas överlevnad och familjeförsörjning är att åka till kusten för att arbeta. Den här tiden på året är det framför allt kaffeplockning som gäller och många beger sig sig till regionen Chiquimula för att ägna sig åt kaffeplockning under slavlika villkor. I själva verket är priset på kaffe högre än någonsin här i Guatemala, men detta återspeglas inte i de fattiga kaffeplockarnas lövtunna lönekuvert. Jobbet sker på ackord och ger den stackars kaffeplockaren mellan 30 och 40 quetzales (ungefär motsvarande kronor) per quintal. Dessvärre är det nästan omöjligt att hinna plocka en quintal under de timmar som solen behagar vara närvarande. De jag pratar med säger att de jobbar hela dagarna från strax före soluppgången tills en bra stund efter att solen gått ner med endast ett par korta puaser för att äta. Trots de många arbetstimmarna hinner de allra snabbaste plocka ett knappt quintal kaffe vilket innebär en dagslön på cirka 30 quetzales för tolv timmars arbete.

Utflykten till kusten är inget glädjefyllt utan snarare ett nödvändigt ont för de familjer som tvingas lämna sina hem för att bege sig till de stora plantagerna för att arbeta. Lediga dagar existerar inte heller för den som behöver tjäna ihop till brödfödan. Efter några veckors slavarbete är det färdigskördat, plantageägaren slänger ut sina trälar som vänder hem några futtiga men livsviktiga hundralappar rikare än vid ankomsten. Bara resan till och från Baja Verpaz kostar dem nästan motsvarande en veckolön, men för den som inte har något annat att välja på så är det bara att bita i den sura kaffebönan.

Anton Svensson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala

krfguatemala
Blodiga pensioner

Trots rapporter om mordförsök, kidnappningsförsök, hot och utbrett folkligt missnöje kring gruvan Marlin i Guatemala så fortsätter Sveriges allmänna pensionsfonder investera i gruvföretaget Goldcorp. Journalisten David Isaksson har besökt Guatemala och skriver om guldgruvan i en ny artikel i Sidas tidning Omvärlden. På frågan “hur många mord krävs det för att ni ska ompröva er investering i gruvan?”, svarar Nadine Viel Lamare, ordförande för de allmänna pensionsfondernas etiska råd, att hon inte tänker kommentera frågan. Marlingruvan har länge kritiserats av civilsamhället i Guatemala och även av en rad internationella organisationer och institutioner. Förra året uppmanades den guatemalanska staten att stänga gruvan av internationella arbetsorganisationen (ILO), interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, FNs särskilda sändebud för ursprungsfolkens rättigheter, med flera. Kritiken från de internationella institutionerna rör sig främst om att lokalbefolkningen aldrig rådfrågades innan gruvan öppnades samt att det råder stor oklarhet kring gruvans miljöpåverkan (företaget Goldcorp använder cyanid för att utvinna guld ur berget).

Läs David Isakssons artikel “Guld, mord och misshandel” här.

Vi från Kristna Fredsrörelsen har skrivit mycket om guldgruvan Marlin här på vår blogg. Använd gärna bloggens sökfunktion för att hitta tidigare artiklar.

Aron Lindblom, koordinatör.

krfguatemala
Guatemala vägrar att erkänna sin historia

I slutet av november invigdes ett omfattande konstprojekt till minne av de som föll offer för de talrika och fruktansvärda massakrerna i Baja Verapaz. En grupp engagerade personer som kallar sig memoria fotografica är de som ligger bakom den 119 meter långa datorproducerade väggmålningen som pryder hela ena sidan av den mur som omger kyrkogården i Rabinal. Redan två månader efter invigningen är det någon som har förstört stora delar av väggmålningen, någon som vägrar att erkänna en viktig, om än vidrig, del av Guatemalas historia.

Den förstörda väggmålningen i RabinalHär om dagen fick jag närvara vid den pressträff där de ansvariga för projektet frågades ut om hur det ser på det inträffade. Enligt Julia Cortez, en av de inblandade i memoria fotografica och tillika ledare för den guatemalanska organisationen för vittnen efter folkmordet (Asosiación para la Justícia y Reconciliación-AJR), är det ett dåd av någon som vägrar erkänna denna del av Guatemalas historia. Det kan mycket väl vara någon som känner sig hotad av att sanningen på ett så tdligt vis blir en del av det offentliga rummet. Många av de som bär ansvaret för folkmordet i Guatemala, går fortfarande fria och har viktiga positioner i samhället och till och med i den guatemalanska kongressen.

Enligt en annan representant för memoria fotografica är det ett stort problem i Guatemala att staten inte erkänner denna del av landets historia. Undervisningen i skolan tar inte upp vad som verkligen hände under tiden för folkmordet. Endast en liten del av landets mer än 500-åriga tradition av förtryck tas upp i undervisningen, nämligen spanjorernas ”erövring” av landet under det tidiga delen av 1500-talet.

Det är inte första gången som incidenter av det här slaget äger rum i Rabinal. För några år sedan vandaliserades de monument som upprättades på kyrkogården till åminne av massakrer i kringliggande lokalsamhällen. Den eller de som den här gången förstörde väggmålningen i Rabinal har varit hängiven uppgiften och använt sig av redskap för att försöka få loss det väl fästa och värmebehandlade plastmaterialet. Den idoga gärningsmannen har också försökt bränna sönder delar av det svårförstörda materialet.

Rätten att få offentliggöra sanningen, angående det som ägde rum under folkmordet, är en av punkterna i det fredsavtal som skrevs under 1996. Enligt Julia Cortez är det inträffade en brott mot de mänskliga rättigheterna som man inte bör ta lätt på. Hon känner sig väldigt sårad av det som inträffat. Rätten att berätta sin historia utan att utsättas fysiska eller psykiska hot eller övergrepp är en mänsklig rättighet. Förhoppningsvis kommer historien snart att komma ifatt Guatemala och sanningen bli tillgänglig för alla.

Anton Svensson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala

krfguatemala
Plötsligt kommer döden så nära, så påtaglig, så naken…

Victor Leiva Foto: Amandine Grandjean

Jag har sett honom många gånger här i huset, och jag har ibland irriterat mig (som inte berott på honom utan på omständigheterna kring hans besök) för att han har varit här, men det känns tungt. Plötsligt får ett våldsoffer ett levande ansikte för mig, ett leende ungt ansikte som verkade vilja omfamna livet, och livet honom. Morgontidningarna rapporterar dagligen om tiotals personer som fallit offer för våldet, men nu hann det i kapp någon som jag flera gånger i veckan har sett hemma hos oss. Victor blev skjuten i natt när han gick ut från en lokal där han hade hållit lektioner i dans och kroppsuttryck. Han blev 24 år.

Victor tillhörde Caja Lúdica, ett konstnärskollektiv som spelar teater och karnevalsmusik, dansar och utövar cirkuskonster. De åker ut till byar som drabbats av militärernas våld för att dela med sig av sin konst och hålla i workshops för unga som många gånger upptäcker konsten och gör den till sitt verktyg att uttrycka sig och ibland försörja sig med. De är unga och entusiastiska, tror på människan och att man kan bygga upp en fredskultur i ett mycket våldsfyllt land.

Victor är den fjärde av medlemmarna som mördats. Hans död påminner mig om hur ömtåligt livet är, framför allt här. (Igår kväll hörde jag i radion att 666 personer har  mördats under årets första månad. Det är nästan 200 fler än samma period förra året.) Hans död påminner åtminstone mig om att människorna omkring oss kan sluta leva när som helst, var som helst och hur som helst, långt före de borde. Men den påminner mig också om att vi ska värna om varandra den tid vi lever.

Alva Azócar, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala

krfguatemala