Inlägg från: december 2010
Såväl internationella som nationella organisationerna uttrycker sin avsky och sorg över bortförandet och mordet på antropologen Emilia Quan i Guatemala och kräver att myndigheterna utreder händelserna. Emilia Quans kropp hittades nästan ett dygn efter att hon blev bortförd tillsammans med kollegan Victor Lopez när de var på väg att överlämna böcker till biblioteket i samhället Todos Santos Cuchumatán, Huehuetenango. Victor Lopez hittades misshandlad och bunden till händer och fötter på eftermiddagen den 7 december 2010 samma dag som de blivit bortförda, men Emilia Quan saknades fortfarande då. När man slutligen fann hennes kropp på morgonen den 8 december i kommunen Todos Santos Cuchumatán, bar den spår av grov misshandel.
I ett uttalande från La convergencia por los derechos humanos (sammanslutning av flera olika människorättsorganisationer) den 8 december 2010 uppmanar man de guatemalanska myndigheterna att göra en ordentlig utredning av brotten för att kunna klargöra vad som skett och varför. Man uppmanar även staten att garantera säkerheten för sociala organisationer och människorättsförsvarare i Huehuetenango som jobbar för utveckling, säkerhet och rättvisa.
Emilia Quan var 27 år gammal och arbetade som utredare på Centro de Estudios y Documentación de la Frontera Occidental de Guatemala (CEDFOG). Cedfog jobbar med att framställa studier och samla information om Huehuetenango och samhällspolitiska frågor. Det är en organisation som Kristna Fredsrörelsen och Acoguate besöker regelbundet i regionen Huehuetenango och Emilia Quan var en av våra kontakter under dessa besök.
Charlotta Pettersson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala
Jag har försökt vänta några dagar med att skriva den här texten för att känslorna ska sjunka undan och insikten över upplevelsen att vara med på minneshögtiden för offren för massakern i Las Dos Erres skulle infinna sig. Problemet är dock att det inte verkar hända. Jag får helt enkelt göra mitt bästa ändå och hoppas att jag kan återge något av denna mycket speciella upplevelse till er läsare.
Monumentet tillägnat offren för massakern i Las Dos Erres. Foto: Cecilia Gadd
Det börjar med en soluppgång över landskapet uppe i norra Guatemala. Soluppgångar har alltid varit något magiskt för mig, mycket mer än solnedgångar. Jag tror att jag kommer ihåg varenda soluppgång jag någonsin sett, och inte minst den här kommer bli ett sådant minne. Det är vad jag sitter och tänker i minibussen på väg till kyrkogården där minneshögtiden ska börja. Här låg alla offren från massakern begravda efter den första gravöppningen år 1994-1995, men just nu finns de inte där. Jag såg kartongerna med de drygt 250 kropparna för nästan precis en månad sedan i Guatemala City. De finns på en rättsantropologisk organisation som håller på att genomföra DNA-prov på resterna, eftersom den tekniken inte var tillgänglig när den första gravöppningen gjordes.
Det är första gången jag återvänder till kyrkogården i Petén sedan jag medföljde den andra gravöppningen i fallet i april. När vi kliver ur minibussen finns ett femtiotal välbekanta ansikten framför mig. Släktingarna till de som dog i massakern har samlats vid monumentet som tillägnats offren, på dagen 28 år efter att massakern begicks. Monumentet är utsmyckat i glada färger och runt staketet hänger foton från samhället och den första gravöppningen. Minnesstunden börjar med att två familjemedlemmar till offren talar om sina känslor den här dagen med stöd av slitna högtalare. Rättvisa. Ingen hämnd. Är det för mycket begärt? Men jag tänker, vad är egentligen rättvisa när över 50 militärer går in i ett samhälle och våldtar och torterar för att sedan döda alla som finns på plats, och de börjar med spädbarnen. Jag är jurist och har studerat rättvisa i nästan fem år, men jag har inget svar. Det står dock klart att rättvisa inte kan vara att de som begick massakern, och framförallt de som planerade och beordrade den, går helt utan straff.
Det stora för i år, och som en av representanterna för den juristbyrå som agerar målsägandebiträde för släktingarna understryker i sitt tal, är att den nationella rättsprocessen har gått framåt. Anklagelserna har slagits fast, vittnen och andra bevis har presenterats och nu väntar alla bara på att själva rättegången ska börja under nästa år. Tre anklagade står inför rätta i Guatemala, bland dem den dåvarande befälhavaren för militärbasen i närheten av Las Dos Erres, som pekats ut av släktingarna som ansvarig för massakern. En annan före detta militär dömdes i september till 10 års fängelse i USA för att han ljugit om sitt deltagande i massakern i sin ansökan om medborgarskap. Efter att han gripits av myndigheter i USA erkände han omgående att han mördat ett spädbarn under massakern. Ytterligare två före detta militärer kommer inom en snar framtid inför rätta för samma anklagelse i USA. Efter avtjänat straff kan de bli utlämnade till Guatemala. En fjärde anklagad väntar på utvisning från USA för att ha tagit sig in i landet illegalt.
Med rättegången inför dörren, försöker presidenten för organisationen för släktingar till försvunna, som är målsägande i rättsprocessen, att uppmuntra släktingarna att göra allt för att stötta advokaterna i deras arbete. Hoten finns där, men om de verkligen vill döda oss, så kommer de inte bemöda sig med att hota först, säger hon. Det är inte en tidpunkt där det finns utrymme att ge vika för rädslan eller smärtan som det innebär att minnas och berätta. Övertygelsen att sanningen och rättvisan är den enda vägen för att skapa ett annat Guatemala är den röda tråden i hennes tal. Det är så hon börjar beskriva de mördade och försvunna; det var det de strävade efter. I slutänden är det samma mod som de försvunna och mördade hade som hon nu ber släktingarna som står där framför henne att visa. Att vara beredd att riskera sitt liv för en framtid som är värd att leva i. Jag vet inte om jag hade kunnat visa det modet om 14 av mina familjemedlemmar hade mördats i en massaker, vilket är fallet för en del av människorna vid minnesstunden.
Familjemedlemmarna placerade ut små flaggor med offrens namn på inne i monumentet, på samma plats där de tidigare legat begravda. Det fick det att kännas som att offren var närvarande. De var där för att dela ett ögonblick med sina familjer. En annan vacker stund, fylld med symbolik, var när två barn och en kvinna släppte tre vita duvor fria. En representerade de döda barnens själar, och de andra de unga och de äldre. Duvorna var ivriga att komma iväg och deras flaxande fick barnen och många i publiken att le och skratta.
Det finns så mycket som berört mig under den här medföljningen. Soluppgången kommer att finnas kvar; orden, hoppet, sorgen och skratten också. Men kanske framförallt modet. När vi står inför ett omänskligt våld träder modet fram på vad faktiskt kan tyckas vara ett omänskligt sätt. För hur mycket mod kan en person besitta? Och vart kommer det osjälviska modet ifrån? Det fortsätter att förundra mig, men framförallt att inspirera mig.
Cecilia Gadd, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala
Tidigare blogg om Las Dos Erres:
Varje år publicerar organisationerna OMCT och FIDH en gemensam rapport om människorättssituationen i världen. Nedan följer en sammanfattning av rapporterna för Mexiko och Guatemala från 2010.
Mexiko
I rapporten om Mexiko påtalas de kränkningar som begåtts av militären i kampen mot den organiserade brottsligheten. Militären används till rent polisiära uppgifter vilket är problematiskt eftersom anmälningar mot militären om tortyr, försvinnande, mord, häktningar på lösa grunder och andra typer av övergrepp inte utreds av civila myndigheter. Istället utreds brott begångna av soldater av särskilda militärdomstolar som anses bidra till den utbredda straffriheten.
Ett annat centralt tema för människorättsförsvarare har varit kampen för ursprungsfolkens rättigheter, särskilt i förhållande till utvinning av naturresurser. Repressionen mot ursprungsfolk har varit särskilt framträdande i Chiapas, Oaxaca och Guerrero, de delstater som har de högsta fattigdomstalen och störst andel ursprungsfolk.
Mexiko är ett viktigt transitland för migranter, men det är också många som försöker lämna landet, eller som söker sig hit. Rapporten uppger att cirka 18 000 centralamerikaner varje år kidnappas av den organiserade brottsligheten i Mexiko. Särskilt alarmerande är att det ofta sker med myndigheternas goda minne, ibland även med deras samverkan. Straffriheten är utbredd och de migranter som faller offer för den organiserade brottsligheten är i det närmaste totalt rättslösa. Journalister som skrivit om korruption eller om den organiserade brottsligheten har också i flera fall utsatts för hot eller till och med mördats.
I november 2009 dömdes Mexiko av den interamerikanska domstolen i fallet ”Campo algodonero”, där tre unga kvinnor försvann och sedan återfanns mördade i Ciudad Juárez 2001. Domen understryker Mexikos misslyckanden angående våld riktat mot kvinnor. Den interamerikanska domstolen har också dömt Mexiko för påtvingande försvinnanden under det så kallade smutsiga kriget på 70-talet. I domen karaktäriserar man detta som en period av systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna från statens sida. Mexiko har ännu inte vidtagit några åtgärder för att uppfylla åläggandena i domen.
Guatemala
Under 2009 var antalet mord och andra våldsbrott i Guatemala fortfarande skrämmande högt och straffriheten vid denna typ av brott var så hög som 98%. Enligt åklagarmyndigheten för mänskliga rättigheter begicks det 6 498 mord. Det utbredda våldet i samhället har också allvarligt påverkat människorättsförsvararnas situation.
För att komma tillrätta med straffriheten och den utbredda korruptionen inrättades 2007 CICIG, den internationella kommissionen mot straffrihet i Guatemala. CICIG:s arbete har bidragit till att ett antal lagar har stiftats, vars mål är högre rättssäkerhet och bättre kontroll av de vapen som cirkulerar i samhället. Det återstår att se vilken effekt dessa lagar kommer att få samt i vilken mån myndigheterna kommer att följa CICIG:s rekommendationer.
Under det gångna året ökade regeringen militärens budget. För första gången sedan fredsavtalen 1996 har militärbaser öppnats på nytt, och framför allt i de områden där inbördeskriget utkämpades som mest intensivt. I dessa områden finns enligt rapporten ofta stora ekonomiska intressen, som möts av motstånd från den organiserade befolkningen. Detta har lett till en oro över att militären skall komma att sättas in mot sociala protester i framtiden.
Guatemala är ett land med hög social marginalisering, som framför allt drabbar landets ursprungsfolk. Många lokalsamhällen lever under hot om vräkning, på grund av att marken har sålts eller planerar att säljas till stora företag för utvinnande av naturresurser. De som motsätter sig att lämna marken drabbas i många fall av hot och trakasserier. Även fackligt aktiva och aktiva inom bonderörelsen, har varit särskilt utsatta under året.
Under 2009 dömdes för första gången en militär för övergrepp begångna under inbördeskriget, då Felipe Cusanero Coj dömdes till 150 års fängelse för sex påtvingande försvinnande. Domen följdes av ytterligare en dom för påtvingade försvinnanden i december 2009 och en i oktober 2010. Processerna har kännetecknats av hot mot vittnen och mot de personer som försöker uppdaga sanningen om vad som skedde under inbördeskriget. Dessa kategorier av människorättsförsvarare tillhör de allra mest utsatta i Guatemala idag, enligt OMCT/FIDH:s årsrapport 2010 om situationen för människorättsförsvarare i världen.
OMCT är The World Organisation Against Torture och FIDH The International Federation for Human Rights. Tillsammans utgör de The Observatory for the Protection of Human Rights Defenders som tidigare i år publicerade årsrapporten “Annual Report 2010, Steadfast in Protest” rörande människorättssituationen i världen.
Rapporten finns att läsa här.
Ida Asplund, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko.
Andra länkar
Första domen för påtvingade försvinnanden i Guatemalas nationella rättssystem:
http://fredsobservatorerna.wordpress.com/2010/08/31/historisk-dom-i-guatemala/
Domen för försvinnandet av Fernando García:
Så här kan det se ut i trafiken i Guatemala City. Foto: Aron Lindblom.
Den morgonen tutade lastbilarna precis som vanligt när jag cyklade till jobbet från El Zapote. Efter bryggeriet kom shellmacken och sedan svängde jag ut på den stora vägen, Calle Martí. Det handlar om kanske tvåhundra livsfarliga meter längs Calle Martí innan jag kan svänga in på andra avenyn (segunda avenida) och vägen in mot centrum.
Jag cyklade förbi tvätteriet på tredje gatan i zon ett, mellan andra och första avenyn, och lämnade min stora ryggsäck fylld med tvätt. Mest kalsonger, strumpor och kökshanddukar. Och ett par t-shirtar med hårdrocksmotiv, såklart. Det skulle nog få plats i en maskin, sa killen i tvätteriet, och eftersom jag inte ville ha varken sköljmedel eller torktumling så blev det bara tolv quetzales. Jag cyklade nöjt vidare mot kontoret och tänkte att i det här soliga vädret kommer tvätten torka på nolltid ute på takterrassen.
Dagen gick. Jag kollade mejl och bytte ett par ord med en kollega. Brevet där vi ber Utrikesdepartementet och de allmänna pensionsfonderna att dra tillbaka sina investeringar från det hänsynslösa gruvföretaget Goldcorp var färdigt och jag skickade vidare det till svenska ambassaden i Guatemala för kännedom. Klockan blev kvart över ett och jag cyklade till tvätteriet för att hämta min tvätt innan lunchen. På väg tillbaka till kontoret tog jag första avenyn samma väg tillbaka, passerade fjärde gatan och hade nästan korsat också femte gatan när bilen slog in i mitt bakhjul och slungade mig ner i gatan.
Det var en vinröd japansktillverkad bil som kom emot mig från höger. Jag såg den när jag började passera gatan och tänkte att den var ganska nära men att den nog skulle stanna. Jag körde på. Bilen körde också på. Jag tänkte att den nog skulle sakta ner. Jag körde vidare med min stora ryggsäck full med tung, våt tvätt. Det skulle kosta på att stanna och jag var ju bara två kvarter från kontoret. Jag hade bra fart och bra balans och hade bett två kollegor vänta på mig för att vi skulle äta lunch tillsammans. Jag skulle bara vara borta i fem minuter. Jag körde på. Bilen körde på. Jag tänkte att jag nog skulle hinna över till andra sidan innan bilen kom. Sedan kände jag en enorm kraft bakifrån. En svischande, sugande kraft som drog och pressade bakhjulet bort åt vänster och som slog mig ner i asfalten. Jag hade ingen chans att stå emot kraften.
Bilen körde inte fort, snarare väldigt långsamt, men kraften var obönhörlig och oemotståndlig. Jag låg på marken. Jag såg bilen fortsätta bort. Var den blå eller vinröd? Bilen saktade ner. Jag satt fast. Kom det fler bilar från samma håll? Jag försökte orientera mig och lyfta huvudet för att inte bli påkörd igen. Jag såg trottoarkanten. Jag såg botten av en lyktstolpe och ett avlopp vid trottoarkanten. Jag satt fast, insnurrad i min cykel. Jag hade jävligt ont i mitt lår. Jag hade inte skadat mitt huvud. En kvinna skrek. Bilen stannade och en man steg ut. Mannen kom fram till mig och tog min hand för att hjälpa mig upp. Jag hade jävligt ont. Jag ville inte resa mig upp. Mannen hjälpte mig upp. Är du okej, frågade han? Jag är okej, sa jag. Förlåt mig, fortsatte jag, det var inte ditt fel. Jag vet, sa mannen, så du klarar dig då? Jag är okej, sa jag. Okej, adios, sa mannen och gick tillbaka till sin bil och försvann. Jag tror att bilen var grå. En kvinna kom fram till mig med en iskall flaska vatten i handen. Jag såg vad som hände sa hon, mår du bra? Jag har jävligt ont, sa jag, mest i låret, men jag tror inte att jag har brutit något.
Vi stod kvar och pratade en stund, hon gav mig vattenflaskan men jag minns inte vad vi sa. Hon sa att hon jobbade på ursprungsfolks- och bondeorganisationen CONIC. Hon hade kläder på sig som indikerade att hon identifierade sig som ursprungsfolk. Mörkblå kjol och en vit blus med lila och blå broderier. Jag kände inte igen mönstret på hennes kläder. Hon såg inte ut att vara ixil och inte heller kakchiquel, men mer än så kan jag inte säga. Jag tyckte att hennes kläder kanske påminde lite om kläderna som kvinnorna bär i Pantelhó i Chiapas, men hur skulle hon ha fått tag i sådana kläder? Jag började må illa och ville spy. Jag bestämde mig för att köpa blommor till kvinnan och gå förbi CONICs kontor någon gång för att ge dem till henne. Har du någonstans att ta vägen, frågade kvinnan? Var är vi, frågade jag, vilken gata står vi på? Det här är femte gatan, sa kvinnan. Då ligger mitt kontor bara två kvarter bort, sa jag, jag tror att jag kan gå dit. Ta hand om dig då, sa kvinnan, och i samma ögonblick kom en berusad man fram till oss och tiggde pengar. Hej, gringo, kan du ge mig ett par quetzales? Jag lutade mig framåt över cykeln och ville spy. Jag kände små svettdroppar bryta fram längs min överläpp, panna och hals. Munnen var torr. Det kändes som jag var alldeles vit.
Grabben, sa mannen, kan du låna mig ett par spänn till att köpa mat? Han tittade på mig med stel men ofokuserad blick. Han hade svart hår och ljusbrunt skinn men ögonen var konstigt iskalla och ljusblå. Kvinnan kom tillbaka och sa till mannen att jag just hade varit med om en olycka. Oj då, sa han, vad hände med dig lilla gringo? Jag mår bra, sa jag, låt mig vara. Jag vill ju bara hjälpa till sa mannen, fortfarande berusad, vart är du på väg? Det är lugnt, sa jag, jag klarar mig. Jag hävde upp ryggsäcken på ryggen. Den var inte så tung som jag trodde att den skulle vara. Du pratar bra spanska, sa mannen, vart är du på väg? Hörru, låt mig hjälpa till då, ge mig ett par spänn, jag vill ju bara ha något att äta! Ni är rätt många gringos här va? Var kommer du ifrån? Är du från USA? Kom igen gringo, jag vill bara snacka lite, ska jag ta din väska?
Jag haltade långsamt framåt längs trottoaren. Högerbenet värkte så mycket att jag inte kunde stödja mig på det. Cykeln blev min krycka. Trottoaren var för svår att gå på. Det var för många lyktstolpar i vägen, för många kanter och sprickor. Jag tog ett steg åt sidan, ner på vägen. Bilar mötte mig och jag hoppades att de inte skulle köra in i mig igen. Jag ville spy. Det gjorde ont. Plötsligt var jag inte så långt borta från kontoret. Mannen var borta, jag vet inte vart han tog vägen. Jag behövde gå på toaletten. Magen mullrade och jag undrade om jag skulle hinna fram och in på toaletten i tid. Jag kom att tänka på en gång på lågstadiet när jag kissade på mig i byxorna för att toalettsitsen inte vill ställa sig upp ordentligt. Det var på den tiden då jag vägrade sätta mig på främmande toaletter. Jag undrade om samma sak skulle hända igen, men mullret i magen gav med sig och försvann. Jag kände ingen panik längre men smärtan i mitt lår blev allt mer intensiv. Jag måste få hjälp. Framme vid kontoret lyckades jag få upp nyckeln och öppna dörren. Jag parkerade min cykel, fällde till och med ned stödet, och såg en kollega längre in i huset. Snälla, kom och hjälp mig, sa jag. Jag måste lägga mig ner. Jag la mig på soffan i gästrummet och där stannade jag i två timmar, uppassad av mina kollegor. Jag fick ett glas vatten, en filt, mat och folk höll mig sällskap. Jag grät i cirka tio sekunder när ingen annan var i rummet och önskade att jag var långt, långt borta från Guatemala. Ligg här och vila i en halvtimma så kommer du känna dig bättre, sa en kollega. Sedan somnade jag.
Jag vaknade ett par gånger men slöt ögonen igen och slumrade. Låret värkte inte så farligt när jag låg ner och det kändes skönt att bara vara stilla. Jag upptäckte att jag hade ett litet skrapsår på vänster tumme och ett blåmärke på ovansidan av höger hand. På min vänstra axel hade jag ett skrapsår. Höger knä gjorde ont, liksom höger ljumske och lår (där var smärtan värst, som sagt). På mitt vänstra smalben hade jag ett par ömma ställen som förmodligen kommit av att cykeln landade på det benet. Men mina kläder var hela och jag hade inte ens tappat glasögonen i fallet. Jag måste nog ha haft en väldig tur?
Aron på cykel i Guatemala City. Foto: Brendan Kolbay.
Efter två timmar ställde jag mig upp och blev stående. Värken i låret hade avtagit något under tiden som jag låg ner. Nu stod jag upp och kunde inte röra mig. Jag kände ingenting så länge jag stod stilla men minsta lilla rörelse sände knivar upp genom höger knä, lår, stjärt och mage. Jag var kissnödig men förlamad. Till sist fick jag hjälp att ta mig från mitt rum ut till toaletten. Halvvägs dit kom jag på att jag sett ett par kryckor i garaget, tre trappsteg ner från där jag befann mig just då. Det var inte tal om att försöka ta sig ner för trapporna i det läget, men hur hade jag lyckats ta mig upp tidigare när jag kom in i huset? Jag fick kryckorna och stapplade in på toa. Det var inga problem att knäppa upp knappen i byxorna, men sedan? Jag kunde omöjligen sätta mig ner. Varje gång jag böjde på knäet eller ryggen så skar det genom kroppen. Jag vickade lite lätt på höfterna så att byxorna trillade ner. Nu stod jag halvnaken inne på toa. Med byxorna nere tog jag spjärn med ena kryckan mot väggen bakom toalettstolen och la den andra handen på handfatet. Jag bad till Gud att handfatet inte skulle släppa från väggen och började långsamt sänka mig ner mot sitsen. Högerbenet försökte jag hålla så rakt och utåtstående som möjligt. Vänster ben gick bra att böja och stödja på. Till slut var jag nere på sitsen och kransen satte tänderna i mitt högra baklår. Aj. Jag kunde inte sitta länge men fick gjort det jag skulle göra och ställde mig upp för att pusta ut. När jag tvättat händerna och gått ut från toan beslutade jag mig för att endast äta minsta möjliga mängd mat för att inte behöva gå på toa igen innan smärtan försvunnit.
Efter toalettbesöket gick vi till doktorn, en kollega och jag tillsammans med kryckorna som vi hittat i garaget. Promenaden tog kanske tio gånger längre än vad den skulle ha gjort om jag haft min cykel och om mitt ben hade varit helt. På mycket politiskt inkorrekt spanska kallas människor med funktionshinder för menos validos, mindervärdiga. Jag kände mig lite mindervärdig när jag gick runt kvarteret från kontoret till sjukhuset. På ena sidan hade jag stöd av en krycka och på andra sidan gick min kollega, men vad hjälpte det när trottoaren plötsligt lutade i 45 graders vinkel för att sedan avbrytas av en tre decimeter hög kant, absurda trappsteg, sprickor eller hål som helt utan anledning öppnat sig i gatan (här i Guatemala finns ju ingen tjäle som kan knäcka betongen)? Vi kom fram till slut, betalade patientavgiften och kom snabbt in till läkaren. Läkaren var munter, trevlig och lite sarkastisk. Han hade nyss varit på semester i Europa, Spanien och Österrike, och verkade inte tycka att min lilla kyss med bilen var något att klaga över. Jag fick ligga ner på en brits med ett vitt lakan över benen. Läkaren kände på mina ben och knän genom lakanet, att dra ner byxorna hade kanske inte passat sig, och konstaterade snabbt att inget var brutet. Jag fick recept på gelé och tabletter som skulle stoppa inflammationen i mitt högra lår. Jag köpte krämen i sjukhusets apotek och vi gick tillbaka till kontoret. Smärtan började släppa lite och mitt ben började långsamt mjukas upp även om det fortfarande gjorde ont. Jag ringde en taxi för att ta mig hem. En kollega hjälpte mig att samla ihop min tvätt och packa in mina saker i taxin. Precis som vid toalettbesöket tidigare på eftermiddagen var det ett litet äventyr att ta sig in genom den lilla bildörren och sätta sig i baksätet. Att sitta ner i bilen med hopvikta knän gjorde inte så ont som jag hade väntat mig men jag kände knivarna igen när vi passerade de tre fartguppen utanför universitetet på vägen ner genom El Zapote. Väl hemma igen fick jag hjälp uppför trapporna av min lägenhetskamrat. Hon lagade mat och vi tittade på Stekta gröna tomater innan jag tog min tablett och gick till sängs.
Aron Lindblom, koordinatör för Kristna Fredsrörelsens Fredstjänstprogram i Mexiko och Guatemala.