DSC00264_1115x185
Agera nu! Allvarliga hot mot Frayba

Människorättsförsvararen Margarita Guadalupe Martínez Martinez och Kristna Fredsrörelsens samarbetspart Frayba i Chiapas, Mexiko, har återigen utsatts för trakasserier och mordhot.

Margarita är tidigare medarbetare på organisationen “Enlace” (“Länken”).  Hon och hennes familj har varit utsatta för flera hot och attacker det senaste året och tidigare i år utfärdade den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter (CIDH) särskilda skyddsåtgärder för att garantera familjens säkerhet.

Med anledning av detta har Margarita garanterats konstant poliseskort, en rättighet som inte respekterades den 24 november då polisen som skulle beskydda henne inte befann sig i närheten. Kristna Fredsrörelsen har formulerat en blixtaktion som ska skickas till mexikanska myndigheter med krav på att den mexikanska staten garanterar säkerheten för Margarita och hennes familj, liksom för medarbetarna på människorättscentret Frayba.

Klicka här för att skriva under Kristna Fredsrörelsens blixtaktion

Bakgrund

Den 24 november 2010 blev Margarita Guadalupe Martínez Martinez mordhotad och förföljd i staden San Cristobal i Chiapas i södra Mexiko efter att hon lämnat ett möte med en representant för FN i Mexiko. Två okända män meddelade henne att hon skulle ”gå till kyrkogården för snart ska du förenas med dina döda anhöriga” samt uttalade hot mot de anställda på människorättscentret Fray Bartolomé de Las Casas. Männen överlämnade ett brev med hot och sa:

”Du ska ta med det här till Frayba och du ska säga till Diego (Diego Cadenas, chef för Frayba) att vi vet att ni arbetar tillsammans med subversiva grupper och vi vet precis vilka som arbetar för Frayba och vi kommer göra slut på dom en efter en, för dom är ena jävla rövhål som bara försöker förstöra för staten och dom säger att dom jobbar för dom allra svagaste, för rättvisan, vad då för rättvisa, kuken. Vi vet precis vem Diego är, vi kommer sätta dit honom riktigt ordentligt så får vi se när han sitter inne om han kan försvara sig mot alla anklagelserna, om han nu är så bra jurist, för vi vet att ni organiserar folket i Mitziton. Dom är ett gäng puckon som inte förstår vad som är framsteg.”

Förutom Kristna Fredsrörelsen har flera andra organisationer också uttalat sig och fördömt attacken, till exempel:

Front Line Defenders

Todos los Derechos para Todos

Aron Lindblom.

Käppar i hjulet i processen mot Rios Montt

Rättvisan i Guatemala tar tid. Ännu pågår förundersökningen mot en av de värsta ledarna under folkmordet, Efrain Rios Montt, före detta diktator och en av de högst ansvariga för flera hundra massakrer och åtskilliga tusen människoliv.

"Rättvisa för folkmordet!" Graffiti i Guatemala City. Foto: Anton Svensson.

“Rättvisa för folkmordet!” Graffiti i Guatemala City. Foto: Anton Svensson.

I november i år hölls en muntlig förhandling där representanter från åklagarmyndigheten och en jurist från CALDH, människorättscentret som Kristna Fredsrörelsen medföljer, presenterade sina argument för att förundersökningen mot Rios Montt ska fortsätta. Delar av förundersökningen har legat på is sedan försvarsadvokater lagt in en protest (ett speciellt rättsmedel som kallas amparo*) mot användandet av militära planer i bevisföringen mot den åtalade. De militära planerna beskriver delar av en statlig strategi för hur man skulle kontrollera och utplåna diktaturens motståndare under början av 80-talet och är således viktiga bevis för målsägaren.

Rättssalen fylldes av överlevande från folkmordet. Foto: Anton Svensson.

Rättssalen fylldes av överlevande från folkmordet. Foto: Anton Svensson.

Under förhandlingen fylldes halva salen av folk som kämpar för historisk rättvisa och upprättelse. Den andra halvan där Rios Montt och hans försvarare borde ha infunnit sig var helt tom. Inom kort kommer domstolen bestämma om advokaternas protest ska underkännas eller om förundersökningen mot Rios Montt ska stoppas. Men beskedet tar tid. Även om processen fortsätter kommer Rios Montts advokater med högsta sannolikhet hitta nya sätt att förhala den redan långsamma processen. Under tiden blir varken de överlevande från folkmordet eller Rios Montt yngre, kanske kommer en eventuell fällande dom mot honom först efter hans död.

Kämpaglöden hos de överlevande från de massakrer och övergrepp som Ríos Montt är ansvarig för går dock inte att ta miste på. Rättegångsförhandlingen skulle egentligen ha genomförts redan två veckor tidigare men blev inställd på grund av att alla inte kunde närvara. Vissa överlevande från folkmorden hade rest i upp till två dagar för att kunna infinna sig i rättssalen den första gången. Trots det negativa beskedet då gjorde de om samma resa två veckor senare för att åter vara på plats i början av november.

* ”Amparo” är ett rättsmedel som ska garantera en rättvis rättegång, men som också innebär att rättegången stannar upp medan man utreder protesten.. Amparon missbrukas ofta i nationella processer för att sakta ner förfarandet. Många ser detta missbruk av amparos som ett stort problem och en betydande orsak till den fortsatta straffriheten i Guatemala. Den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter har flera gånger uppmanat Guatemala att reformera amparo-systemet.

Anton Svensson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala.

När vi sår minnesfrön, skördar vi fred

Ordet folkmord väcker i och för sig inga trevliga eller roliga tankar, men det kan bli både trevligt och roligt när människor som har gått igenom liknande tragiska upplevelser, och som kan känna igen sin historia i andras, möts.

I helgen var Cecilia och jag på en internationell konferens om folkmord, ”Sembrando semillas de memoria, cosechamos la paz” (=När vi sår minnesfrön, skördar vi fred). Ett åttiotal personer från Guatemala, El Salvador, Peru och Chiapas-Mexiko som har överlevt massakrer under krigen i respektive land träffades för att utbyta erfarenheter. Föredragshållarna gav sina vittnesmål och presenterade sitt lands historia om folkmord, men de delade också med sig av sina erfarenheter från kampen för sanning och rättvisa, som blivit deras ledstjärna i livet.

Vägen i den kampen har varit krokig, eftersom de juridiska systemen i de fyra länderna präglas av straffrihet i olika grad. Ändå har man nått vissa framgångar och konferensens deltagare ville också dela dessa med varandra. I Chiapas-Mexiko ska massakern på 45 personer i Acteal tas upp i den Interamerikanska Domstolen för mänskliga rättigheter (CIDH). I El Salvador har man kommit långt vad gäller gravöppningar och identifiering av offer, men man kämpar fortfarande mot en amnestilag som gör det omöjligt att ställa någon inför rätta för människorättsbrott. I Guatemala har man lyckats få fällande domar i tre fall av påtvingade försvinnanden det senaste året, och den Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter har ett flertal gånger dömt den guatemalanska staten för att inte respektera offrens och de anhörigas rätt till rättvisa.  I Peru har två lagar stiftats för att gottgöra inbördeskrigets offer: lagen för offrens upprättelse och skadestånd och de interna flyktingarnas lag.

Alla som deltog under konferensen var överens om vikten av att inte glömma vad som hänt, att hålla minnet levande för att undvika att historien upprepas. Man talar mycket om ”garanti för icke-upprepning” som en del av offrens eller de överlevandes helandeprocess. Att minnas, att hålla historien närvarande och att få veta sanningen är förutsättningar för rättvisa och för att fred och försoning ska få en chans, oavsett om det är i Guatemala, El Salvador, Mexiko eller Peru.

Konferensen När vi sår minnesfrön, skördar vi fred” ingår i en serie träffar och konferenser kring ”det kollektiva minnet som grudläggande pelare för freden”. I helgen kommer en liknande konferens, ”Memoria histórica, cultura de paz y juventud”, att hållas i Guatemala City. Hit kommer överlevande från Argentina, Chile, Costa Rica och El Salvador för att tillsammans diskutera ungdomarnas roll i denna process. Här kommer konsten att ha en central roll som verktyg för att återerövra sanningen och historien.

Även i grannlandet El Salvador kommer en konferens på samma tema att äga rum snart, 8-10 december. Där ska människor från Colombia, El Salvador, Guatemala, Honduras och Nicaragua träffas. Meningen är att stärka varandra i kampen mot glömska och för rättvisa.

En dikt, av den guatemalanska mayapoeten Humberto Ak’abal, till godo:

Då och då

går jag baklänges:

det är mitt sätt att minnas.

Om jag enbart gick framlänges,

skulle jag kunna berätta för dig om

hur glömskan ser ut.

Alva Azócar, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala

Rövarkungens ö

Min morgontidning, den guatemalanska El Periódico, kan variera väldigt mycket i kvalitet. De flesta dagar är den tunn som en lövbiff och innehåller mest sportnyheter och högerkonservativa åsiktskolumner, men ibland blixtrar den till. Som i söndags, den 21 november, då El Periódico bjöd på tre välskrivna och läsvärda artiklar.

Den första är en lång intervju med Manolo Vela, doktorand på Colegio de México som studerat hur det var möjligt att så många soldater från den guatemalanska armén följde order och deltog i 1980-talets folkmord. Vela pekar ut tre faktorer: Den militära träningen, arméns indoktrinering (nationalism, anti-kommunism, hat mot gerillan och förakt för den fattiga landsbygdsbefolkningen) och krigets utveckling som normaliserade tidigare otänkbara handlingar.

En lastbil full med bananer vid en landsväg i Guatemala. Foto: Aron Lindblom.

En lastbil full med bananer vid en landsväg i Guatemala. Foto: Aron Lindblom.

Den andra artiken handlar om Mauro Salomón Ramírez Barrios, godsägare och misstänkt knarkhandlare som nyligen greps av guatemalansk polis efter order från USA. Polisens försök att gripa honom inkluderade bland annat en stor och tragiskt misslyckad operation på Guatemalas nationaldag den 15 september då ett helt köpcentrum i huvudstaden omringades av polis, eldstrid utbröt med den misstänktes livvakter och hundratals människor visiterades av beväpnad polis. En frikyrkopastor och två poliser miste livet i den operationen. När Ramírez Barrios till sist greps inleddes ett nytt spektakel. Hans anställda på godset, jordbruksarbetare och deras familjer och ytterligare ett stort antal grannar från hans hembygd gick ut på gatorna för att demonstrera mot gripandet och bedyra hans oskuld. En del demonstranter hade plakat skrivna på knagglig engelska riktade till myndigheterna i USA: “Please do not take hem to USA. He is inocent.” I den här delen av Guatemalas bortglömda landsbygd var det Ramírez Barrios, ägare till traktens stora bananplantage, som tagit över den frånvarande statens roll. Ramírez Barrios gav arbete åt alla (enligt artikeln fanns det till och med mexikaner som migrerat söderut för att plocka hans bananer), betalade nästan två gånger så mycket som minimilönen, byggde en skola, ordnade fester med godis och läsk åt alla barn och försåg sina arbetare med gratis sjukvård. Porträttet över denne man, frälsare och bandit på samma gång, fick mig att tänka på det gamla Sveriges brukssystem där brukspatron på samma gång kunde vara en fadersfigur, omtänksam och generös, men såklart också en utsugare. Ramírez Barrios lyckades göra sig omistlig för människorna i sin hembygd, lite som rövarkungen i Nationalteaterns låt: “Jag ger arbete åt alla och om jag skulle dö så börjar havet svalla och ön går upp i rök.”

Till sist innehöll söndagstidningen också en notis från sydligare breddgrader, Argentina. Argentinas för detta president Néstor Kirchner dog nyligen och i El Periódico skrev Virgilio Levaggi, chef för ILO i Centralamerika, en mycket uppskattande dödsruna. Kirchner fick Argentina på fötter igen efter tidigare presidenters misstag och korruption, skriver Levaggi. Han ordnade arbete och såg till att även hemmafruar omfattades av det statliga pensionssystemet, trots att de i vissa fall aldrig lönearbetat. Dessutom ska han ha sagt, och det tyckte jag var en både självklar och klockren bertraktelse: “För att återskapa den sociala rörligheten i Argentina krävs att vi bekämpar fattigdomen, inte genom sociala insatser utan genom vår ekonomiska politik. Ett samhälle som hänger sig åt produktion och skapandet av värdiga arbetstillfällen för alla genomför på så vis också omistliga insatser mot brottsligheten.” Guatemala är ett exempel på raka motsatsen till vad Kirchner föreslog, en minimalistisk stat som aktivt drar sig undan och lämnar fältet öppet för rövarkungar och banditer.

Aron Lindblom, Kristna Fredsrörelsen.

Artiklarna som nämns ovan finns att läsa här (på spanska):

1.Cómo enseñarle a matar a un joven

2.Don Mauro y sus leales seguidores

3. Néstor Kirchner (1950-2010)

Arkivet som kan sätta punkt för straffriheten för polisen i Guatemala

Den tidigare nationella poliskåren dokumenterade nästan allt, inklusive övervakande av den politiska oppositionen, påtvingade försvinnanden och andra brott mot mänskliga rättigheter. 80 miljoner dokument sparade i ett arkiv tillhörande Policía Nacional vittnar om detta. Staten förnekade konsekvent arkivens existens i samband med fredsavtalen i Guatemala (1996) och till och med inför sanningskommissionen som utredde alla övergrepp under inbördeskriget.

Fönstret där utredarna från Ombudsmannen för mänskliga rättigheter först upptäckte arkiven

Upptäckten av arkivet slog bokstavligen ner som en bomb för staten. Den 5 juli 2005 exploderade en bomb utanför en lagerlokal, som låg knappt tio minuter från Guatemala Citys centrum och där polisen bland annat förvarade sprängämnen. Eftersom lagret låg på ett tätbefolkat område kallades Ombudsmannen för mänskliga rättigheter in för att undersöka anläggningar där man misstänkte att det fanns sprängämnen. När de undersökte byggnaden där de hemliga arkiven fanns, fick utredarna av en slump syn på kartonger med dokument i ett fönster och skaffade tillstånd för att närmare undersöka dem. De insåg omedelbart att det kunde handla om poliskårens historiska arkiv och startade en utredning.

Vi har tidigare skrivit på bloggen om domen för påtvingat försvinnande som föll den 28 oktober i år. Över 600 dokument från polisens arkiv användes i fallet, och en del av dessa var helt avgörande för att binda de två poliserna till Fernando Garcias försvinnande. Under vårt besök på arkiven ett par veckor efter domen fick vi veta mer om hur arbetet går till för att gå igenom och organisera den ofantliga mängden dokument. 150 personer, många av dem släktingar till försvunna och andra offer, arbetar just nu med dokument från perioden 1975-1996, eftersom majoriteten av brotten mot mänskliga rättigheter begicks under denna tid.

Samarbetet inom staten för att övervaka och ”försvinna” personer

Man har hittills hittat över 500 000 arkiveringskort med personuppgifter som var grunden för övervakning. Apparaten för registrering av personuppgifter verkar ha fungerat smidigare än i någon modern högteknologisk stat. När personer ansökte om identifikationshandlingar, körkort eller vilket annat dokument som helst från staten, överfördes informationen automatiskt till polisens arkiv. Där sorterades ”de farliga” personerna ut för att sättas under övervakning.

Polisarkiven dokumenterar framförallt polisens arbete i huvudstaden. Därför saknas mycket uppgifter om övergrepp som begicks på landsbygden. I Guatemala City saknas ofta upplysningar när polisen genomfört sina aktioner på basis av information från informanter i de enorma nätverk som de byggt upp. Ibland finns bara ologisk information att tillgå, eftersom polisen ofta utredde och övervakade oavsett underrättelsens kvalitet. På det viset begick polisen också många brott mot personer som blivit rapporterade av någon informant eller annan person som ville sätta dit dem av personliga anledningar.

Några av de 80 miljonerna dokumenten i polisens arkiv

Kopplingen mellan polis och militär är något som arkivarbetarna redan utrett väl i många delar. Polis och militär utarbetade tillsammans planer för operationer, övervakning och kontroll av medborgarna, under allt från demonstrationer till övervakning på marknadsplatser och under traditionella parader. I fallet Fernando Garcia finns redan i dossiern dokument som kan binda högt uppsatta poliser, militärer och politiker till brottet. Frågan är bara om någon vågar fortsätta med dessa utredningar inom åklagarmyndigheten och Ombudsmannen för mänskliga rättigheter.

Utredningarnas framtid

Arkiven har på detta sätt hittills skapat över 100 utredningar, från vilka släktingar till försvunna personer, organisationer för mänskliga rättigheter, Ombudsmannen för mänskliga rättigheter med flera kan begära ut information. Under året 2010 har över 2600 sådana ansökningar kommit in. Arkiven har utöver detta lämnat in rapporter om grupper av fall av försvinnanden och avrättningar till internationella organ, som till exempel Interamerikanska Kommissionen för Mänskliga Rättigheter. Det finns fall som skulle kunna överraska redan nästa år, men utvecklingen beror på människorättsorganisationer, släktingar till de försvunna och mördade och de statliga institutionerna inblandade i åtalen.

Nästa år är valår i Guatemala, vilket kan innebära stora förändringar både under valkampanjerna och när en ny president valts. Om någon person kommer till makten som har intresse av att dessa utredningar inte genomförs, kan det i värsta fall innebära att arkiven stängs. Förhoppningen är dock att arbetet fortsätter. Arkiven har säkrat finansiering i fem år framöver, men hela arbetet kommer säkerligen ta upp mot 20 år. Med den imponerande organisationen och alla de hjärtan som läggs ned i arbetet för sanningen om polisens verksamhet, kan många steg tas för att bryta straffriheten för alla de människorättsbrott som polisen begick under inbördeskriget.

Cecilia Gadd, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala