Inlägg från: oktober 2010

Stort pressuppdåd kring USA:s ambassadör, och Fernando Garcías mamma och dotter när rättegången i fallet Fernando García startade och avslutades.

Jag är imponerad av domarna. Domarna som i torsdags dömde två före detta poliser till 40 års fängelse för påtvingat försvinnande. Deras motivering tog cirka en timme att läsa upp och de koncentrerade sig verkligen på de punkter som tillsammans gav dem grunden för sin genomtänkta dom i fallet Edgar Fernando García, gripen och försvunnen för 26 år sedan.

Åklagaren hade yrkat på 22 år till: 15 år för kidnappning, en brottsrubricering som inte accepterades av domarna, eftersom Fernando García fördes bort för att säkerhetsstyrkorna ville få ut information om hans politiska arbete, inte av någon annan anledning. Tre år för befogenhetsöverskridande och tre plus ett år för olagligt gripande under särskilt försvårande omständigheter. Domstolen fastslog att de åtalade var skyldiga till dessa brott, men friades då brotten har preskriberats då de begicks för över 25 år sedan. Det enda brottet som återstod  var påtvingat försvinnande, för detta brott varar så länge den gripne och försvunne inte har hittats, och detta är fallet med Fernando Garcías försvinnande.

Tredje domen om försvinnanden, 14 år efter tecknandet av fredsavtalet

De som tidigare har dömts för samma brottsrubricering har fått högst 25 års fängelse per försvunnen. Högsta fängelsestraffet i Guatemala är 40 år per brott. Domen ska vara proportionellt med brottets allvar, förklarade domarna, och i det här fallet tog de hänsyn till att offret var student, att brottets motiv var politiskt och var en del av statens säkerhetsdoktrin, att de anhörigas lidande har pågått i över 25 år, att påtvingat försvinnande är en grym handling som inte får lämnas ostraffad, att påtvingat försvinnande har lämnat djupa spår i det guatemalanska samhället, samt att både de anhöriga och landet har rätt att få veta sanningen. Av alla de anledningarna dömdes de två poliserna från landets tidigare poliskår till högsta fängelsestraffet.

Fernando García var 26 år när han greps och försvann i februari 1984. Foto: Grupo de Apoyo Mutuos arkiv.

Förundersökningen var väl genomförd. Rättegången varade i fem dagar, nästan 30 timmar sammanlagt, och den mesta av tiden gick åt till att presentera bevisen, höra vittnen, de sakkunnigas slutsatser och ett par inspelningar. Den ena var ett tv-reportage om innehållet från Arméns loggbok när den offentliggjordes, där Fernando García också finns registrerad. Den andra var en ljudupptagning som blev väldigt värdefull som bevis. Det var Danilo Chinchillas berättelse om när han och Fernando García blev upptäckta av polisen och försökte fly men blev skjutna. Danilo Chinchilla fick ett skott i höften och togs till sjukhus, Fernando García fick något skott i foten eller benet, slängdes in i en bil och fördes bort. Upptagningen gjordes när Danilo Chinchilla hade fritagits av partikamrater från sjukhuset där han övervakades av polis. Danilo Chinchillas dåvarande flickvän kunde i rättsalen intyga att rösten hon hörde var hans.

Pusselbitarna faller på plats

Jag satt i rättssalen med ett 50-tal andra personer och följde hela den offentliga muntliga förhandlingen. Rättssalen var nästan hela tiden fullsatt med advokater, folk som jobbar med att digitalisera polisens historiska arkiv, representanter för FN-organ och olika ambassader (USA:s, Kanadas, Sveriges, Schweiz, bland andra).  Det var som att gå in i en film där man, pusselbit efter pusselbit, fick ihop bilden om hur spaningen efter,  gripandet av och sedan letandet efter Fernando García hade gått till. Vittnesmålen om Fernando Garcías politiska engagemang  och sedan de sju sakkunnigas analyser utifrån olika perspektiv (psykologiskt, statistiskt, arkivistiskt, journalistiskt, polisiärt, juridiskt, etc) visar tydligt hur polisen, underrättelsetjänsten och militären arbetade tillsammans under statens säkehetsdoktrin vars mål var att ordagrant ”förinta” all opposition i landet.

Den här var den första rättegång där dokument från Polisens historiska arkiv kunnat bevisa de åtalades ansvar i ett människorättsbrott. De sakkunniga grundar sina analyser för bara det här fallet i drygt 600 dokument, de flesta från Poliskårens egna arkiv. Arkivet är fullt med information om bland annat olika operationer samt registrering av regeringskritiska, liksom Arméns loggbok. Förmodligen kommer poliser och militärer att kunna bindas till flera av de 45 000 påtvingade försvinnandena som begåtts i landet. I dett fall var det speciellt ett dokument, där polisernas närmaste chef ansökte om utmärkelser för de fyra poliser ”som hade deltagit i den operationen som hade resulterat i gripandet av två upprorsmän”.

Hopp om rättvisa

Offentliga muntliga förhandlingar i domstol är relativt nya i Guatemala, ännu nyare är att öppna och följa en process för påtvingat försvinnande eller överhuvudtaget för människorättsbrott. Den här är den tredje sådana process som har avslutats, 14 år efter tecknandet av fredsavtalet. Men de kommer att bli vanligare. Kanske blir det också så att de ansvariga börjar berätta vad de gjorde av kropparna, så att de anhöriga får till slut ge sorgen en plats.

Alva Azócar, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala

Om fallet Fernando García på latinamerika.nu:

http://latinamerika.nu/eget-arkiv-fallde-dem