DSC00264_1115x185
28 år sedan massakern i Plan de Sánchez
Plan de Sanchez 1

Altaret i kyrkan i Plan de Sánchez

Den 18 juli deltog Kristna Fredsrörelsen och andra internationella och guatemalanska organisationer i minnesceremonin för massakern i Plan de Sánchez i kommunen Rabinal i Guatemala. Den 15, 16 och 18 juli 1982 dödades kanske så många som 268 personer i Plan de Sánchez (ingen vet den exakta siffran eftersom många kroppar brändes sönder) av den guatemalanska armén och polisen. Dödsoffren var ursprungsfolk tillhörande språkgruppen maya achí. Alla var obeväpnade civila och majoriteten kvinnor och barn. Massakern genomfördes under tiden då Rios Montt var diktator i Guatemala och människorna i Plan de Sánchez anklagades för att stödja gerillan eftersom de inte ville delta i Rios Montts paramilitära civilförsvarstrupper (på spanska förkortade till PAC).

År 2004 dömdes den guatemalanska staten som skyldig till massakern av den Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter. Enligt domen är staten skyldig att genomföra en rad insatser för att ersätta överlevarna samt arbeta för att skipa rättvisa i fallet, något som ännu inte har gjorts. Vid minneshögtiden den 18 juli i år deltog flera organisationer från det civila samhället och katolska kyrkan samt en oppositionspolitiker från vänsterpartiet URNG. Ingen representant från armén, polisen eller regeringen fanns närvarande vid ceremonin. Kristna Fredsrörelsen medföljer organisationerna AJR (Organisationen för rättvisa och försoning) och CALDH (Centret för juridisk aktion för mänskliga rättigheter) som fortsätter arbeta för rättvisa för Plan de Sánchez.

På kyrkväggen i Plan de Sánchez finns information om massakern och namnen på de dödade.

På kyrkväggen i Plan de Sánchez finns information om massakern och namnen på de dödade.

Aron Lindblom, samordnare för Kristna Fredsrörelsens Fredstjänstprogram i Guatemala och Mexiko.

Domen i CIDH (på spanska): http://www.corteidh.or.cr/docs/casos/articulos/seriec_105_esp.pdf

Artikel om massakern från Wikipedia (engelska): http://en.wikipedia.org/wiki/Plan_de_S%C3%A1nchez_massacre

Tidigare blogginlägg om Rios Montts statskupp (svenska): http://fredsobservatorerna.wordpress.com/2010/03/23/for-28-ar-sedan/

Gruvmotståndare skjuten i huvudet

Diodora Hernández sköts i huvudet av okända män i sitt hem i samhället San José Nueva Esperanza, i västra Guatemala. Man misstänker att överfallet hänger ihop med hennes engagemang emot Marlingruvan, och det sker två veckor efter regeringsbeslutet att stänga ner gruvan tillfälligt.

Läs Charlotta Petterssons artikel på Latinamerika.nu.

Blixtaktion som en grupp organisationer har skrivit och som alla kan skriva under och skicka: Urgent Action Diodora Hernandez

Bussen, la camioneta, kaxigast på vägen!

Stor del av vår tillvaro är på bussarna då vi reser en hel del mellan byarna i vår region. Resan mellan Guatemala City och upp i bergen tar sex timmar. De första tre åker vi med en av de typiska färgglada bussarna. Då går det undan. Vägen har oftast två filer om det inte rasat ner jord från bergssidorna för då är halva vägen avstängd. Något som är vanligt nu under regnperioden.

De är alltid två personer som jobbar ihop. En som kör och en som tar betalt. Nu är det inte det enda de gör. Ofta är föraren sin egen mekaniker. Man kan se hur han skruvar på hjulmuttrarna, har motorhuven öppen och ligger under bussen med verktyg och reservdelar spridda omkring sig strax innan vi ska åka.

 

 

Medhjälparen packar in folk, bestämmer var de ska sätta sig, flyttar på en del för att få in alla på sittplatser. Barn som inte sitter i knä får stå. Han packar också utrymmet på taket. Som en cirkusartist klättrar han snabbt och lätt uppför stegen med säckar fyllda med lök, potatis, majs, gödsel, eller kartonger med varor, flak med stora läskedrycksflaskor som är gigantiska 3,3 liter, höns och kycklingar i korgar med nät. En gång såg jag till och med två får som fick åka på taket.

Med en imponerande lätthet slänger han upp bördan på sina skuldror med framåtböjt huvud tar han sats och vips är han uppe. Så fortsätter det tills allt är med. Då visslar eller bankar han på ett sätt så chauffören vet att han kan köra. Bussen åker. Efter en stund kommer han nedklättrande som en apa. Först ser man fötterna ta stöd på en fönsterkant sen svingar han sig in genom framdörren som aldrig stängs, och allt medan bussen kör. Ibland är bussen så full med folk att det inte går att passera i mittgången. Då klättrar han på ryggstöden, håller sig i bagagehyllan, för att ta in avgiften av passagerarna.

Alla blir omkörda, la camioneta är kaxigast på vägen. Medhjälparen hänger sig ut genom framdörren tecknar med armen åt bilen som ska köras om att här kommer vi, ur vägen! Bussen ligger i kurvorna. Sidokrafterna gör att vi far åt höger och åt vänster. Det blir en kamp med händer, armar, fötter och ben att hålla sig kvar på sätet. Det finns även en hel del fartgupp, då blir det vertikal flygtur särskilt när man sitter  långt bak. Mina tankar går i banor som berör frågor om arbetsmiljö trafik- och arbetsplatssäkerhet, så aktuella men så tydligt frånvarande.

En del av våra resmål går bara att nå via smala vägar som består av sten grus och lera. Här är det inga snabba ryck. Bussen segar sig uppför de brantaste backarna med en imponerande outtömlig styrka.  Vaggar sakteliga framåt ner i många gropar och djupa hjulspår i leran och upp igen. Kommer att tänka på att det liknar en gång när jag red på en dromedar i Sahara.

Ibland går resorna med minibuss eller, som vi säger här, microbuss. Den brukar bli rejält fylld. Har man otur får man stå och då blir det i dubbelvikt läge för det är inte högt i tak. Så länge det är asfalterad väg går det hyfsat jämnt förutom fartguppen förstås.

När det är upp och ner mellan bergen balanserar vägen på branterna och hårnålskurvorna är många. Det är inte roligt för den som är höjdrädd. Det är jag. Om föraren dessutom skojar med sin kompis, pratar i telefon eller rattar på stereon så blir det inte bättre. Det händer att vi får kliva av bussen. De lägger en bromskloss bakom bakhjulet medan vi stiger av. Sen tar busen sig över det smala tveksamma partiet utan passagerare som för att testa ifall det funkar. Vi får promenera samma bit och kliva på igen. Färden går vidare. Musiken har en viss avslappnande effekt men det är alltid en befrielse att nå målet och få kliva av!

Lena Molin, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala.

Megaprojekt bidrar till hunger i Guatemala
Tortillas gjorda av majs är en viktig basföda i Guatemala Foto:Aron Lindblom

Tortillas gjorda av majs är en viktig basföda i Guatemala. Foto:Aron Lindblom

Minst 462 människor, varav drygt 50 barn, dog av svält i Guatemala mellan september 2009 och januari 2010, uppger rapporten The Right to Food in Guatemala. I samma rapport kritiseras Guatemala för att kränka rätten till mat, vatten och bostad då staten tillåter avhysningar av bondesamhällen, utvidgning av biobränsleproduktion och olika megaprojekt.

Läs Charlotta Petterssons och Aron Lindbloms artikel här: http://latinamerika.nu/megaprojekt-bidrar-till-hunger-i-guatemala

Inga militärer på gatorna på arméns dag

[slideshow]

För tredje året i rad kunde sociala rörelser i Guatemala uppmärksamma den 30 juni utan soldater på gatorna. Den 30 juni har Arméns Dag (Día del Ejército) firats  I Guatemala City, men numera firar man ”Hjältarnas och martyrernas dag” (Día de los héroes y mártires) för att  minnas de hundratusentals människor som dödades av staten under  inbördeskriget (1960-1996) och för att kräva rättvisa. Kulturaktiviteter ordnas av sociala rörelser och människorätts- organisationer under ledning av HIJOS, vilketpå spanska betyder söner och döttrar, men i det här fallet är en förkortning för  ”Söner och döttrar för identitet och rättvisa, mot glömskan och tystnaden”.

Bakgrunden till det officiella firandet av 30 juni är statskuppen 1871, den så kallade ”liberala revolutionen”, som banade vägen för en rad ”moderniserande” reformer i Guatemala, inklusive byggandet av telegraflinjer och en järnväg. Bland sociala rörelser i Guatemala kallas statskuppen 1871 ibland för ”det andra folkmordet” eftersom den liberala regimen också vräkte ursprungsfolken från sina historiska territorier längs Guatemalas sydkust. Det första folkmordet startade med den spanska erövringen på 1520-talet; till det tredje räknar man inbördeskriget.

Historiskt sett har Arméns Dag varit en styrkedemonstration för den guatemalanska armén, men också en dag då sociala rörelser demonstrerat för att visa sitt avståndstagande. Enligt FN stod Guatemalas armé för 93 procent av de brott mot de mänskliga rättigheterna som begicks under inbördeskriget, som fick följande konsekvenser:

  • 626 massakrer
  • 200 000 döda
  • 45 000 försvunna
  • 150 000 föräldralösa
  • En miljon internflyktingar
  • 50 000 människor i exil

(Källa: La Convergencia por los Derechos Humanos och Comunicarte)

Sedan Alvaro Colom blev president år 2008 har den guatemalanska armén inte officiellt uppmärksammat Arméns Dag, men de sociala rörelserna har fortsatt att demonstrera för rättvisa och mot arméns övergrepp. Så gjorde de även i år.

Text: Aron Lindblom
Foto: Alva Azócar
Kristna Fredsrörelsen i Guatemala.