Internationella dagen mot tortyr 26 juni 
Rummet är en större samlingssal i anslutning till kyrkan. Två musikanter spelar en melodi på gitarr och fiol. Längst fram finns ett bord med en spetsduk uppställt.
På golvet nedanför har man strött ut långa gröna pinjeträdsbarr över en större yta. Där finns det också blommor lagda i ett vackert mönster och fem tända ljus i färgerna blått gult och vitt. Längs med långsidan av rummet hänger en många meter lång målning som kvinnorna i en by har gjort. Två av dem presenterar verket för oss senare under förmiddagen. Den visar deras historia, deras vardag och vad som hände när militären kom och brände deras hus.
En ung kvinna hälsar alla välkomna och därefter hålls en ceremoni då man riktar sig mot blommorna och ljusen på golvet. Man talar med sina förfäder som visserligen är döda men som har stor betydelse i mayafolkets vardag.
Alla sätter sig. En man går fram och berättar sin historia om när han blev torterad i början av 80-talet. Han gör det på sitt språk som jag inte förstår men jag kan se på hans kroppsspråk och ansiktsuttryck att det är tungt att berätta. När mannen har talat färdigt är ordet fritt för den som vill komma fram och ge sin reflektion. Ett antal män går fram, tar mikrofonen och talar till alla i salen.
Det finns 11 598 fall av tortyr registrerade under inbördeskriget. Nära hälften av dessa dödades efter att ha torterats eller dog av skadorna. Tortyren upphörde inte med fredsavtalet, den finns fortfarande. Tidigare var det polisen, militären och säkerhetspatruller. Nu är det vissa tjänstemän inom polisen, myndigheter och fångvaktare. Andra inblandade är tjänstemän och domare inom rättsväsendet som inte undersöker fall av tortyr. Därmed medverkar de till att tortyr fortgår.
En videofilm visades om en kvinna som hade blivit våldtagen av en polis då hon själv satt i häktet för några år sedan. För första gången i historien fälldes en polis för våldtäkt. Han fick tjugo års fängelse och våldtagna kvinnor fick nytt hopp om möjlighet till upprättelse i motsats till den straffrihet som snarast är regel här.
Två dagar tidigare var jag med och lyssnade när nio personer gav sina vittnesmål i domstol. Det var första gången som de berättade inför domare i Guatemala om vad de såg, hörde och var med om 1982 när deras familjemedlemmar flydde upp i bergen eller dödades. Husen, djuren och grödorna brändes. Inget lämnades kvar i dessa massakrer. Syftet är att vittnesmålen, från dessa personer som nu är gamla, ska dokumenteras och finnas kvar inför en eventuell framtida rättegång.
Det var starka berättelser som vi fick ta del av. Flera av oss torkade tårarna. Vittnena uppmanades att dricka lite vatten när det blev svårt för dem att prata. Jag satt långa stunder och betraktade domaren. Hans ansikte var inte oberört. Kvinnan från åklagarmyndigheten hade handen för munnen och var helt klart tagen. Det var vi alla.
Lena Molin, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala.
”Conocer la verdad duele, pero es una acción altamente liberadora”
Att lära känna sanningen gör ont, men det är en synnerligen befriande handling
Monsenor Juan Gerardi
krfguatemala
