DSC00264_1115x185
Kriminaliseringen i San Pablo fördöms av MR-försvarare vid presskonferens

Den 7 februari 2018 höll MR-försvarare en presskonferens i Guatemala City för att tillkännage och fördöma den kriminalisering av sociala civilsamhällesrörelser som pågått i San Pablo, San Marcos sedan flera år tillbaka. Kristna Fredsrörelsen var på plats och medföljde dem under presskonferensen då de kastade ljus på de orättvisa och oberättigade rättsprocesserna San Pablos politiska fångar tvingats uthärda. 

Presskonferens 7/2/2018. Foto: Kristna Fredsrörelsen

Presskonferens 7/2/2018. Foto: Kristna Fredsrörelsen

Samhällsledare, urfolksledare och människorättsförsvarare från San Pablo som motstått storskaliga naturresursexploateringsprojekt har länge levt under hot, förföljelse och kriminalisering. Under de senaste 2 åren har totalt 12 personer från San Pablo blivit obehörigt anhållna och fängslade. De flesta utav dem har tillbringat mer än 2 år i så kallat “preventiv arrest”. I dagsläget har några av de politiska fångarna frikänts och återfått sin frihet, andra har satts i husarrest men fortfarande kvarstår 4 personer fängslade som nu har varit frihetsberövade i mer än 3 år utan att någon dom fastställts.

Trots de politiska fångarnas olika situationer i dagsläget, har de gemensamt att de genomgått orättvisa domar och ständiga åtgärder som förlängt deras rättsprocesser och deras tid i fängelse i syfte att hindra deras aktivism och rättighetsutkrävande. I Guatemala är missbruk av rättsmedel för att hejda civilsamhälles-organisationer och människorättsförsvarande från att organisera sig ett vanligt fenomen. Att använda rättsväsendet för att systematiskt motverka samhällelig och politisk opposition utgör ett brott mot rätten till en snabb och rättssäker rättsprocess och rätten till uttrycksfrihet och organisationsfrihet.

Under presskonferensen krävde de närvarande människorättsförsvararna att den Guatemalanska staten tar sitt ansvar och tar de åtgärder som krävs för att kriminaliseringen av landets människorättsförsvarare skall upphöra. De krävde också frigivning av och upprättelse för de kvarvarande politiska fångarna från San Pablo.

Nedan följer pressmeddelandet i sin helhet, på spanska.

Comunicado 20180207 - presos pol├нticos de San Pablo, San Marcos Comunicado 20180207 - presos pol├нticos de San Pablo, San Marcos-2 Comunicado 20180207 - presos pol├нticos de San Pablo, San Marcos-3 Comunicado 20180207 - presos pol├нticos de San Pablo, San Marcos-4Isabelle Persson, Fredsobservatör Guatemala

“Vi är trötta och vi vill ha rättvisa”

Rättsprocessen rörande Ixilbefolkningen har varit fryst sedan den 16 maj 2016. Ett år senare den 13 oktober öppnades återigen portarna för rättegången.

Foto: © Verdad y Justicia

En Ixil kvinna som avger ska avge sitt vittnesmål Foto: ©Verdad y Justicia

Rättegånen om folkmordet rörande Ixilbefolkningen är uppdelat i två rättegångar och har ägt rum varje fredag sedan oktober den 13. Den 20 december till den femte januari ägde rättegångarna rum dagligen med undantag helgdagarna. Den femte januari ställdes rättegångarna in eftersom vittnena inte hade möjlighet att resa från sina byar. På morgonen äger rättegången rum bakom stängda dörrar mot den före detta militären och statschefen Efrain Rios Montt. På eftermiddagen är rättegången öppen för allmänheten mot den tidigare chefen för militära underrättelse- och säkerhetstjänster, Mauricio Rodrigues Sanchez. Rättegången startade den 16 mars 2016 och de som stöttar fallet juridiskt bad om att det skulle delas upp i två för ge en korrekt dom till de anklagade. Dock, blev rättegången fryst den 4 maj 2016 och öppnades igen genom ett godkännande av konstitutionsdomstolen.

Eftersom rättegången tog en ny form betyder det att flera vittnen återger sina vittnesmål som de även avlägger mer än en gång under en dag. Vittnena ger sina vittnesmål för de båda rättegångarna och det fortsätter att be om rättvisa och gottgörelse. Några av vittnena delar med sig att de känner sig redo för att dela med sig av sin historia en gång till. Dock, finns det flera som upplever att det är ansträngande att behöva återberätta och gå igenom liknande processer en gång till.

– Vi är trötta och vi vill ha rättvisa, säger ett vittne under en av rättegånarna.

De blir förhörda om specifika detaljer om deras upplevelser från året 1982 och 1983. De berättar om övergreppen mot dem och flera har uttryckt att de ännu bär sorg för vad de har upplevt och fick stå ut med.

– Vad har vi gjort för fel som människor? Våra barn förtjänade inte det här, säger ett vittne frustrerande under ett vittnesmål.

Förutom vittnesmålen, så presenteras även skriftliga texter som bevismaterial. Bevisen är militära strategier och manualer som eventuellt kan komma att styrka att staten under 1982-1983 hade en planerad krigsstrategi för att skilja, skada och utrota Ixilbefolkningen.

Organisationen för försoning och rättvisa (AJR) som även stöttar den juridiska processen upplever att fallet rör sig under en bra takt och är positiva över att rättegången hölls varje vardag från den 20 januari till den fjärde januari. Ändock, delas en oro över att rättegångarna återigen kommer att äga rum varje fredag vilket innebär att tiden för att avlägga en dom skulle kunna ta längre tid än väntat.

Då rättegången mot Sanchez, är öppen för allmänheten har det skapat möjligheter för stödgrupper från olika regioner i landet som Ixil, Ixcan, Huehuetenango, Chimaltenango och Rabinal att närvara och visa stöd gentemot vittnena under rättegångarna. Under varje rättegångstillfälle utsätts medlemmarna från AJR, vittnen, stödpersonen och de organisationer som observerar rättegångarna för risker för diverse hot och diskriminering. Kristna Fredsrörelsen medföljer och observerar rättegångarna och har medföljt AJR sedan 2000.

Nathaly Mejia, fredsobservatör i Guatemala

Kvinnorna från Sepur Zarco mottog ett pris för sitt mod att kräva rättvisa

Kollektivet Jalok U har vunnit det internationella Mänskliga rättighetspriset av en spansk organisation vid namn Asociación Pro Derechos Humanos España (APDHE).

Trocaires kortfilm om en Maya Q’eqchi kvinnas upplevelser och rättegången 2016.

Kollektivet Jalok U består av 14 Maya Q’eqchi kvinnor från samhällen runt om Sepur Zarco. De utsattes för sexuellt våld, sexslaveri och tortyr under den beväpnade interna konflikten i Guatemala och överlevde. De blev nominerade till ett internationellt pris av för att ha krävt rättvisa och deras fall är känt som ”Sepur Zarco”. Kristnafredsrörelsen har medföjt och observerat processen i Guatemala under flera år.

Nomineringen lyder följande ”Organisationen bestående av urfolkskvinnor är en global referens för tillgången till rättvisa. I deras försvar och krävandet av sina mänskliga rättigheter. Deras långa långa kamp och ledarskap har varit grundläggande för undersökningar i liknande processer”

Kvinnorna fick två före detta militärer dömda för brott mot mänskligheten efter att de utsatt kvinnorna för sexuellt våld under en period bestående av sex månader och sex år. Det blev en historisk och unik dom. 

Läs den fullständiga nomineringen

Domen var unik eftersom det var för första gången en nationell domstol utkrävt ansvar för sexuellt våld som ett brott mot mänskligheten. Domen innebär att två militärer dömdes för ansvariga att ha utfört sexuellt våld, sexslaveri och tortyr gentemot Maya Q’eqchi kvinnorna. Domen gav även en möjlighet för försoning och läkande för kvinnorna samt ett erkännande. Idag är kvinnorna på grund av deras mod att berätta och deras långa väg för rättvisa exempel för flera kvinnor som utsatts för sexuellt våld under den beväpnade interna konflikten.

Nathaly Mejia, fredsobservatör i Guatemala

Läs mer:
Fånge på Sepur Zarco soldaterna gav mig urin att dricka 
20 år av postkonflikt varför är folkmordet i Guatemala relevant idag
Sepur Zarco: Exmilitärerna dömda till 240 respektive 120 års fängelse
Yassmin Barrios: Lagen måste vara till för alla på lika villkor

 

“Mina förfäder, moderjord, floden, skogen, fåglarna och djuren fyller mig med glädje.”

Angelica Choc är en människorättsförsvarare i Guatemala som står upp för markrättigheter. Vi har medföljt henne sedan 2015 i rättsprocessen mot den föredetta säkerhetschefen Mynor Padilla för Hudbay Minerals, anklagad för mordet på Angelica Chocs make samt grova skador på German Chub genom skjutning. Mynor Padilla släpptes den 4 april i år fri efter en två års lång rättsprocess. Den 14 september godkändes hennes överklagan och rättegången ska påbörjas igen.

Angelica Choc under en Mayacermoni i El Estor den 24 april, 2017.

Angelica Choc under en Mayacermoni i El Estor den 24 april, 2017.

Det är i december, någon timma efter en av rättegångarna som vi, jag och min kollega Michael, sätter oss ner i vårt hotellrum med Angelica Choc. Det är varmt och fuktigt men brisen från havet som blåser in genom den öppna dörren kyler ner oss. Utanför hörs ljudet av lastfartygen som skall skeppa bananer till Europa blandat med barnlek från lekplatsen som finns precis nedanför hotellet.

Angelica sitter på en stol framför mig och Michael, som sitter i varsin säng. Det är litet rum och fläkten som väsnas gör att vi måste flytta oss närmare för att kunna höra ordentligt. Angelica börjar med att tacka oss för intervjun, och för vår medföljning. Att vi vart där ändå sedan början av rättsprocessen. Hon säger att hon är väldigt tacksam att vi är där, att det ger henne styrka och energi när vi internationella observatörer är på plats utanför rättegångssalen. Ännu mer nu, sedan rättegångarna i februari hållits bakom stängda dörrar. Även om ni är utanför är er närvaro väldigt viktigt, säger Angelica.

Intervjun börjar med frågan hur definierar du sig själv?

– Hur jag definierar mig själv i denna kamp… först och främst som kvinna. Jag känner mig bra, jag värderar mig själv, kampen är viktig och väldigt speciell för kvinnorna. Mer än för kvinnor är den viktig för urfolksbefolkningen, vi har kommit för att försvara våra rättigheter, vår mark, vårt territorium. Jag har märkt att alla kanske inte har modet, den här rösten i sökandet efter rättvisa för våra kränkta rättigheter som kvinnor och kvinnor från urfolksbefolkningen. För de som framförallt påverkas av företagen, vattenkraftverk och monokulturerna är vi, urfolksbefolkningen, som har tvingats att fly från vår mark. Vi som har gått ut för att försvara är framförallt vi kvinnor, och jag märker att det har en hög kostnad. Som jag sa, alla kan inte söka rättvisa, alla har inte modet att stå upp på grund av rädsla att bli förföljda och hotade. Jag känner mig priviligierad av mina förfäder, mina mor och farföräldrar, som kanske inte är här idag, men jag känner deras energi. För den processen jag för är väldigt svår och hård för mig. Jag söker rättvisa för mordet på min make som det kanadensiska företaget Hudbay Minerals förorsakade 2009. Sedan sex år tillbaka söker jag rättvisa och jag har fortfarande styrka för att fortsätta framåt. Trots alla hinder jag upplevt längs vägen – diskrimination, rasism, exkludering, attentat, förföljelse och hot. Det är riskfyllt för mig liksom hela min familj, men jag har en tro, ett hopp om mig och i sökandet efter rättvisa. Jag vet att jag inte orsakar någon något (illa), jag vill bara att de löser mordet på min make och det är det jag gör. För mig är min kamp viktig, min röst har vart väldigt viktigt och kanske har det varit ett exempel för alla de kvinnor som har lidit och tystas ner. Men det borde inte vara så, vi kvinnor har rätt att kunna ställa någon inför rätta, att söka rättvisa, att kunna höja våra röster. Många gånger försöker de skrämma oss men det borde inte vara så. En måste ha tro på sig själv och värdera sig själv.

Jag frågar om hon själv skulle definiera sig som en människorättsförsvarare?

– Ja, absolut, det känner jag mig som men jag är inte den enda. Alla kvinnor som försvarar vad de har, när de säger att jag vill inte lämna min mark, här är jag född, här ifrån kommer jag och här på min mark vill jag dö, så många kvinnor som har reklamerat och försvarat sin mark, dessa kvinnor är defensoras(försvarare). Jag kvalificerar mig själv som människorättsförsvarare för naturresurserna. Jag tänker mycket på framtiden, på barnen och jag märker att idag förstör vi moder natur, moder jord och det är en stor sorg. Om jag söker denna rättvisa och om vi lyckas, om det blir rättvisa skulle det innebära en stor vinst. Inte bara för mitt land, inte bara för alla mina  urfolksbröder- och systrar i utan för alla länder som lider i händerna av företagen. 

Om jag söker denna rättvisa och om vi lyckas, om det blir rättvisa skulle det innebära en stor vinst. Inte bara för mitt land, inte bara för alla mina bröder i urbefolkningen utan för alla länder som lider i händerna av företagen“.

Upplever du att du gjort ett val att vara där du är idag eller var det något som du uppfattade var tvunget?

– Nej nej, det är på grund av att jag måste. Jag bär det här modet i mitt blod. Jag har ett starkt blod med kraften att kunna uttala mig när jag känner mig förolämpad. Jag kan höja min röst, jag kan säga vad jag tycker om och inte tycker om. Så nej. Ända sedan jag var liten kan jag minnas att jag i skolan försvarade mig mot mina lärare, jag gillade inte när de skällde ut mig eller krävde något bara för att. Som jag minns har jag alltid varit sådan och är ännu idag.

Inte förrän idag känner jag att det inte är för ett måste som jag söker rättvisa utan det är min rättighet, det är en rättighet som kvinna. För jag är mamma, jag var fru, mamma till fem barn. Därför har jag all rätt att kräva och söka rättvisa, för de här barnen har också rätt att vara lyckliga. Jag känner att det finns två saker, att jag kräver mina rättigheter, och att det inte är för tvång utan för att jag är sån. Många gånger tänker jag att kanske mina far och mor föräldrar valde ut mig som ett exempel för alla dessa kvinnor som inte säger något.

Jag är urfolkskvinna som inte har akademisk utbildning men jag känner att folk lyssnar när jag pratar. Många kvinnor kommer med en massa papper och har en hög nivå av akademiska poäng för att höja sin röst för att kunna kräva sina rättigheter. Jag är stolt över min stora familj, mina rötter, mina förfäder, mina föräldrar, bröder och systrar. Vi har den här färdigheten att kunna stödja samhällen som har fått sina rättigheter kränkta, som har blivit tvångsförflyttade från sina naturresurser. Jag, Ramiro, Maria, mina syskon har vart på olika ställen i landet för att stödja kampen och motståndet i försvar av våra marker. Tack vare Gud, våra förfäder och moder jord som har tillåtit oss vara dem vi är och att vara revolutionerande. För jag, jag gillar inte när våra rättigheter kränks. Jag tycker om att gå ut manifestera eller blockera gatorna när företagen på ett våldsamt sätt slår sig in. Många säger att de beter sig som terrorister. För ibland känner vi oss påverkade, våra rättigheter kränks, vi känner att vi inte blir lyssnade på, det enda vi kan göra då är att blockera gatorna och manifestera. Bara så kan de lyssna på oss. Detta är väldigt viktigt för mig.

“För ibland känner vi oss påverkade, vi känner våra rättigheter kränks, vi känner att vi inte blir lyssnade på, det enda vi kan göra då är att blockera gatorna och manifestera. Bara så kan de lyssna på oss.”

Hur ser din familj på din kamp? frågar jag.

Angelica drar ett andetag och börjar.
– Vi är väldigt olika och reserverade gentemot varandra. Vi är åtta syskon och var o en ha sin kvalité. Jag, Maria och Ramiro kanske är de med samma starka blod. Att vi visar upp vårt ansikte när det krävs vid problem. När de mänskliga rättigheterna kränks i samhällena, i urbefolkningens byar, då kan vi visa upp oss. Vi kan ingripa, föra dialog för att de skall lyssna och respektera oss. Mina systrar, som jag respekterar högt, är väldigt reserverade men väldigt respekterade och kända som bra personer. Jag är väldigt glad över detta. Jag har mycket stöd från mitt samhälle, jag får mycket stöd från byarna. Jag gillar inte att involvera min familj om det är något de ogillar, eller inte för att de inte tycker om det men vi är reserverade. Var o en utav oss har vår funktion, några av mina syskon är lärare andra sjuksköterskor, var o en har sitt. Men vi är en mycket enad familj, en fin familj med våra barn, våra barnbarn och föräldrar som vi tack och lov fortfarande har i livet.

Påverkar kampen ditt privata liv och om det gör det, hur?

 -Ja det påverkar mig, men det får mig inte att sluta kämpa. Det finns saker som påverkar, som den här rättegångsprocessen. Vad som påverkar mig mest är när dessa personer, vetandes om att de är ansvariga för mordet på min make, uppmanar att de skall undersöka mitt privatliv och var o en av mina barn. Varför? Vad är det för mening? Jag tror allt att det är jag som är målsägande, den de borde undersöka är den anklagade, inte mig. Då känner jag att det berör mig, jag känner mig förolämpad och många gånger irriterad och arg. Det påverkar mig emotionellt för vi har rätten att vara lyckliga, det är inte rättvist att de tränger sig in i mitt privatliv. Jag har rätten att ta mina egna beslut om vad jag vill göra. Jag känner verkligen förolämpad, inte bara har de tagit livet av personen jag älskade högt, fortfarande vill de veta vem jag är med idag.I sådana fall är det jag som borde pressa på att de skall undersöka den  här mannen men tyvärr verkar det som att domaren accepterar allt som kommer från dem. Men jag är inte heller rädd, mitt samvete är rent.

Som jag sa tidigare, min familj och jag är infödda i El Estor, alla mina barn, mina syskon, barnbarn och vi är erkända som bra personer, inte som dåliga. De påverkar mig men de tar inte bort min rätt att fortsätta kämpa, även om de vill hindra mig. Men jag överlever dessa hinder och fortsätter kämpa.

Apropå de hinder som hon stött på frågar jag om hon upplever eller tror
att det kan vara relaterat till henne genus?

– Ja för som kvinna ä det väldigt svårt, det är nästan ingen som lyssnar på kvinnor, vi tas inte hänsyn till, ännu mindre som en urfolks-kvinna. Det finns så mycket hinder för oss på vägen i sökandet efter rättvisa. Som mitt fall som jag lever i idag… Jag har vart trött många gånger, helt slutkörd och ibland har jag nått den punkten att jag säger “inget mer, inget mer nu”. Ibland vill jag lämna processen när jag är trött efter en rättegång, rättegångarna har varit väldigt tuffa för mig. Ibland känner jag mig väldigt ensam, ibland har jag medföljning av organisationer här i Guatemala och jag känner det i djupet av mitt hjärta. I Guatemala finns det så många organisationer men jag ser inte deras närvaro, jag känner inte att de medföljer, vart är dem? Fram tills nu har jag inte sett något.

Jag undrar om hon tror att det har att göra med hennes genus?

– Jag vet inte, jag tror det. Jag känner mig väldigt exkluderad som kvinna, jag upplever att min kamp inte har något värde för dessa organisationer eller de personer som pratar om att försvara människorättsförsvarare. Varför? För det ena eller andra, eller så kanske det är för att det är långt bort, för distansen. Det finns ingen medföljning. Det känns väldigt fint när kollegorna kommer från byarna men tyvärr när rättegången fortsatte bakom stängda dörrar kunde de inte längre. De förolämpade och diskriminerade Rosa Elvira, när de slängde ut henne från salen. Hon kände sig väldigt förolämpad som kvinna, och jag med. Det här är hinder som har påverkat mig men inte bara mig. Det finns så många kvinnor och urfolkskvinnor som fortfarande inte pratar språket – spanska – och ibland finns det inte översättare. Jag känner mig väldigt exkluderad och annorlunda. Det är där jag kvalificerar oss kvinnor och att vår kamp för många inte har något värde, att den inte är viktig. Ibland känner man inte till saker som man bör för att det är vi kvinnor har kämpat så mycket. Som i fallet Maya Q’eqchí, här i området Izabal, Peten och i Belize, i Alta Verapaz, del av Baja Verapaz, det är jättemycket. Det är stort Maya Q’eqchí och där har de haft framsteg som i fallet Sepur Zarco. Som de har kämpat och kämpat till de äntligen fick de rättvisa. Idag har vi fallet med 11 kvinnor i byn Lote 8, jag har mitt fall, detta är stora framsteg för oss kvinnor. Det är stora framsteg men jag känner att de inte värdesätter så mycket den här kampen. Jag känner att ibland när det kommer en inbjudan från organisationer att det inte är lika lätt att säga “ja, jag kommer och deltar”. Jag känner mig först och främst utnyttjad, de vill bara höra av vad jag känner och det är allt. När jag säger att jag behöver medföljning att jag har ett behov av stöd finns det inget, då infinner sig denna tvekan.

” Idag har vi fallet med 11 kvinnor i byn Lote 8, jag har mitt fall, detta är stora framsteg för oss kvinnor. Det är stora framsteg men jag känner att de inte värdesätter så mycket den här kampen.”

I den här kampen hur är din relation med männen? frågar jag.

– I mina byar har mina manliga kollegor högt värdesatt min kamp för vår mark. Nu pratar jag inte om organisationer utan byar, som vi har kämpat och gjort motstånd. Jag känner ett väldigt stöd och styrka i min kamp av mina bröder, männen. I min by när jag gjorde anmälan fångade de (företaget) in två eller tre män från min by för att säga på ett bymöte att de borde exkludera mig för att jag har gjort denna anmälan. Deras svar var väldigt fint och viktigt då mina manliga kollegor frågade varför? Varför skulle jag behöva ge mig av? De som behövde ge sig av från vår by är företaget och inte jag, när de visste att det var mig de hade skadat. Sedan frågade de varför dessa män gjorde detta? Var de köpta för att ställa denna fråga eller var det dem själva? Varför  ställde sig inte männen i mina skor och kände den smärta som jag känner? Varför gör de inte istället något bra och stödjer mig? utan istället stödjer de företaget. Då blev svaret på mötet, att de i stället borde tänka efter ordentligt och om de ville ge sig av fick de göra det och lämna sin mark. Det blev en förändring. Idag har det närmat sig mig igen, de har erkänt sitt misstag men de läker inte den smärtan som de orsakade mig. Jag förlät dem såklart men det gör ont och det påverkar mig. Tack gud för allt stöd jag får från min by.

Ger andra kvinnor dig styrka?

– Oh, Gud. Jag tror att för alla kvinnor runt mig ger mig styrka att fortsätta. För att kunna vara människorättsförsvarare, inte bara i detta fall. När mina kollegor visar solidaritet, deras glädje känner jag mig väldigt engagerad för att kunna jobba ännu mer för oss kvinnor.

Många människorättsförsvarare i Guatemala har varit väldigt viktiga men det finns dem som har tystnat. Jag vet inte varför, som Barbara från San Juan Sacatepequez, som var min kollega i kampen, jag beundrade högt hennes kamp men när hon blev fängslad förändrades allt. Nu gör hon ingenting. Det oroar mig mycket att många människorättsförsvarare kan bli fängslade och ibland hotade. Jag, jag är ett exempel för dem och som jag har rått efter mig själv som kvinna. För denna kamp för när vi kvinnor höjer våra röster, när vi stödjer våra kvinnliga kollegor, när vi har möten eller när vi genomför ett jobb i grupp signalerar männen oss att vi ödslar vår tid för att vi är kvinnor. Det finns mycket förolämpningar. Jag upplever, jag har vart väldigt reserverad med detta men jag är inte heller rädd, för vi kvinnor har rätt att vara lyckliga, vi har rättigheten att bli lyckliga. Så mycket kul, så mycket vi pratar, skrattar och skämtar när vi ses men bakom finns det också så mycket sorg och smärta. Vi förtjänar mycket mer respekt men många gånger är det inte så. Ofta säger jag till mina kvinnliga kollegor att om inte vi tar hand om oss, om inte vi värdesätter oss själva som kvinnor, vem kommer göra det då? Vi måste behålla denna vänskap, denna harmoni, denna närhet mellan oss som jag upplever med mina kvinnliga kollegor runt omkring mig, all solidaritet. Även om jag inte kan säga att det alltid är 100 %, det händer alltid negativa saker men vi måste fokusera på det positiva, det som är viktigt, vi måste fortsätta.

” Det oroar mig mycket att många människorättsförsvarare kan bli fängslade och ibland hotade.” ” Vi förtjänar mycket mer respekt men många gånger är det inte så. Ofta säger jag till mina kvinnliga kollegor att om inte vi tar hand om oss, om inte vi värdesätter oss själva som kvinnor, vem kommer göra det då?”

Har du någon speciell människorättsförsvarare som du ser upp till?

– Många, många, många, det finns många som jag ser upp till, många kvinnor. Jag vill först och främst säga att det finns mängder. Jag saknar mycket, och varje gång jag pratar om henne blir jag upprör, kollegan människorättsförsvararen som blev mördad, vars liv de tog för att hon höjde rösten, försvarare av moder jord, moder natur, det gör mig så illa berörd på riktigt. Den senaste Berta, Berta Caceres från Honduras. För snart fyra år sedan i min by blev en av människorättsförsvarana mördad, Margarita – människorättsförsvarare och Maya Q’eqchí. För mig har de varit förebilder men det finns många fler men dessa är förebilder för att fortsätta, förebilder för att fortsätta deras kamp. Sedan har vi Lolita Chavez som också fick fly för att rädda sitt liv från förföljelse, från alla hot som hon har mottagit. Idag är jag på samma väg som henne, livet från ett ställe till ett annat har börjat. Jag som har levt i så många år på mina marker men idag måste jag flytta på mig, ta med mig väskor tillsammans med mina barn. Men jag är glad för jag lever inte undangömd, jag flyr inte till andra ställen för korruption utan det är för att rädda mina barns liv. Men jag är väldigt lycklig i min by. Även om jag är långt borta är mina tankar och mitt hjärta hos mitt folk, med mina marker i mina byar.

” Jag som har levt i så många år på mina marker men idag måste jag flytta på mig, ta med mig väskor tillsammans med mina barn. Men jag är glad för jag lever inte undangömd, jag flyr inte till andra ställen för korruption utan det är för att rädda mina barns liv.”

Hur ser en vanlig dag ut för dig?

Angelika skrattar när jag ställer frågan, och visar ett ansikte som
menar på att det är svår fråga, en dag är ofta inte den andra lik menar hon. Efter lite betänketid börjar hon berätta.. – Många gånger säger jag till mig själv att imorgon vill jag gå upp sent, jag vill det men jag gör det aldrig. Jag uppfyller det aldrig för på natten ligger jag och tänker på kampen, jag vaknar mitt i natten och tänker på kampen, jag vaknar och tänker på kampen. Till vilken by jag skall till idag, vem jag ska vara med, vilka som kommer komma, vem jag ska hälsa på… Det finns ingen tid. Därför något som påverkar mig i denna kamp och som jag försökt ändra är hur jag skall kunna separera och dela upp för att varje sak ska ha tillräckligt med tid. Jag har nästan inte haft någon tid för min familj. Mina barn säger till mig “mamma, vi vill ha mer tid, vi behöver dig mamma, vi vill att du skall vara med oss”. Ibland gör jag det men ibland kommer telefonsamtalen; “Angelica, vi behöver dig”, “Angelica det är möte här”. Ibland sitter vi och äter också ringer det då säger de “mamma, stäng av telefonen, vi behöver dig mamma”. Då. åh, gud… det vardagliga livet är väldigt svårt. Om jag har någon ledig tid, några dagar, tre timmar eller en halvdag spenderar jag den ensam i mitt hus, vilandes i min hängmatta. Det sorgliga är att det är i dessa stunder som jag blir nedstämd. Jag börjar tänka “Vad hände? Vart är min make? Varför gav han sig av? Varför lämnade han mig?” då är det bättre jag ställer mig upp och går, det är svårt om jag stannar här ensam. Jag stannar men… efter mordet är detta det svåraste, att vara ensam, jag stannar för att vila men när jag ligger där och vilar börjar tankarna. Ibland slutar det med att jag bara gråter och gråter. Det påverkar mig, då är det bättre att jag ställer mig upp och går, jag åker och hälsar på någon. Då är inte mina tankar på vad som hände med min make.

Intervjun börjar gå mot sitt slut och jag ställer en avslutande fråga.

Var hittar du din energi för att fortsätta?

– Det är enkelt. Jag som är Maya Q’eqchí kvinna, tack vare mina föräldrar och förfäder som har jag mycket kontakt genom mayaceremonier, mina föräldrar har varit guider i mayaceremonier. Så det är därifrån jag kommit och där har jag hämtar min styrka. Min kontakt, genom mayaceremnoierna, kommunicerar jag mycket med mina förfäder, mina mor och farföräldrar, och mina martyrbröder som har fallit i motståndet för vår jord. Mina bröder från moder jord, som min make, jag pratar mycket med dem genom ljusen. Varje ljus har ett värde och har en betydelse. Om jag vill prata med mina förfäder, mina fallna bröder kommunicerar jag genom det lilla ljuset. Därifrån får jag mina styrka. Elden visar mig allt, det negativa, de positiva, vad som skall hända och vad jag inom kort kommer se. Jag vet. Jag vadar med mycket tro och hopp. Jag är inte rädd för någon, nej – då kommunicerar jag med mina förfäder och moderjord, floden, skogen, fåglarna och djuren och de fyller mig med glädje.

Anja Grahn, tidigare fredsobservatör i Guatemala 2016-2017

Detta är en text i följetången av intervjuer med kvinnliga
människorättsförsvarare som vi gjort under åren 2016 och 2017 i
Guatemala. Vi har använt oss av samma frågor till
alla intervjuade och sedan översatt deras svar till svenska.

Fokus har varit på att kvinnorna själva ska berätta om sina upplevelser.

Urfolksledare från hela norra Huehuetenango samlas i kamp mot exploateringen av naturresurser

Huehuetenango 23 juli 2017. Kristna Fredsrörelsen var på plats när företrädare för 8 kommuner i norra Huehuetenango, urfolksledare från Q’anjob’al och Chuj folken och lokalbefolkningen samlades för att delta i en regional församling för att ge till känna de brott och systematiska kränkningar av rättigheter som begås i regionen av företag och den guatemalanska staten.

asamblea-san-mateo

Pengar ger inte liv, men vatten ger det! Här bor vi! Och vi kommer inte att tillåta att företag fortsätter skövla! Inga undatagstillstånd i någon del av vårt territorium!

Så ljöd några av slagorden bland de många urfolksledarna som samlats i parken i kommunen San Mateo Ixtatán, Huehuetenango i norra Guatemala på söndagsmorgonen den 23 Juli.

Församlingens huvudsyfte var att belysa de problem som genererats i och med etableringen av nationella och internationella företag som sysslar med extraktiva näringar såsom gruvdrift och vattenkraft. I synnerhet handlade mötet om att diskutera situtaionen i mikroregionen Ixquisis, där bolaget Promoción de Desarrollos Hídricos S.A (PDHSA) är verksamt med att bygga ett stort vattenkraftprojekt. Företagets etablering där bryter mot befolkningens rätt till självbestämmande då det rådslag som utfördes 2009 klart och tydligt påvisade att majoriteten av befolkningen inte vill att deras floder ska exploateras. Befolkningens mänskliga rättigheter har inte heller respekterats då de ständigt lever under hot och förföljelse från både privata och offentliga säkerhetsstyrkor för att de försvarar naturresurserna i sitt territorium.

Under de många tal som hölls ifrågasattes och fördömdes bland annat att staten tycks skydda företaget genom att ge sitt stöd genom diverse departement såsom miljö- energi- och gruvdepratementet och försvarsdepartementet. Ett exempel som togs upp för att argumentera för detta var att armén, enligt en urfolkledare, betalar en miljon Quetzales per år för att arrendera mark av företaget för att driva en militärbas. Den ökade militariseringen i området har bevisats ha tydliga kopplingar till företaget PDHSA (El Observador 2017). Dessutom hör militären och polisen till de som utför flest hot, trakasserier och andra våldshandlingar mot lokalbefolkningen som mobilierar sig emot vattenkraftsprojektet.

Urfolksledaren Rigoberto Juarez, som tidigare suttit i fängelse som politisk fånge på grund av sin aktivism, talade om vikten av enighet mellan ledarna och folken i regionen i deras kamp att kräva sina rättigheter och skydda sin mark. Han lyfte också upp och fördömde förekomsten av konsultföretag såsom AYSSA, FUNDETEGUA och FUNDESA som företaget PDHSA anlitat för att påverka befolkningen och skapa konflikter dem emellan och varnade åhörarna att inte tro att dessa företag opererade i regionen av godo.

Ett samråd genom handuppräckning genomfördes för att komma överens om att ge fortsatt stöd till Rigoberto Juarez och andra urfolksledare att företräda dem i den kamp som samhällena i norra Huehuetenango för för att åberopa rätten till självbestämmande och för att kräva att deras mänskliga rättigheter respekteras.

Isabelle Persson, Fredsobservatör Guatemala

Läs mer:

Rättivsa i Ixquisis krävs i samband med firandet av internationella dagen för Moder Jord

Människorättsförsvarare dödad vid attack mot fredlig demonstration

Karavan för värdighet

BLI MEDLEM

Var förändringen du själv vill se. Bli medlem i Kristna Fredsrörelsen.

VIDARE
GE EN GÅVA

Stå upp för fred och mänskliga rättigheter. Ge en gåva till Kristna Fredsrörelsen.

VIDARE

AKTION

Agera mot människorättsbrott. Gå med i vårt aktionsnätverk.

VIDARE
SKYDDSÄNGEL

Bidra till arbetet för fred och mänskliga rättigheter. Ge bort en skyddsängel.

VIDARE